AP-snack & babbeltråd

Man tänker väl inte misstänker jag. Människor är konstiga. På tal om det var jag och simmade idag. Där var två mammor och ett gäng ungar i 2-3års åldern. Kanske fyra. Jag förstår ju att det inte är så lätt hela tiden men varför måste man vara så otrevlig mot barn? Är det här respekt som om det vore en vuxen kommer in? Jag försöker verkligen alltid vara snäll och trevlig i tonen mot min son för jag tänker att då lär han sig att det är så man är med andra människor. Varför liksom raljera, åhhh nu gjorde du såååå igen osv mot barn?

Angelica: Jag vet ju inte hur din son kommer att reagera med en månad från någon han varit så mycket med. Jag kan iaf berätta hur det är här. Min mamma och sonen står varandra nära enligt mig och har gjort ett ganska bra tag. Sen han var ett har jag varit lugn med att lämna honom så hon har nattat. Hon har träffat honom veckovis några gånger under året, inte jätteofta egentligen. Men jag tror skillnaden på henne och hur han är med farmor exempelvis är just för hon sovit över här eller vi sovit där. Det går ett par veckor mellan de ses men det är som om ingen tid gått. Nu är han äldre än ditt barn, han var ca 1.5 år då jag insåg att det var så här det var. Jag tror det jag vill säga är att jag tänker att det säkert går att etablera den nära relationen igen. Kanske inte på ett tillfälle men inom några. Det känns lite som har det satt sig en gång sitter det senare om du är med på hur jag menar. Jag personligen tror inte på foton och telefon och sånt. Jag kan ju ha fel men jag tänker att de är för små för sånt. Andra kanske har andra erfarenheter?

Jag tänker ju att han hinner bygga relation till mormor igen. Om ni är borta en månad nu om jag fattade dig rätt, är det ju två-tre kvar innan han ska vara hos henne mer igen. Jag hade tippat om att det går bra med risk för att låta som nån av de andra "åhhhh klart ni ska resa bort två veckor från er 1-månads baby, det gjorde jag och det gick så bra"

Jag vet hur det är med en mor man är beroende av samtidigt som hon lägger sig i allt. Verkligen en balansgång.

Känner att jag behöver lite input från er. Min son har som sagt alltid varit "mammig" av sig. Förut har pappa kunnat lägga honom med visst missnöje men inga protester jag reagerat mot. Nu däremot, det känns som det blir värre och värre. Jag nattar oftast men ibland vill hans pappa natta också. Lite för att han ska känna att det funkar och även för att vi gillar att dela på saker. De sista två gångerna har det dock varit högljudda protester. Det börjar redan när pappa tar upp honom för att gå in till sovrummet och jag ska ge godnattkram. Han lutar sig mot mig med sträckta armar och säger mamma, signalerar jättetydligt att han vill vara hos mig. Väl inne i sovrummet skriker han efter mig och det kan vara ganska länge (enligt mig) typ 10-15min. Pappa tycker inte det är så kul men tänker ändå att han ligger ju hos sonen, kramas och finns där trots han är ledsen. Mitt hjärta går sönder när han skriker "mamma". Han är 21mån drygt. Hur har ni andra gjort med barn i den åldern? Jag har fått för mig att man ska respektera barnets önskan om den ena eller andra föräldern emellanåt och att han ska vara med pappa när han inte vill är nåt som inte kommer att minska mammigheten, tvärtom, han lär bara bli mer osäker och otrygg eftersom vi inte lyssnar. Samtidigt på 21mån har det fortfarande inte infunnit sig någon pappafas som alla pratar om kommer att komma. Snart kommer tvåan och jag börjar tvivla på att jag kommer att räcka till på nätterna. En liten plutt som ska ammas och en tvååring som alltid föredrar sin mamma om hon är hemma Nån tips, tankar, input?

Som jag tolkar era svar på mitt inlägg är att testa att gå ut lite innan nattningen för då funkar det kanske bättre. Jag har tänkt lite på det själv eftersom det går bra när jag inte är hemma av andra anledningar. Min gravida kropp kan dessutom behöva en kvällspromenad Men att fortsätta låta pappa natta så det inte blir en då och då företeelse utan mer vardag. MsKitten: Det låter ju inte som en toppennatt direkt. Hur funkar det om ni delar på er under natten? Typ att pappa och storebror sover ihop och mamma och lillebror? Eller storebror går upp och letar efter dig om han vaknar och du inte är där? Fast det kanske är helt fel håll att gå, kanske bättre som andra sagt här att mer gå med storebror. Jag tänker att en viktig tanke är att minnas att storebror må vara större än lillebror men han är fortfarande väldigt liten. Syskon är en stor kris, kränkning läste jag nånstans, för stora barnet. Det är ju oundvikligt att det inte blir helt smärtfritt men kanske bara att minnas det kan underlätta för en själv. Det låter ju väldigt bra att pappa tar lillebror ibland också så storebror bara får mamma. En annan tanke är att få barn är en stor omställning och det tar ett tag att vänja sig. Så kände jag och så tror jag tvåan blir också. Med tvåan är det inte bara två vuxnas liv som ställs om utan också en 2-årings. De har dessutom inte heller samma förmåga att tänka och reflektera och sätta sig själv i andra hand som vi vuxna har. Då är det ju inte konstigt att det blir jobbigt, för mig kan det ibland hjälpa att veta att saker och ting kommer att ordna upp sig, det kommer inte att vara så här för alltid och att ibland får tiden bara göra sitt. Lycka till med allt, det kommer ju att bli bra

Mimsing: Den lösningen ska jag ta med mig till tvåan kommer Tänkte att stora får sova med pappa men varför ska det vara så. Jag tänker alltid att stora ska få åka vagn, få sova hos pappa osv. Men varför nödvändigtvis så, han är ju också liten som jag själv sa.

msKitten: Det låter ju som väldigt tuff situation. Jag tänkte på det imorse på väg till jobbet just hur sårbart det är med småbarn och livet i sig. Även om vi är en student, sonen är mindre på förskola och vi har ett barn på två föräldrar tycker jag det är mycket pusslande och mycket trötthet. Marginalerna är inte stora att orka med allt. Din situation låter som väldigt mycket och inte alls konstigt att du reagerar och inte heller konstigt att det går ut över dina nära. Men dagarna går, sorg blir lättare och barnen blir större och vänjer sig, ibland handlar livet mest om att faktiskt få dagarna att gå på ett uthärdligt sätt och att det får vara okej att tänka så. Stor kram till dig! Jag ska försöka hitta ditt tips Frösöblomster. Jag tror ju att mycket av reaktioner handlar om egna förväntningar och hur man sätter upp dem påverkar ens eget och barnens liv.

Intressant artikel. Jag har ju tänkt att de är för små för att läras. Kändes som en bekräftelse på att jag tänkt rätt när andra tycker jag ska uppfostra honom.

Jag läste artikeln ovan om trots och även den om att få syskon. Själv har jag hamnat i nån form av krisreaktion över att vi ska ha ett barn till. Det är 13v till och precis som jag fattat nu. Det känns som allt lugn och alla rutiner kommer att försvinna. Den mysiga trion förpassas till historia. Hur ska vi orka med sömnlösa nätter, strulande amning, en trotsig tvååring som redan nu är mammig och har alltid varit. Jag ser liksom allt i svart och hur jobbigt det kommer att bli Att jag inte kommer att räcka till. Sen läser jag att tipset är att ta hjälp och då blir jag så ledsen när jag tänker på att jag inte har någon att be om hjälp direkt. Och förlossningsrädsla och allmän uttröttning av att jobba heltid gör inte saken bättre. Hoppas tankarna på nytt barn känns lättare efter lite vila iaf.

Angelica: Det låter ju vettigt att lägga det på is. Jag tycker syskon är superöverskattat ur synvinkeln att man inte saknar det man inte har. Jag har inte hört ett enda ensambarn klaga över att de inte har syskon. De som har syskon är ju glada för dem men vittnar ofta om att de inte har nån särskild kontakt. Nu när jag väntar en tvåa så tätt som med 2år mellan dem säger många att så roligt att ha tätt mellan dem, de kommer att bli bästisar. Jag håller inte med, de kanske har glädje av varandra, kanske inte. Sen finns det inget rätt avstånd heller. Man kan ha 5-6år mellan syskon. Jag var lite inne på det ett tag att vänta 5 år till nästa och kanske skaffa två lite tätare där men nu blev det som det blev. Det viktiga är att det känns rätt för föräldrarna, hur barnen upplever det kan man aldrig veta ju. Jag vill ha tre barn men sambon är mer tveksam till det verkar det som. Jag hoppas nog också han ändrar sig på vägen men jag är lite osäker om det verkligen kommer till skott. Jag tänker att då får jag helt enkelt acceptera och tillåta mig att sörja den "förlusten", man kan ju aldrig tvinga någon på ett föräldraskap. Eller jag är inte typen som luras så iaf. När jag tänker på att ha ett barn kan jag tycka det har mängder med fördelar. Jag tänker att det blir en lugnare tillvaro för alla när tre individer ska dela tid. Även om barnen inte har 25 aktiviteter blir det ju mer tid att bara vara när det är ett barn i familjen. Sen får jag för mig att ensambarn kompenserar det sociala med mer kompisar i skolan om de känner behovet. Nu blev det värsta övertalningsgrejen till att ett barn är super, var inte alls meningen, man känner ju som man känner. Tänker bara att ibland kan man fundera över hur man påverkas av olika förväntingar och om alternativet är så illa egentligen.