AP-snack & babbeltråd

msKitten: Fast isåfall förväntar dina vänner sig en mängd olika grejer av sina "drömsyskon". Kanske hade deras syskon bott så långt bort att det ändå inte varit till nån hjälp när pappan gick bort. Kanske hade den som har en mamma som man behöver stöd för inte varit typen som pratar, som bor långt bort eller som missbrukar alkohol. Vi målar upp en massa bilder av vad det innebär att ha syskon vilka inte stämmer i alla fall. Vi är bra på att se de som är bästisar med sina syskon och kan dela mycket, de som bor nära och tänker lika. Vi är mindre bra på att se de som inte har någon kontakt, de som inte har något gemensamt och är väldigt olika i hur de hanterar sorg. Därför använde jag ordet "romantisera". Det är just det många gör när det gäller syskon. Så enligt mig saknar man inte ett syskon utan man saknar ett specifikt syskon. Liksom jag saknar en syster som jag kunde bytt kläder med, pratat om mamma hur en systerperspektiv eller haft mer gemensamt med när det gäller barn och familj nu. Som sagt, jag tänker att vi tillskriver "syskon" väldig mycket positivt och väldig mycket egenskaper som vi egentligen inte kan styra över.

Missförstå mig inte, jag säger inte det är dåligt med syskon och att många har glädje av varandra. Däremot tycker jag det läggs orimliga förväntningar i betydelsen av dem när man skaffar fler än ett barn för barnets skull. Jag är jätteglad för mitt andra barn och jag hoppas på att de kommer att ha glädje av varandra men jag förväntar mig inget. Jag tror det finns för och nackdelar och som vanligt när något i samhället blir onyanserat trivs inte jag riktigt. Jag tänkte länge ett barn och blev alltid ifrågasatt om detta. Nu är jag ju helt naturlig och gör det som förväntas, två barn tätt men inte för tätt. Kan ju bara hoppas på en tjej den här gången så har jag fyllt ytterligare en poäng i normalitetskvoten vad jag förväntas göra. Två barn, två år emellan och ett av varje kön. Perfekt. Jag kan nog skaffa en tredje utan att bli uttittad men en fjärde börjar det bli märkligt igen, ungefär som vilja ha ett barn. Fem är man ju lika konstig som de som inte vill ha barn alls...ja ni kanske fattar vad jag menar.

Jag hade sjalen med på bb och fick ihop sen på nåt sätt Jag hade sonen i den för det mesta där, var ju inte så förtjust i plastbaljan.

Jag ryser när jag tänker på att jag kommer att älska en till som jag älskar den lilla jag redan har. Kärleken till barn är verkligen överväldigande. Längtar tills den kommer ut samtidigt som jag bara njuter så gott jag kan av att det är så här, snart är trion ju över. Det är bara så lugnt nu, han sover på nätterna, dagis funkar, vi har våra rutiner. Det är så bekvämt. Men samtidigt, man vet ju inte hur nästa barn blir, det kanske blir en lugn liten sak som somnar och sover nätterna igenom med nån lite amningspaus ibland.

Men det måste ju vara underbart att inte känna nåt nu

msKitten, det låter som en tuff situation. Jag tycker du mitt i allt kaoset tänker väldigt sunt och konstruktivt. Det jag menar i det är att du känner att det inte är hållbart för dig och ni behöver en förändring. Hoppas du hittar någon vare sig det är BUP, amningshjälpen eller något annat som hjälper er.

Nu ska jag inte kasta sten i glashus när det gäller att övertänka situationer Men så här har vi det också ibland och inget jag funderat så mycket på. Han vill alltid tröstas av mig, pappa går bra ett tag men om jag kommer för att kolla vad som hänt när han är ledsen sträcker han alltid armarna till mig. Pappa lämnar över och går därifrån. Jag vet inte, det är ju som du säger, blir kanske märkligt men det är inget jag funderat mycket över och nu när jag tänkt lite på det kommer jag inte fram till något bra direkt. Det får nog vara så här lite till.

Okej ni kloka mammor, jag kan ju bläddra bakåt i tråden men jag kör en ny fråga istället och hoppas ni orkar svara:

Boktips inför vår tillökning. Dels som kan hjälpa mig i att bemöta storebror på ett bra sätt, hantera svartsjukan och annat som kan komma upp. Om ni läst något bra som hjälpt er i allt vad han kommer att gå igenom så säga till.

Dels inför mig, jag tror Peap hade nåt bra inför förlossning. Jag är fortfarande rädd av grad hög och har en remiss till auroramottagningen men det kan dröja till slutet av januari. Har nu bestämt att jag vill föda vaginalt men behöver läsa bra litteratur och förbereda mig och peppa mig själv. Så gärna nåt läsvärt för mig.

Hehe nu är ju inte dö min utgångspunkt för good enough men jag har försökt fundera lite nu sen igår, brukar göra det när ni lägger ifrån er scenarion här. Men jag kommer inte fram till nåt direkt.
 

Jag brukar tänka att när vi är osäkra på om vi ska säga något eller inte handlar det om vår osäkerhet och vår känsla av att vi kanske väcker något sovande. Men om man tänker efter kan ju inte sorgen efter ett barn, att vara svårt sjuk, självmordstankar och annat vi är rädda för vara sovande för den personen. Hur skulle det kunna?

Om någon inte vill att prata om något brukar personen säga det och det respekterar man såklart men jag tycker alltid det är värre att ignorera. Har man en facebooksida tycker jag man bjudit in till nån form av öppenhet. Jag tänker att du gjorde helt rätt Lottilina, det värmer alltid att man finns i någon annans tankar och hjärta när man har det svårt.

Okej ni kloka mammor, vi behöver er input här hemma. Varken jag eller sambon reder ut vad som är rätt eller fel att göra i det här. Vi står båda funderande.  Så tänk och reflektera gärna lite kring det här så vi kommer nånstans som känns bra.

Det gäller nattningarna. Vi har som rutin att han äter sitt kvällsmål 19.45 ca, därefter in på toa för tandborstning, ta på pyjamas och sånt. Därefter går vi ut och säger godnatt till leksakerna, släcker hos dem, släcker en lampa i fönstret och vinkar godnatt till pappa. Sen in i sovrummet, sonen kryper upp själv i sängen och jag släcker ner i rummet, lägger mig hos honom i vår familjesäng. Han bökar runt en del, lägger sig hos mig, kryper iväg, nyps, klappar fint på min kind osv. Efter en halvtimme brukar han komma till ro. Nu blir det dock oftare och oftare som han inte gör det utan springer upp, går till dörren och kommer helt enkelt inte till ro. Efter 45min tycker jag att det gått för länge och ofta märker man inga tendenser till att han ska komma till ro själv heller. Jag lägger mig då tätt intill honom, håller fast honom så han inte kan kravla iväg vilket gör honom jättearg. Han skriker av frustration och i ilska över att inte få som han vill (min tolkning). Han somnar sen efter 5min.

Sambon gör ungefär samma som mig, han lyssnar på talbok och har inte sonen somnar inom 45min lägger han sig också nära och håller honom.

Vi vet inte om det är rätt eller fel. Sonen uttrycker ju att han inte vill ligga still och kanske han inte är trött. Samtidigt så somnar han ju direkt när vi håller honom. Jag tycker nånstans det känns fel att hålla honom men samtidigt, han somnar ju snabbt och skriken känns mer som frustration är kränkthet eller vad man ska säga. Vad tycker ni andra här, gör vi fel som håller honom? Går det för lång tid utan att han somnar brukar jag släppa honom och sen om han far ur sängen igen börjar vi om. Men ändå...suck, jag är så förvirrad i detta.