AP-snack & babbeltråd

Jo han går ju upp om vi lämnar honom i sängen, han går upp ändå Går vi ut vilket jag gjort ibland för att hämta vatten eller byta hans pyjamas (som han river upp knapparna i) följer han efter mig direkt, ligger inte kvar. Han är också inne i en fas då han vill sova tätt intill mig, helst på min arm under perioder av natten.

Det är ju lite svårt att reglera sömnen på förskolan, eller man kanske kan be dem väcka honom efter 45min (en cykel)? Nu har vi snart lite ledigt vid jul och nyår och han ska vara hemma, då kan vi ju testa att korta hans sömn på dagen och se. Om han inte sover alls blir det väldigt gråtigt på kvällen sen så jag tror inte riktigt han är där än.

Min tolkning är ändå att ni tycker det är okej att hålla fast dem vid sovdags trots ilskan? Nånstans tycker jag mig höra att skriken är mest frustration men så läste jag "kompetenta barn" av Jesper jul och kände mig lite förvirrad, vi kör ju över honom. Fast det gör vi ju ofta egentligen när det gäller overall, vantar, inte pilla loss tangenter på datorn, inte klättra upp i köksskåpen och äta russin, inte leka med knivar osv osv osv. Typiskt att när man läser en bok blir man bara mer förvirrad

Det stämmer tycker jag, mycket vad som är fel att göra vilket inte hjälper mig heller. Man måste kunna hålla en viss distans till såna böcker vilket jag kan tycka är svårt ibland. Exakt som du resonerar Miang har jag tänkt. Man ska lyssna på sitt barn, behandla dem med respekt och lite som en vuxen. Men de är inte vuxna, de saknar mängder av kompetens för att kunna behandlas som en vuxen, det blir ju fel. Så ibland får man köra över dem, det har vi ju pratat om här tidigare att vissa saker inte kan vara förhandlingsbara.

Jag kommer att köra vidare på samma sätt med nattningarna tror jag. Ge honom en halvtimme och märker jag att han inte kan komma till ro själv, det brukar visa sig då, så får han hållas helt enkelt.

Wonderwoman: Vi ligger bredvid honom nära och håller honom tätt intill. Typ med en arm runt honom. Menar du mer att det vore bättre att han får röra sig fritt i sängen och man själv sitter upp och följer med så när han börjar klättra ur sängen fångar man in honom? Mitt dilemma är ju just om det är rätt eller fel, jag tycker det är svårt att veta helt enkelt.

Nu såg jag ditt andra inlägg. Jag tänker som du gör, vi ligger stilla så det inte blir särskilt kul i längden. Men ibland är han så uppspelt att han liksom inte lugnar sig. Klättrar upp i fönstret, ner i sängen, klättrar över mig. De allra flesta nätter lugnar han sig efter en halvtimme och somnar efter ytterligare en kvart då bökandet tar sig en lugnare karaktär. Men ibland blir det aldrig lugnare utan snarare tvärtom. Jag tänker också att vi visst har tid att ge honom och det är svårt att somna ibland.

Med hålla fast menar jag som en kram samtidigt som vi klappar honom lugnande och försöker lugna med vyssjande (inte shhhhh...utan mer försiktiga såja). Jag sitter ju inte över honom och trycker ner honom utan mer en kram så han inte kan smita iväg. Sen håller jag inte riktigt med om att jag inte vill att någon gör så mot mig, min sambo har gjort det när jag varit riktigt förtvivlad och bara gråtit och gråtit. Då har han hållt kvar mig och det blir som man slappnar av i det, tycker jag personligen. Nu handlar det om några tillfällen på 11år, vid ohanterbar sorg typ så det är kanske inte riktigt relevant för det här fallet. Eller kanske, barn har ju inte samma skills som oss i allting...?

Igår var det totalkaos vid läggningen. Vi hade lucia på dagis och när vi gick därifrån var det väldigt stökigt, på med overallen under protester men sen eskalerade skriken och inget, verkligen inget hjälpte så vi fick åka hem med honom skrikande i bilen. Han lugnade sig när jag väl var hemma (2min med bil från dagis) och satt lugnt i soffan med honom och pratade lugnt. Mormor och morfar har varit hos oss igår och vid läggningen ville han läsa saga med mormor i soffan. Sen ville hon natta, sen skulle sambon natta, sen skulle mormor och jag natta men inget dög när sagan var slut. Till slut sa jag att det här tar jag själv och efter 5min skrikande till den grad han fick hosta emellanåt så lugnade han sig. Det var samma sätt som soffan några timmar tidigare, sitta hos mig och få lugnande ord, ett visst mått av hindrande. Den här nattningen lät jag honom hållas sen, inte ner ur sängen men annars fick han stöka. Tog en timme och då somnade han till slut efter krupit tätt intill mig. Kanske allt beror på att vi lägger honom för tidigt?

Det är lite frustrerande för vi har inte haft såna här "problem" sen det stadiet Peap beskriver. Vid 9mån slutade han somna vid amning, vi försökte med det vi gör nu men det slutade med 2 nätters skrik i 45min och därefter införde vi kvällspromenader i selen för 9mån framåt. Det var det enda som funkade. Nu har vi liksom ingen liknande lösning.

Jag hade mycket väl kunnat lämna honom i sängen själv om det varit det som funkade för honom. Jag tycker jag får se skillnad på mina behov (en önskan om att vara nära mitt barn och tro på att det är bra) och hans behov, skulle han visa att han vill ligga själv och pilla för att sen somna i ro skulle jag låta honom göra det. Nu funkar det dock inte men principiellt tycker jag inte det är nåt fel om barnet säger det är okej.

Hm, det blev väldigt långt men jag är glad ni orkar engagera er lite i det här. Nån form av förändring är det nu iaf, han är inte riktigt sig lik i de här skrikutbrotten. Samtidigt är han överlag väldigt harmonisk andra perioder när han är inne i sitt "härmande" av saker vi gör när han leker.

När jag läser igenom mitt inlägg tror jag att lite i både luciaskriken och somna grejen och att det gör mig frustrerad är att det inte längre bara handlar om fysiska behov som det varit tidigare. Jag menar att förut har han alltid tröstats genom närhet, amning, mat, det har liksom gått att få honom på andra tankar genom att bara krama. Nu kramar jag och är närvarande men minnet av den roliga julgranen på dagis satt kvar så länge och var så starkt att han inte kunde släppa det. Han pekade hela tiden in mot dagis, tills vi var uppe i lägenheten. Samtidigt är språket inte så utvecklat, fast kanske lite, det hjälpte ju att jag bekräftade hans känslor "du är jätteledsen ju...man blir det när man får lämna något roligt", ett upprepande av det fungerade. Min frustration ligger helt enkelt i att mina "lösningsmodeller" sedan tidigare när det gäller att lyssna på honom inte längre funkar, de är inte åldersadekvata (usch sånt ord men jag kom inte på nåt bättre)

Skruttpåväg: Jag tror nog på att han kanske är lite för pigg för sängen vid den tiden. Som sambon sa, vi lägger ju honom på klockan vilket kan vara dumt. Gå och lägga sig förstår han. Vi har samma rutin och efter pyjamas och tandborstning går han själv och släcker hos gosedjuren, vinkar godnatt till pappa och går in och lägger sig i sängen. Det kan ju också vara att det varit mycket annorlunda för honom. I söndags var han hela dagen på liseberg med sin farfar, igår var det lucia på dagis med allt stöket där och mormor som kom dit tidigt, idag är det mormor och morfar som ska till liseberg med honom.

Dessutom har vi inga läslampor eftersom vi aldrig gjorde om sovrummet efter att ha breddat sängen. Nu ska vi ordna det så vi får mysigare och kan läsa sagor. Kanske det funkar bättre också eftersom han verkligen gillar att läsa nu. Nu blir det släcka allt och lite drastiskt.

Sen tänker jag att Wonderwoman har en poäng i att sängen är för stor för honom. Ska börja natta honom in mot väggen och ha hans gosedjur där, lite så att det blir hans vrå med väggen på ena sidan och mig på andra.

Under julsemestern ska vi minska hans dagsömn till 45min-1h och se hur det går. Isåfall kanske de kan anpassa det på dagis sen också.

Tack för er input! Jag tycker alltid det brukar bli bra av att lyfta sånt här här. Det finns alltid alltid alternativa lösningar när man inte tycker något känns helt klockrent, något som vi inte funderat på

Det är inte så att hon är i härmningsfasen och vill ha napp för andra har det? Sonen härmar det mesta folk gör och även napp, men det märks att det bara är en leksak för honom. Nappen saknar betydelse så jag oroar mig inte. Han får springa runt med den ibland, ofta är den upp och ner

Hehe, ja lite quick-fix vore bra att ta till Jag tänker också att skrik för han har ont i magen nu i efterhand verkade enkelt att handskas med, fast då visste man ju inte varför han var ledsen så det var ju jobbigt det med.

Skrutt har er dotter nån snutte? För om det är så att hon snuttar på den när hon är trött kanske hon kan ha ett gosedjur eller annat istället om man inte känner sig bekväm med napp. Jag hade nog också funderat lite över det...

Eller så löser det sig ändå Skrutt. Jag tycker förskolepersonal verkar lägga stor vikt vid snuttar och nappar, säkert för det är till tröst och trygghet för många barn. Har man sen ett barn som inte har såna grejer blir det lite konstigt och man känner press att införa det. Vi testade när han skulle sova på dagis men det blev inget viktigt gosedjur för honom alls.  Jag tycker det här med att härma har stora inslag i den här åldern, hemma hos oss iaf. Igår sprang även sonen kring med en napp i munnen, en mini för nyfödda och upp och ner