AP-snack & babbeltråd

Tack för ni delar med er om era förlossningshistorier

Intressant det ni säger om eda. Det stod tydligen nånstans att jag sagt att jag inte ville ha det för jag blev inte erbjuden någon på förlossningen När jag inte orkade mer var det för sent för den och jag hade lite tur och fick nåt annat jag inte ens minns vad det hette men gud så bra det funkade. Ska nog inte nämna något om att jag inte vill ha eda för hur mycket tårar som än kommer nu när jag tänker på gröna skynken och sprutor så minns jag ju att man inte bryr sig i det läget.

Jag hade tjatat om igångsättning sen två veckor tillbaka. Mådde riktigt dåligt på slutet och när jag kom in på överburenhetskollen hängde jag på sambon och sa ingenting, jag var så nere, så trött på alltihopa och ledsen. Jag hade hellre tagit ut barnet med snitt utan bedövning än varit gravid en dag till så jag välkomnade verkligen dropp och hinnsprängningen. Så nog var det mitt beslut och ändå inte, jag sa ju ingenting utan bara lät allt hända. Kanske säger lite om min känsla av makt över sig själv i sjukvården. 

Intressanta funderingar det där vem som tar vilket beslut. För mig känns det inte som att det finns något beslut att ta, man ska föda vaginalt och så är det bra med det. Nu vet jag en som spruckit sönder och samman så nu är jag inte sugen på det längre heller utan börjar fundera om jag ska försöka få till ett snitt. Ska nog ta upp det här med överburenheten igen, om det är så att det kan bli samma igen med värksvaghet och så.

Jag har iaf bytt barnmorska och kanske det får bli ett samtal på Aurora också. Jag vet inte om mitt allmäntillstånd påverkar det här också. Känner mig jätteledsen och nere hela tiden och jag vet inte riktigt varför. Borde ju vara världens lyckligaste. Sorry, nu är jag lite ot men jag är inte riktigt med mig själv

Trots all förlossningsrädsla längtar jag ihjäl mig efter bebis. Plocka fram sjalarna, amma, vara hemma igen, så härligt

Oj vad jag har funderat på förlossning senaste dagarna. Igår kläckte jag tanken att jag kanske ska föda hemma. Sambon (som är sjuksköterska och vänligt inställd till sjukvården) misstyckte inte. Vi bor 10min dörr till dörr med närmsta förlossning så jag skulle ändå känna att jag har nära om det behövs. Anledningen till att jag faktiskt tänker tanken är att jag är väldigt sjukhusrädd och sen jag läste mer om miljön och funderat på dess påverkan talar det ju för hemmafödsel.

Samtidigt går funderingar i att jag ska vara mer positiv till smärtlindring denna gången än förra. Då ville jag klara mig på lustgas mest för min sprutnoja. Så än går funderingarna inte riktigt ihop. Dessutom vet jag inte om jag uppfyller kriterierna efter förra gången med överburenhet och värksvaghet

Detta kanske är en jättedum fråga i tv-diskussionen, men varför är ni så kluvna till tv? Det är en fråga av ren nyfikenhet och svaren kanske är självklara.

I mitt fall hade jag tyckt det var jätteskönt om han velat se tv   Men den ron har aldrig funnits i den kroppen. Det har lett till att tv:n bara är på när han somnat eftersom jag själv inte kan slappna av framför nåt program. Vi ser nån serie tillsammans efter han somnat. För mig är tv-tittande avslappnande, kanske för jag gör det så sällan och när jag gör det är det för det är ett program jag vill se, aldrig slötitta på nåt som bara råkar vara på. Om det är något som inte görs konstant tycker jag det skulle vara helt okej med tv för barnen. Särskilt om man sitter med i soffan.

Jag är inte säker på att ständigt interagerande med barnet är nyttigt heller. Ibland behöver jag vara lite för mig själv och med mina egna tankar. Jag tänker att barn behöver det också...

När det gäller tanke eller reflektionsmöjligheter försöker jag trösta mig med att när sonen är i vagn på promenad får han det. Jag ser hur han slappnar av, tittar sig omkring och bara är. Jag tänker att det är bra, fast mest tänker jag väl på det när det dåliga samvetet över att han inte får gå själv alltid kommer.

Frågan var mest ställd till de som skrev att de var kluvna, annars blir det ju lite svårt att svara

Håller med. Det var lite så jag tänkte, att det är skämmigt med tv, men egentligen kanske det inte måste vara hela världen. Sen beror det väl på hur man är själv. Är man en tv-människa blir det väl mer tv och frågan är hur illa det är?

Vi äter på mcdonalds ibland och då blir det hamburgare och vatten, visst lite salt men jag vet inte, det är ju typ nån gång i månaden kanske, max.

Skruttpåväg: Hur mycket går du med hundarna och dottern på ryggen? Jag kan få så dåligt samvete när jag vill gå på promenad eller gå och handla och sätter sonen i vagnen. (orkar ju inte bära längre sträckor för fogarna). Typ att jag borde låta honom gå mer trots att han far åt alla håll och vi faktiskt inte kommer så långt. Fast en del av mig tycker han får följa med och sen kan man släppa honom när vi kommer hem för en stunds "fri lek".

Hur får ni upp dem på ryggen smidigt? Nu när det är vinteroverall och klumpigt kommer jag inte för mig att bära på ryggen. I somras var det mycket mer...

Vi har inget preventivmedel förutom "familjeplaneringsmetoden", det vill säga man lär känna sin kropp. Det funkade super innan första barnet men nu andra barnet är ju ett resultat av mindre fungerande Jag vill också veta om någon annan har något bra även om jag ser framemot dryga året utan till.

Wonderwoman: Jag håller med dig. Vi använde den i ett par år och då funkade det jättebra. Men efter graviditeten fick jag inte riktigt till det igen. Jag tyckte tecknena förändrats. Om jag inte kan tänka mig en trea lite spontant när mensen kommer igång igen efter tvåan kommer jag att sätta in en kopparspiral. Men det kan säkert variera mellan olika människor, hur man tycker det funkar.

Wonderwoman; Jag vill inte heller ha hormoner men vad tänker du om kopparspiral?

Jag vet inte om jag vill inte att mitt barn ska all uppmärksamhet hela tiden. Sen är det klart jag funderar hur jag ska kunna tillgodose två samtidigt men jag tror det löser sig. Kan dock tycka det är lite hysteri kring att man inte kan ha ett barn. Om man känner att det räcker och att det är det som passar ens familj så varför inte? Enligt undersökningar far inte ensambarn illa, syskon är alltså onödigt om man ser ur barnets perspektiv. Sen tycker såklart alla föräldrar som har syskon som älskar varandra och som själva har syskon att det är det bästa.

Jag är klart inte pigg på tanken på nåt preventivmedel alls. Dock försöker jag tänka lite rationellt att visst gör det ont att sätta in en spiral men det gör det ju att föda barn också. Sen nån gång måste jag ta tag i det, kan ju inte fortsätta så här med ett varannat år tills jag blir infertil på grund av ålder. Nu funkade ju familjeplaneringsmetoden sådär andra gången men man vet ju inte tredje. Och blir det komplikationer av en kopparspiral kan man väl ta ut den?

Jag är 31 år och ettan är 20mån och tvåan kommer när jag precis fyllt 32