AP-snack & babbeltråd

sen tyckte jag det var överkurs att värma mat hela tiden, det går bra att äta kall också, fast detta kanske säger mer om min "good enough" sida än nåt annat det kanske inte anses okej egentligen.

Ja vem vill jobba heltid med småbarn. Fast jag är kluven till om jag vill ha en ledig dag i veckan eller sluta tidigt varje dag istället. Jag gillar inte att komma hem 17 på dagarna och jag vet inte om en dag kan kompensera de andra fyra då.

Som vanligt handlar nog behovet av att tillrättavisa mer om samhällets förväntningar. Jag tror min strategi kommer att vara att säga i "snäll" ton att så gör man inte när han slår på folk, slänger tallrikar i golvet och sånt som alltid är nej. För mig blir det lite konstigt att helt plötsligt börja med något annorlunda när han blir större. Däremot aldrig i arg ton och aldrig i nåt nedlåtande att han borde förstått, klart han inte gör.

Jag flexar nu, börjar lite tidigare varje dag, sambon pluggar så han kan lämna eftersom han börjar 9. Tycker det går rätt bra trots allt med heltid, men det är ju flexen som gör det. Utan den möjligheten hade jag aldrig orkat så här. Tänkte att jag kör på tills min mammaledighet i mars och sen får vi se därifrån med deltid.

Hundägare: Vad skönt att det gick så bra!

Vill bara dela med mig, i min övertygelse om att vi lever på ett bra sätt med våra barn

Min vilda son somnade till amning första 7-8månaderna. Sen vid 9mån blev det omöjligt att få honom till sömns annat än i sele eftersom han inte somnade av ammandet då. Jag hade nån föreställning om att nu när han är så stor borde han kunna somna av andra sätt och vi försökte med att ligga med honom i sängen. Det funkade inte för han skrek, skrek och skrek och efter nån natt klarade jag inte det mer. Vi behövde få lite rutiner samtidigt, så vi började lägga kvällspromenaden som en sådan. Han har somnat i selen fram till början av september då jag var så dödligt trött att jag inte längre orkade bära. Vi började med att natta honom i sängen. 1h-1.5h kunde det ta för han klättrade runt. Häromkvällen testade jag att hålla honom och när han sen satte sig upp eller började klättra iväg fångade jag in honom. Lite missnöjd blev han men igår, tre kvällar senare, låg han lugnt och fint hos mig. Han pratade, pillade med fingrarna, kramades och pussades tills han till slut sov. 20-30min tar det nu, i sängen Detta stärker mig så otroligt mycket. Som folk haft åsikter om det här bärandet, hur ska det någonsin lösa sig, ska ni bära honom i flera år eller, ska han aldrig somna själv? Ja ni vet det vanliga tugget. Än en gång har jag blivit övertygad om att det enda rätta är att lyssna på sitt barn, skita i vad samhället anser och sen löser sig allt när barnet är redo för det

Peap: En kompis till mig blev erbjuden ett jobb som hon inte kunde tacka nej till när hon var gravid. Hon började jobba när hennes son var 6mån och nu är pappan hemma 18mån. De enda jag vet btw som inte delar lika åt det hållet. Men..hon själv tycker det känns trist eftersom hon ändå inte trivs så super på det jobbet. Det har fått mig att fatta att ett jobb alltid bara är ett jobb, man får nya chanser på arbetsmarknaden men aldrig med lilla barnet, det växer upp och är passé. Så jag tror du gör helt rätt om det känns rätt.

Nu gillar jag förvisso att jobba och kan absolut inte tänka mig en hemmaförälderstillvaro. Dock vill jag vara hemma ett år på heltid med nästa och sen jobba deltid så hinner jag få båda världarna som jag ser det. Det är väl inte korrekt att säga på ap-forumet att man inte är så förtjust i att vara hemma dygnet runt i flera år men så känner jag. Men, man ska inte ha för bråttom ut i arbetslivet utan ta tiden med sitt lilla barn och hur länge man vill göra det är ju väldigt individuellt. Bara man gör det som är rätt för en själv

Jag har nog alltid haft en "sund" inställning till jobb. Jag har alltid känt att mitt privatliv går före. Har haft hobbisar som tagit massa tid och trivts att vara ledig. Jag trivs på jobbet och så, men jag jobbar aldrig över och har aldrig gjort.

Skruttpåväg: Graviditeten går bra nu. Går upp för mycket i vikt men annars är jag världens lyckligaste. Ligger på kvällarna innan jag somnar och känner bebben sparka och sonen snusar tätt intill mig Ser också framemot att den ska komma ut men försöker njuta av lugnet som är nu när allt "funkar".

Jag slutade amma på natten när han var 10mån, jag orkade inte med jobbet. Det var ett väldigt bra beslut även om jag inte tagit det utan jobbet som anledning. Vi sov båda bättre och han kom ofta och lade sig sked med mig istället för att amma, sömnen blev som sagt bättre. Jag upplevde aldrig något ökat intresse sen men jag vet inte, kanske hade att göra med att jag jobbade på dagarna. När han fyllde ett helammade han några dagar då han var sjuk men sen när han blev frisk försvann intresset igen. Jag vet att amningen är viktig för många men jag vet inte riktigt, för oss ebbade det verkligen ut och nu i efterhand känner jag att jag kunde slutat innan 14mån. Kanske säger det lite här för många i tråden har mindre barn och det kan ibland bli väldigt stort fokus på att långtidsamma. Jag vill bara säga att det går att inte göra det också, jag kände jag fick en annan kontakt som jag upplevde bättre med sonen. Alla ska såklart göra som de vill