Tack vare dem har jag inte en enda gång känt mig annat än trygg vid hämtning och lämning av dotra. (trots att jag överlag är lite skeptisk till dagis med allt vad det kan innebära), fantastiskt skönt
Hon verkar trivas rätt bra tycker jag. Sover bra (somnar i famnen hos en av pedagogerna), äter bra och verkar vara sig själv (har tjuvkikat lite på henne "in action" när jag hämtat henne och hon inte hunnit se mig). Känns skönt att se!
Peap: Kanske hon har trappat ner på amningen om mjölken minskar? Hemma sinade det lite i perioder också för han nog mer snuttade än verkligen sög ut mjölk. Det behöver ju inte innebära slutet utan kanske en svacka och det kommer igen eller helt enkelt en minskning?
Jag tänker att amningen förändras när de börjar med mat och särskilt när de fattar att mat ger mättnad utöver mjölk. Att amningen får en annan karaktär, inte sämre, inte bättre, bara annorlunda. Myset och närheten kvarstår ju även om mjölken inte flödar som förr.
Jag slutade förvisso amma vid 14mån. Innan han föddes sa jag max 3mån, sen får det anses att jag gjort enough. När jag väl kom igång med amningen trivdes jag super med det och fortsatte i rätt stor mängd fram till 10mån. Sen blev det mindre för jag började jobba. Därefter ammade han på kvällen och helgerna men tappade gradvis intresset den sista månaden. Efter att ha varit iväg en helg bestämde jag mig. Det kändes konstigt för jag var precis som du Peap, det kändes ledsamt. JAg som numera skulle amma så länge. Två år helst. Nu i efterhand inser jag att jag lade väldigt stor vikt vid amningen. Faktum är att vi fick mycket mer mysiga stunder när han inte ammade, det gick att ligga tätt intill på natten utan grävandet efter tutte exempelvis. Jag tyckte allt blev mysigare utan amningen. Inser att mycket handlade om min egen sentimentalitet snarare än hans behov.
Kanske allt varit annorlunda om jag varit hemma längre. Vill nog bara delge hur det kunde bli för en amningsfantast Att det kan ändra sig en sväng till. Nu saknade ju aldrig sonen amningen eller efterfrågade den, då hade jag inte slutat.
Frösöblomster: Det låter ju hemskt med ryggen! Jag känner igen mig över våndan att det är färdigburet. Imorse kände jag av fogarna när jag gick till jobbet...tänk om det är för jag bär fortfarande 
Usch jag som varit ganska positiv till förskolan har nu börjat vackla. Tredje veckan går det inte så bra längre. Han har varit orolig på kvällarna, sover förvisso bra. Idag hade lämningen varit hemsk. Pappa hade varit med länge men när han skulle gå blev sonen jätteledsen och sträckte sig desperat efter pappa som skulle gå, panik i ögonen beskrev sambon det som. Igår när han blev hämtad var där ingen i personalen kvar, bara förälder. Det var inte så jag fattade det hela, jag trodde det var en förälder som städade, inte städade och skötte de sista barnen. Jag får ont i magen av tanken på att det kanske inte var ett undantag, då blir det ju nya människor varenda gång han får stanna efter 15.
Problemet är att vi inte har någon annan lösning. Jag är den enda i familjen med inkomst. Sambon pluggar termin 1 på det program som sannolikt är svårast att komma in på av nåt. Hoppar han av skrivs han av och får söka på nytt och det är inte säkert han kommer in. Nu ska jag gå på föräldraledighet för tvåan efter jul men det är många månader kvar.
Jag vet inte riktigt vad jag vill, mest skriva av mig om att det känns otroligt jobbigt Lilla plutten, han trivs ju inte verkar det som.
Sånt engagemang för oss 
Jo jag ska prata med personalen idag och göra klart att jag inte tänker ha sonen där om det inte finns personal där. Det är inte alls okej tycker jag. Jag kan gå ner i arbetstid men eftersom jag ska vara föräldraledig i februari kan jag inte försämra min SGI eftersom det är föräldrapenningen vi ska leva på sen. Då hamnar nästa barn i kläm (som jag nu bestämt ska vara hemma 2 år). Därför väljer jag att komma till jobbet 7 på morgonen för att kunna sluta tidigare de andra dagarna. Känns som en kompromiss.
Sambons föräldrar jobbar och är inte dem man ber om hjälp så, och mina bor långt borta. Min mamma hjälpte oss förra veckan och hämtade vid lunch, funkade jättebra då de har sån bra kontakt. Sonen älskar henne. Men det går ju inte att hon bor hos oss heller. Det enda jag kan tänka nu är att sambon får hämta när föreläsningarna är slut, bara vara med på sånt som är skolanförlagt och sen får han plugga på kvällarna när jag är hemma och sköter allt. Åh jag hatar verkligen den här ensamhetskänslan jag har med våra familjer. En mormor som vill men bor långt borta, farmor och farfar som man inte ber nåt om för man inte gör så.
Jag ska iaf åka och hämta 15 idag och prata lite med dem, det kanske går att reda ut. Dt kanske blev bra sen idag ändå.
Jag pratade med hans lärare idag, var så bra, hon var kvar när jag kom in. Sonen var jätteglad och jag frågade vad som gällde med bemanning. Hon sa att de har lagt sitt schema så att mellan 16 och 17 är där ingen personal, bara förälder. Vi har nu bestämt att i längsta möjliga mån ska han hämtas senast 16. Känns mycket bättre med det nu. Sen sa hon också att han är ledsen när han lämnas men att det går över väldigt snabbt. Hon sa att ibland är han lite ledsen i samband med vilan men han får alltid sova i hennes famn och då går det bra. I övrigt var han glad, lekte mycket och hade börjat gå till de andra lärarna också. Jag tyckte jag fick ärliga och bra svar.
Sen ska vi göra så att så fort sambon inte har föreläsningar och annat hämtar han så tidigt det går. Jag börjar 7 och får då en timmes flex varje morgon vilket jag kan ta ut för dagar han måste stanna i skolan. Så det ska lösa sig det här med lite pusslande. Nu känns det mycket bättre. Jag tror bara jag fick sån panik till slut med förskolan. Jag är ju inte som många andra, tvärsäkra på sin ståndpunkt. Jag tror ju detta kan bli bra men så tvekar jag ibland och ifrågasätter mig själv.
Nu känns det helt rätt med barn tätt så jag får gå hem snart igen, men den lilla kommer ju att hamna i samma. Det minsta barnet får ju alltid mest dagistid Fast då ska jag bara jobba 80%, detta måste vara tillfälligt.
Glömde att säga tack era svar, det var bra tips och funderingar och det känns skönt att få höra från andra som tänker lite lika