chokladkaffe

Äldre 16 Dec 13:05

3559 svar

AP-snack & babbeltråd

Jag måste bara uppdatera er på fasthållandet och läggningen. Igår blev jag less på alltihopa med alla utbrott, graviditetströtthet och allmän utmattning. Vid 19 drog jag till badet för att träna och var noga med att inte komma hem förrän 21 så han skulle somnat. Kände verkligen att jag behövde komma ifrån, de här utbrotten tär när man inte orkar med sig själv ens märker jag

Hursom, nattningen hade gått super, inte ett knäpp. Men sambon hade lite dåligt samvete...han hade lagt sig i sängen, satt på svt-play i sin iphone (eller dylikt) varpå sonen tyst hade krupit tätt intill, lagt huvudet på bröstet och tittat på tv tills han somnade. Tja...jag vet inte, jag föredrar en tyst och lugn insomning framför 45min kamp och avsluta med hålla fast. Men det är klart, tv klingar väl inte så bra för en 22-månaders.

chokladkaffe

Äldre 19 Dec 20:59

#851

Tack för er uppmuntran. Faktum är att det varit lugna tre dagar i familjen nu. Jag har varit med sonen i tre dagar och det var kanske vad som behövdes efter farmor, mormor, farfar och allt vad det var i början av veckan. Han har sovit och somnat in fint på kvällarna. Känns väldigt bra. Ligger i soffan och inne i sovrummet hörs glada toner samt tv i bakgrunden

Försöker komma iväg lite själv, snart blir jag ju bunden i ett år. Fast jag ser framemot att ha en liten hos mig igen så kan jag ju ändå försöka se nån bio och lite sånt som inte är så lätt sen. 10mars är det beräknat så efter jul börjar det väl kännas mer som nedräkning.

chokladkaffe

Äldre 2 Jan 21:16

#857

msKitten skrev 2011-01-01 22:01:49 följande:

God fortsättning till er alla :)

Jag måste bara berätta att vår vardag har blivit superbra :) Jag har fått ner amningstillfällena med storebror till bara på kvällen vid läggdags och han accepterar det helt och fullt. Han frågar inte om att amma på dagarna längre och han har slutat vakna på nätterna, det är underbart. Nu har jag bara en liten kille att ta hand om på nätterna, som inte ens ammar så ofta då, han verkar få i sig det mesta av vad han behöver på dagen.

Det enda som inte har blivit så mycket bättre är att storebror är på den lila HELA TIDEN. Det är sällan som jag får amma ifred. Och då har vi provat allt, läsa böcker, bygga lego, leka, prata, leka med lera...samtidigt som jag ammar. TV hjälper ibland, men inte så ofta. Han ska klättra på mig, banka mig på ryggen samtidigt, peta på lillebror, krama honom (lite för hårt) dra i lillebrors fötter och t o m slå honom. Jag tycker också att min man och jag inte alltid är så bra på att hantera storebrors vilja att krama, pussa och peta på lillebror. Min man är alldeles för känslig eller överbeskyddande mot den lilla och har lite för lite förståelse och tålamod med storebror. De hamnar mycket oftare i konflikt angående detta än jag och storebror. Jag tror inte att lillebror är så känslig att han inte står ut med lite pillande och kramande från storebror och jag har förståelse för att han är hårdhänt, han har ju inte utvecklat sin motorik ännu! Jag tycker att gränsen går där lillebror tydligt visar att han ogillar vad storebror sysslar med och naturligtvis när storebror är på väg att slå honom, men det händer inte så ofta. Men min man har en mycket lägre ribba. Men det händer ofta att jag måste ryta till, höja rösten eller t o m bära bort storebror för att få slut på hans petande, klappande, dra i benen, peta i ögonen, dra i lillebrors tår så han börjar gråta osv.

Hur hanterar ni sådana här situationer? Jag blir arg när jag sagt till tusen gånger och jag ser att det gör storebror arg och sen är alla frustrerade! Jag blir galen vissa dagar!

Jag minns inte hur gammal din äldsta var. Men om jag utgår från min 22-månaders här tycker jag inte det hjälper alls att säga till. Jag gör det ändå med en insikt om att det inte hjälper, men sen flyttar jag bort honom under förklaring varför han inte får något. Nu är det ju lättare sagt än gjort när man sitter och ammar en liten men att lyfta bort som du skriver tycker jag inte verkar konstigt alls. Och inte heller att du blir trött

Jag märker själv att mitt tålamod är begränsat nu när jag kommer längre som gravid. Är i v31 nu och jag börjar tycka det är tungt med pluskilona. Dessutom är mammigheten bortom alla gränser det tidigare varit, det är bara jag som duger. Detta ihop med allt annat gör att jag inte kan förvänta mig så mycket av mig själv och ibland tappar jag tålamodet, skriker till och lämnar rummet för att ta ett djupt andetag. Inte jättebra men det får vara nu.

chokladkaffe

Äldre 4 Jan 12:12

#862

Miang skrev 2011-01-03 09:55:51 följande:

Tack för era svar. Det har varit dåligt rätt länge mellan oss och jag har faktiskt precis pratat med en terapeut om familjerådgivning. Det känns som sista utvägen nu för vi är verkligen urusla på att kommunicera. Jag är tempramentsfull och han sluter sig. I morse var han jättesur, jag vet inte varför, jag antar att han var trött men det ska ju inte behöva gå ut över mig. Man kan ju vara trött och tyst - man behöver inte bli otrevlig...

Tvååringen var dock på strålande humör i morse och nästan skuttade iväg till förskolan. Det ska bli skönt för oss alla med lite vardag igen tror jag. Sov- och mattider har blivit lite svajjiga under julen och vi har som sagt varit sjuka också så det har nog inte varit så kul för pojken alla dagar.

Jag försöker verkligen inte ha dåligt samvete att jag önskar sonen till förskolan, fast ändå har jag det om han är där och jag är hemma. Det är inte så lätt. Min strategi när det är tufft är att tänka som mskitten säger, det är inte för alltid, och vad som krävs för att få dagarna att gå så smärtfritt som möjligt. Kraven på en själv måste vara i botten. Sen är det så enkelt att säga och svårare att efterleva. Jag försöker verkligen peppa mig själv inför min kommande tvåbarnstid, vi får leva på hämtmat, vada i dammråttorna, sonen på dagis och ta all hjälp som går att få, sova då det finns tid osv.

Jag och sambon brukar tänka då det är tufft att det viktigaste bland allt är att vi har en bra relation, att det är högst prio. Annars kommer ju inget att funka. Alltså har vi ibland lämnat sonen hos farmor bara för att vara hemma eller se en bio osv, om det är vad vi behövt. Med detta vill jag nog säga att det låter ju vettigt av er att fundera hur det går att kommunicera och hitta varandra igen. Småbarnsåren är ju inte så himla romantiska har jag märkt, tycker att många stunder är man mest vänner och samarbetspartners i familjen AB men samtidigt om respekten för varandra och den andres situation finns kan det ju vara okej, det varar ju inte för alltid och mer "par-stunder" kommer ju emellanåt.

chokladkaffe

Äldre 7 Jan 17:19

#872

Jag har inte varit inne här sen Miang skrev om sitt. Tänkte efter jag skrivit inlägget hur mycket jag uppskattar den här tråden av många anledningar. Dels för alla bra tips man får i sina jobbiga situationer, hur det känns som ni verkligen engagerar er för att hjälpa oss och varandra. Dels för att det känns helt okej att lämna ut saker som jag inte känner mig bekväm med i andra sällskap, inte för jag är jättestolt av mig men för det ändå inte känns bra när jag vet att folk har åsikter om samsovandet och annat vi pysslar med. Så tack tjejer för all stöttning och bra hjälp i vardagen. Jag tror jag kommer att behöva er extra om två månader till tvåan kommer.

chokladkaffe

Äldre 9 Jan 16:13

#877

Men det är ju helt naturligt att oroa sig för en förändring som dagis innebär. Man ska ju lämna bort sitt barn till främmande människor efter att ha haft eget ansvar för det ett bra tag.

Jag känner inte alls igen mig i ert oroande i övrigt, blir mer irriterad på folk kring mig som ska oroa sig åt mig som hans mormor och farmor och andra morsor i sandlådan. Själv tycker jag inte det är hela världen om nåt barn river honom, han trillar från sandlådekanten och blir ledsen och sånt. Jag är aldrig heller orolig när han är på dagis. Detta gäller förvisso bara fysiska saker. Jag kan tänka mer på om de tröstar honom när han är ledsen, sover hos honom på vilan om han behöver det och jag hämtar alltid alltid på dagis innan 16 då sista i personalen går hem (sen kommer en förälder som ju är olika och sonen inte känner). Han sover inte hos andra och jag och sambon vill inte lämna honom för länge. Jag är nog lite oavslappnad och hönsig för psykiska mer än ett ärr i pannan om man säger.

Jag försöker tänka att jag ska bereda honom för livet, inte skydda honom ifrån det. I det ingår för mig att ge honom en bra självkänsla och att han ska veta att han duger. Sen får man tackla annat på vägen. Typ dagis är en del av tillvaron och där måste han vara för vi vill/måste jobba oavsett om han vill eller inte. Trilla och slå sig ibland ingår också och störtar ett plan vi flyger med så gör det så. Usch jag låter nog lite hård men jag vill inte curla mina barn genom att skydda dem från allt utan mer rusta dem och lära dem hur man klarar sig bra i livet. Inte för det var det ni menade att ni vill göra...jag bara sätter lite ord på mina funderingar

chokladkaffe

Äldre 10 Jan 16:35

#879

Me like coffee skrev 2011-01-09 19:51:09 följande:

Madeleineh: din och min oro verkar vara rätt lika. Min oro har absolut inget med vanliga vardagshändelser att göra, tvärtom är vi väldigt låt-gåiga här hemma. Det klättras överallt, ramlas, äts mindre bra saker, blir omkullknuffade av hundarna stup i kvarten osv. Det tror jag faktiskt gör mer gott än ont och det är tydligt att vår tjej är ganska kavat, tålig och stabil när man ser henne med andra barn. Nä, min oro är av sorten som egentligen är helt vansinnig! Jag kan oroa mig för vad som skulle hända henne ifall jag och hennes pappa dog, eller hur hemskt det skulle vara ifall hon blev utsatt för något övergrepp, och andra liknande tankar. Helt galet, jag vet men ibland kommer dessa tankar liksom bara. Nu är det ju inte så att jag går och bär på dessa tankar och har ångest hela tiden men när tankarna slår mig så drabbas jag verkligen av insikten om hur ont det faktiskt kan göra att älska någon så innerligt! Men underbart är det ju!!

Ja sånt får man inte börja fundera över. Jag är rädd för mobbing under skoltiden sen, tycker skolmiljön idag verkar sådär. Sen har jag ingen tanke på att han inte skulle få gå där. Alla oroar sig nog över olika saker helt enkelt. Jag känner mig lite ambivalent inför tanken på att jag kanske har en flicka i magen. Jag får för mig det är tuffare att vara tjej än kille idag men det är väl också lite fånigt att tänka så.

Usch här är det annars lite tröttsamt. Sonen har haft influensa och inte sovit på nätterna riktigt. I natt vakade jag i timmar medan han låg och vred sig och sparkade mig konstant. Jag är så trött att jag inte vet vad jag ska göra efter senaste veckan. Dessutom kan jag inte riktigt ligga hur som helst längre och kroppen påminner mig snabbt om att jag är gravid. Idag gick jag en timme med vagnen för han skulle somna men inte, därefter en timme i sängen men jag fick ge mig. Nu har han inte sovit nåt på dagen idag. Mina fogar får inte ut honom mer idag. Nåja, i natt ska jag sova i gästrummet själv men är lite orolig eftersom han är så himla mammig nu för tiden. Pappa duger inte ens att blåsa på varm mat.

chokladkaffe

Äldre 10 Jan 21:52

#881

Miang: Jag känner igen mig i din historia, eller kan dra vissa paralleller. Det är inte lätt att veta hur man ska tackla att man som förälder gör olika och sen att barnet verkar föredra den ena. Här är det extremt just nu och vi är båda förvirrade. Nu slutade kvällen mest i dålig stämning för sonen vaknade efter pappa nattat och jag var inte hemma. Pappa blir frustrerad över att han inte duger och jag över att jag inte ens kan lämna boet 2h.

Men i er situation hade jag nog låtit dem hålla på. Jag brukar tänka att barn är bra på att fatta vad som gäller med olika personer. Jag låter alltid farmor och mormor köra sina grejer om det inte för hysteriskt, samma med pappa. Sonen lär ju fatta vad som gäller med olika.

chokladkaffe

Äldre 12 Jan 09:56

#888

Jag undrar om ni har någon erfarenhet eller bra tips i detta.

Sonen vaknar numera en till två timmar på natten och ska ligga och peta på mig. Han nyps, sparkar, far runt, klappar på mig snällt om vartannat. Problemet är att jag inte kan sova under den här tiden. Jag får fullkomligt panik till slut. Det påminner lite om när vi slutade nattamma, han låg då och också och tuttade i timmar vilket gjorde att jag slutade amma på natten och allt blev lugnt och fint. Fast nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Vi ska försöka göra så att sambon tar varannnan natt så vi får sova varannat iaf och jag tänker att det är en fas. Men tänk om inte, det känns som döden för samsovningen. Varför det nu skulle bli bättre av att han sov i egen säng som alla tycks tro. Tänkte om ni varit med om samma och kom på nåt bra som tog bort pillandet.

Han blir två år i februari och har varit sjuk sista veckan, det kan ju faktiskt bara bero på att han är lite extra orolig efter feberdagarna.

chokladkaffe

Äldre 12 Jan 12:23

#891

Flickan och kråkan skrev 2011-01-12 12:00:00 följande:

Jodå, det går väl rätt bra. Det var en liten blyg kille som blev lite skraj när förskoleperonal och två glada pojkar kom och mötte i dörren igår...."mamma....". Gick över ganska snabbt även om han kollade av rätt ofta var jag var. Nyfiken på alla saker framför allt. Fast oj vilket liten försiktig kille vi har

...eller han liksom är typen som tassar runt och undersöker saker i detalj i tysthet kanske snarare.

Har varit där två timmar idag. Jag har försökt hålla mig utom synhåll i möjligaste mån. Checkat av med mig ibland ibland men inte så ofta. Han verkade ha roligt och det gick bra, allt utom samlingen

. Sitta i ring och sjunga är inte hans grej och han har inte alls greppat det här med att man måste sitta stilla tillsammans etc. Han är ju ovan vid förskole"rutiner". Han är van vid att själv kunna styra över det han gör. Vill han inte sjunga så går han och gör något annat exempelvis

. Hon som skolar in honom fick i alla fall med honom in mot slutet då det skulle ätas frukt och han stoppade i sig en hel del äpple

. Han är "bättre" på att umgås med vuxna än med barn skulle jag säga också....och van vid att greja och pyssla själv.

Ja ja, det ska väl bli bra det här. Jag är jätteglad att vi har haft honom hemma tills nu. Upplever inte att han har missat något. Däremot är han ovan vid att umgås med många andra barn, framför allt inte jämnåriga och äldre, så nu känns det som att det är dags. Nu behöver han utveckla den biten också. I morgon ska jag säga hej då och gå iväg en stund.....får se hur det går

. Jag tycker att det känns jobbigt att veta att han troligtvis kommer att bli ledsen.....kanske inte i morgon då jag går en kort stund men senare. Man känner sig ju som en stor skurk. Får gå runt hörnet och gråta en skvätt antar jag

.

Tackar som undrar

Låter ju som det går bra! Jag tror verkligen inte barn mår dåligt av att vara hemma, det är verkligen nutidens påhitt. Nu kanske jag inte är praktexemplaret men jag var hemma tills jag var 6 år och jag känner mig inte direkt bakom här i livet

Förskola tänker jag har med föräldrarna att göra i största mån. Själv är jag ingen hemmaförälder märker jag. Nu har jag vabbat i tre dagar. Ibland är det supermysigt men ibland längtar jag ut och göra nåt själv. Kanske graviditeten också som begränsar men jag blir knäpp av att bara vara hemma. Deltid är min melodi helt klart, tror dock inte sonen skulle fara illa av att vara hemma så här på nåt sätt.

AP-snack & babbeltråd

INNEHÅLL