AP-snack & babbeltråd

Nån göteborgare som läste uppslaget om Anna Wahlgren idag i Metro? Usch och fy, ogillar verkligen framställningen av hur enkelt det är att kura barn till att sova. Det var ett reportage om tre lyckade barn som efter att varit hos Anna kurades att sova hela natten. En mamma hade "mycket jobb" att göra hemma sen för hennes son hade det inte bitit på.

Suck och stön, man borde väl inte bry sig. Känns bara konstigt att det får ett sånt utrymme. Samma i Göteborgsposten i söndags. Tips hur man får barn att sova hela nätterna och i sin säng. Jag försöker bara vara nöjd i att vi inte har de problemen utan att sonen snusar fint i sängen hos oss. Vara nöjd i att själv inte vara fixerad vid det här med egen säng. Ändå...känns lite sorgligt att läsa om "träning av spädbarn".

På tal om mat till barn. Vi kollade i min brors första bok som mamma gjort. Han fick grönsaksmos som 3-månaders och ammade sista gången vid 5månader. Mamma sa att det var vad som gav som råd då. Hon har alltid stöttat mig i mina idéer och att jag ammade längre än så, men hon visste inte bättre sa hon. Det jag vill säga är ju att tiderna förändras och det kanske svärmor också borde kunna förstå om man förklarar vänligt.

Det där med mat och amning ändrar ju sig men nu är det ju rekommenderat att helamma i sex månader. Så om du inte vill ge nåt annat och ditt barn inte mår bra av mat vid 5mån är det ju verkligen inte fel att vänta. Som jag fattat det är 6mån ett snitt för när barns magar blir redo, vissa blir tidigare och andra senare. Lyssna på ditt barn signaler och är det inte matdags är det ju bara att amma på Jag kände mig stressad med maten när min var 6mån och bara petade. Fortsatte att erbjuda bredvid amningen utan press och när han var 9mån släppte det bara och han åt vad andra tycker var okej portioner. Det kommer ju, det viktigaste är att göra matstunden till nåt mysigt och trevligt, det tror jag man kommer längst med i längden

Tycker det är extremt klumpigt att bära med barnet fullt påklädd. Nu får han åka utan på min vanliga jacka iklädd vinteroverall men vidare bekvämt är det ju inte. Nu hoppar jag nog över en lösning för detta denna vintern eftersom jag inte kommer att bära särskilt mycket. Använde sambons jacka första året så det får funka med nästa också.

Håller med Frösöblomster, supermysig bild som gör att jag påminns om hur underbart det är att bära. Tänk alla som missar den upplevelsen!

Ibland undrar jag hur man blir som vi. Tidigare vi ju sagt att få av oss tänkt amma länge, inrett egen säng till barnet osv. Vad hände när vi fick barn sen egentligen? Jag älskar närheten men det tog ett tag innan jag accepterade att det inte var normen i samhället. Nu frossar jag i vårt sätt att ha barn men om sonen accepterat egen säng och napp och vagn hade saker kanske varit annorlunda...usch

Lottilina: Ja det är nog lika bra att sälja spjälsängen. Vi hade sonen i den en natt men det var så bisarrt, han låg som i en bur. Efter den natten bar vi upp den igen på vinden och beslutet var taget, vi kallar den nu buren. Plastlådan låg han aldrig i på bb, det var helt otänkbart för mig.

Konichiwa girl: Jag måste nog hålla med dig, jag hade också velat välja och ibland har jag också känt mig låst.

Jag känner mig ibland lite udda i den här tråden eftersom jag ibland får uppfattningen om att många ap-föräldrar går upp väldigt mycket i sitt barn och att det blir en livsstil att "leva ap". Så har jag aldrig känt riktigt. Jag vill samsova, bära och allt det där för det känns naturligt och bra och enkelt. Men att amma långt efter han började med mat för att det är så mysigt, aldrig lämna honom för en natt för hjärtat går sönder och det är så kort tid, inte ha egna intressen där jag lämnar honom hos pappa osv har inte varit min grej. Det är väl sällan man träffar någon som är precis som en själv Jag kan känna att jag står med ett ben i två världar, dels här men också i den där jag har ett behov att få utvecklas i min träning och där jag inte vill vara med mitt barn 24-7. Det är mysigt att ha barnet sovande i famnen ibland, men jag kan lika gärna ha honom i sängen och bara vara själv i lägenheten.

Jag har  å andra sidan aldrig varit en person som kan köpa något rakt av. Jag har tydligen nåt behov av flera saker. Att vara mig själv, att vara förälder, att vara partner, att vara yrkesarbetande, att vara kompis utan barn och med barn osv osv.

Nu när min son blir lite större har jag också märkt att bara gå med honom i allt inte är av godo. Vissa saker måste man göra, som att ha vinterkläder när det är kallt. Det är krig med overallen, med kängorna och med vagnen varje dag. Jag kör avledning, kramas, mjuka ord osv men till slut måste grejerna på. När de väl är på blir han på en sekund nöjd och glad igen trots det minuten tidigare utbrottet. Nu gör jag så med saker han faktiskt måste och inte för att. Han får alltid välja sina älskade gummistövlar till förskolan trots att det är kallt och så bär jag med kängorna i en påse

Nej jag menade inte att det handlar om att köpa ett koncept rakt av utan jag gör som du säger, plockar det som är relevant och fungerar hos oss. Sen kan jag mer känna att jag som gillar jobbet, har egna intressen och slutade amma tidigt (14mån) och var rätt nöjd där lite udda gör ju inget, det är väl mer synen på barnen som är viktig och kanske den vi har gemensam här  

Jag har funderat lite på det här med att gå med och inte gå med, därför tog jag upp det. Jag har alltid gjort det innan men nu när sonen är 21mån märker jag att det blir "strider". Jag kan liksom inte respektera att han inte vill ha overall utomhus trots det är kallt, respektera menar jag att han inte behöver ha overall. Okej att inte vilja, men han måste ha den på sig. Det blir således en strid varje gång han ska ut i den bemärkelsen att jag får köra över honom i hans vilja att inte ha overall. Med tröstande ord i att man får vara arg osv får jag ändå ha i honom overallen. Samma gällande mat. Ibland vill han inte sitta i sin barnstol och vi har provat andra stolar men det slutar med att han klättrar runt på bordet, äter inget och ingen får ro. Ibland får jag sätta honom i stolen under protester, som avtar direkt när jag tröstat honom för att vi ska få äta nån av oss. Äta måste man. Samma med dusch, han vill inte in i den initialt, man ger det tid men ändå blir han ledsen. Sen får vi inte ut honom en stund senare för han börjat leka i vattnet.

Igår åkte jag tåg med en mamma med tre barn, typ åldrarna 2-skolålder. Hon sprang fram och tillbaka och försökte prata med mellanflickan som sprang överallt utan att lyssna ett ord på mamman. Hon försökte hjälpa stora flickan på toa medan lilla satt på höften. Till slut efter en lång stund tog hon mellanflickan under armen. Är det alltid rätt att "gå med" så länge. Det blir enligt mig väldigt mycket oro som ändå slutar med att hon fick lyfta bort ett illvrålande barn.

Jag nämner bara mina iaktagelser och funderingar här, jag tycker inte det är helt solklart hur förhållningssättet ska förändras när barnen blir större. Vill gärna ha era tankar kring "gå med" och sätta gränser.

Peap: Det du skriver är väl just att ta förhållningssättet till sig och sen anpassa det till sig själv och familjen. Det handlar ju som du säger inte om vilket sjal man bär i utan att man lyssnar på barnet. Fast jag kan säga att jag aldrig använder begreppet AP utanför det här forumet, jag vet inte ens om någon vet vad det betyder i min omgivning. Jag säger bara hur jag gör utan någon direkt bakgrund. Gillar inte epiteter eller vad det kallas, här är det bra så hittar man likasinnade (på många sätt iaf).

Peap: Jag förstår dig, men kom ihåg att du fick mig att fundera över hemmafödsel vilket jag är glad över  Jag ska ju till barnmorskan imorgon och då ska jag ventilera lite förlossningsfunderingar. Jag ska faktiskt ha med mig hemmafödsel som en möjlighet och inte bara förkasta det även om igångsättning, överburenhet och skepsis/oro till att vara utan smärtlindring står emot det. Måste man ha bestämt sig för att man kan klara sig utan smärtlindring om man väljer hemmafödsel? Jag bor som sagt inte ens 10min med bil från förlossningen att jag borde kunna hinna dit om jag "behöver".

Peap: Tja jag vet ju hur jag ska argumentera med min sjuksköterska Jag hänvisade till siffrorna att i holland föder 35% hemma och har lika högt hälsotal i förhållande till antal förlossningar. Han sa att det stämmer till viss del, nära inpå menade han på. Men han har insikt i att till slut är det jag som bestämmer eftersom det är min kropp samt han har varit med länge nog för att förstå min sjukhusrädsla. Sen vet han väl också att det inte är lönt att gå emot mig när jag tänker nåt för då kan jag bli än mer inställd på min sak Vi har inte diskuterat det så mycket utan jag nämnde det bara som ett alternativ när vi pratade om min rädsla inför förlossningen. Jag kände mer att jag vill ha det som alternativ även om jag kanske inte tror det hamnar där. Jag vill inte ha uteslutit något i förväg och min rädsla har varit att jag vill ha tillgång till möjlighet till akutsnitt om jag behöver vilket jag kom på att jag väl har med tanke på var jag bor.

När jag tänker gränser och så tänker jag alltid att jag tar minimalt med fighter men de jag tar måste jag vinna. Detta för att skapa en konsekvens för barnet. Jag vill ha utrymme att förhandla, prata, diskutera och låta honom hållas men när jag säger nej till något är det det som gäller. Jag tar väldigt få strider, det är matstolen att sitta i (sen får han äta om han vill, flytta mat mellan mugg och tallrik osv), overallen, vagnen, bilstolen samt att man inte får slåss, nypas eller annat som skadar någon. I övrigt får han hållas mycket.

Det är ju intressant när det blir fler barn...att alla ska få plats. Nu måste det varit väldigt jobbigt för kvinnan på tåget och hon gjorde så gott hon kunde inför allt stirrande folk. Men, det jag reagerade på där var att det bråkiga barnet fick all uppmärksamhet och att hon aldrig sa "nu är det så här" utan hela tiden frågade "kan du inte komma med här" och resonerade i oändlighet så det gick ut över de andra barnen. Nu är det såklart lätt för mig att säga som satt med mitt tysta barn och tittade på men man kan ju ändå lära av situationer.