AP-snack & babbeltråd

Ingen napp men lillebror har sina två gosedjur han snuttat mer eller mindre ihärdigt på. Sen har han en vattenflaska också med vakumpropp i (kommer bara vatten när han suger). Stora har aldrig haft sånt för sig.

Till er tröst sover våra barn bra och dåligt i perioder även utan amning. Jag har ju slutat med bägge kring 10mån då det ammades varje timme vilket jag inte pallade med. Hade vi fortsatt hade det väl gått över. Nu är lillebror 20mån och vaknar 3-4ggr per natt (tycker jag är jobbigt nog) och i andra perioder inget alls. De har ju sina perioder oavsett men man blir väl extra ifrågasättande av amningen då det är jobbigt. Det borde väl finnas olika perioder då det är lättare eller svårare. För vår del var 10mån perfekt, det gick smärtfritt på riktigt (kanske det enda ) men det lär väl komma fler såna tider i barnens liv?  

JAg vet inte hur ni tänker här men vi pratade just häromdagen om en trea. Inte nu men sen, om två år kanske. Helt plötsligt var maken liter mer välvilligt inställd, innan var det mer, "visst vi kan prata om det senare men jag är nöjd med två barn och vill inte ha tre". Denna förändring gjorde att jag började tänka på allvar mer och då insåg jag...nej det blir nog ingen. Jag vill gärna och visst, det är tufft med bebis men det kan jag ta, det är ju övergående. Däremot är jag livrädd för en graviditet till. Jag hade svåra foglossningar, blev värre med tvåan. Jag var sjukskriven sista tiden för jag inte kunde gå ut. Om maken jobbade och fsk var stängt fick mamma komma och ta hand om storebror för jag kunde inte. Hade kryckor hemma. Förlossningen känns okej men sviterna av det. Blir helt lamslagen då jag tänker på hur billigt jag kommit undan. Inga större inkontinensbesvär, lite putande navel och extrahud men i övrigt är jag i princip återställd. Då var jag 30 och 32 då jag födde dem...hur blir det när jag är 36? Jag är så rädd över detta så jag blir ledsen, jag vill ju ha en trea. Hur ska man göra? Nöja sig med två utav rädsla? 

Oj vad mycket diskussioner som jag missat, har inte så mycket att tillägga i selediskussionen. Beror nog helt på hur man är byggd själv och vad man trivs med. Vi hade en beco-butterfly som jag bar i till knappa 2 år. Vet inte om den är bättre eller sämre än nån annan. När jag ser en manduca tycker jag den ser "bättre" ut på nåt sätt men grannen föredrog min beco framför sin manduca.
Mammighet, det har vi haft här i princip alltid hos bägge barnen. Först nu när storebror är större som vi känns mer jämlika. Blev nog så vid 3 års åldern kanske. Visst har pappa dugt men inte pås amma sätt. Lillebror är 2 år nu om några veckor och pappa är okej i vissa situationer men inte ikapp mig på något sätt.
När jag skrev jag var rädd för sviter av en graviditet var det inte hud på magen som bekymrade mig, det har jag redan och det är okej. Jag är mer rädd för inkontinensbesvär och funktionella bekymmer som delad mage exempelvis. Typ att nu är jag fortfarande okej i kroppen funktionellt (navel, att brösten flyttat ner till magen bryr jag mig inte om), ska jag inte bara försöka nöja mig med två istället för att skaffa tre istället för att risker en ännu tuffare graviditet än andra och med risk för sviter för livet? Huh...svårt.

En annan grej som jag gärna tar lite feedback, igenkänning eller nåt annat från er i. Lillebror...2år nu i mars. Han är väldigt ofta missnöjd även om han har sina bra stunder också. Han blir tokförbannad och vrålar för så mycket. Allt från att jag har täcket på mig i sängen, att han får pipmugg (eftersom allt åker i golvet från matbordet med full kraft), att vi ska hem från dagis, att han inte fick öppna bildörren, att han ska sitta fram, att jag inte bär honom hela tiden, att dammsugare slog i väggen när han skulle dra runt den osv osv. Det vrålas och skriks i oändligheten. När vi försöker trösta och bekräfta får man oftast ett slag i ansiktet, ännu mer vrål och blir bortputtad. Till saken hör att han itne kan prata merän några ord, 10 kanske men verkar förså allt. Igår somnade han efter vrålat i 40min. Sjöng jag blev han arg, lät jag honom var kröp han ur sängen, kramade jag honom skrek han....ja ni fattar. I natt vaknade jag varannan timme av de här vrålen för att sen 5:10 vakna för dagen.  Med en lillebror illvrålandes ute i lägenheten, han sprang ut typ i sömnen. Fick väckt honom och sen var det skriktigt en halvtimme. När jag går itll jobbet 6:30 sitter han jätteglad i köket med pappa och äter frukost (på min stol) och matar sina leksaker. Är detta normalt? Jag känner sån maktlöshet i allt skrikande och blir så trött på det...försöker ta det med ro men i morse i tröttheten vid 5 började jag halvt grina...är det nåt med honom? Han verkar frisk och så...

me like coffee, ni har ju haft er beskärda del av utbrott...kom gärna med tips hur du tänkt och agerat för att orka.

Jag hör att det är fler som har sina utbrott. Det är säkert helt normalt. Nu visade sig att de här extrema nätterna och kvällarna var ont i öronen. Efter en alvedon sov han som en stock och vaknar lite mer harmonisk. Ibland fattar jag inte varför jag har så svårt för att ta det där, att hålla mig lugn. Samtidigt blir det dumt att tänka så, skuldbelägga sig själv o onödan. Hör ju här att ni hanterar utbrotten på olika sätt från att hjälpa barnen att sätta ord på känslorna till att mer låta barnet vara eller en kombination. Jag är ju uppvuxen med mamma som trängde sin innanför skinnet så jag låter nog gärna barnen vara.

Jag pratade med en gynekolog häromdagen om min oro kring en graviditet till. Tyvärr bekräftade hon mina farhågor. Ledbesvär som foglossningar kan man inte förvänta sig bli bättre och det finns även belägg för ökad risk för mer besvär senare i livet. På nåt sätt var det ändå bra att få höra det, det blir värre nästa gång med största sannolikhet, jag kan säkert leta upp någon som säger nåt annat men jag vet inte. Just nu går jag och leker med tanken att det är klart nu, sorgen kommer upp inom mig men det får vara så. Idag skar det till i fogarna  när jag gjorde en övning på gymmet och igår molade det efter en promenerat snabbt en stund. Jag vet inte...jag har ju också bara en kropp, den kan vara värd att ta hand om. Men hjärtat värker, det måste jag ändå säga, vid tanken på att det är klart nu.   

Tack tjejer...det landar hos mig det här, fram och tillbaka. Jag kan ju ändra mig men det känns inte så självklart längre.

Fågelungarna, du har ju helt klart ett annat utgångsläge. Jag har ju varit ensam med barnen i perioder och man går ju in i det där så jag antar du helt enkelt lever alltid på det sättet. Det är alldeles underbart på ett sätt att vara själv men samtidigt väldigt tungt. Det där att inte ha någon att prata med tyckte jag var värst. Jag fick hela tiden fatta alla beslut. Jag håller med dig i att de barnen som redan finns blir eftersatta på nåt sätt samtidigt som man såklart ger dem något annat också.

Familjehemsbarn...det är tufft tänkt. Jag har själv jobbat som socialsekreterare och besökt en del familjehemsplacerade barn för uppföljning. Det är tufft...jag själv gick hem från jobbet medan de föräldrarna levde i allt vad det innebar. Innan det jobbet hade jag nog också kunnat tänka mig familjehemsplacering men aldrig nu efter jag sett vad jag sett. Kanske vara kontaktfamilj där man har barnet lite mer begränsad tid, inte boende hos sig. Samtidigt, att människor tar såna uppdrag, det är ju så viktigt.  

Vad skönt Alexe, sömn, det är så essentiellt. Jag kan verkligen förstå din känsla. Hur gamla är dina nu? 

Haha ja allt är relativt Det där med att folk inte kan sova med barn i sängen alls har jag aldrig fattat. I min värld är man inte trött isåfall...är jag trött somnar jag precis hursom

Annan fråga, har någon nåt tips på mat för barnkalas. Tänkte ha nåt mer åt mathållet, tänkte först korv med bröd men det känns lite kladdigt. Pizza som man lägga upp i slicar var en annan tanke. Är det någon som har nåt bra tips att komma med på nåt annat säg till. Efteråt blir det tårta

Men Me like coffee...här börjar jag fundera lite kring om det är så det måste behöva vara. Jag känner ju igen vissa delar du skriver men inte i samma omfattning. Det jag egentligen tycker är värt att fundera på är din reaktion, som säger något. Du försöker ju och gör allt i din makt för att förhindra, lindra, förstå..ja allt du kan för dotterns skull. När du nu börjar vackla igen så tänker jag att kanske läget är som det är med dottern, att det är utveckling, fas och allt sånt "normalt". Däremot behöver du ju finna nån förklaring, begriplighet i det hela för att kunna hantera det hela. Har du pratat med någon om detta? Bvc kanske inte är rätt och jag vet inte riktigt vart jag hade vänt mig heller men det är ju otroligt viktigt att du orkar i detta. Förstår verkligen att du inte tar dig nån tid själv när det blir så. Det hade jag nog också slutat med till slut. Vi har ju lillebror som itne är värd att argumentera med och kräva sin tid ifrån men det är inte riktigt på samma sätt. Han lugnar ju sig när jag till slut ger mig i väg men det är skillnad på 2 år och 4 år.

Vi har varit kräksjuka...storebror har födelsedag idag. Inget kalas alltså med tanke på smittorisken. Det gör verkligen ont att göra sitt barn besviket. Berätta att inga kompisar kommer och hälsar på, inget kalas, ingen fiskedamm Tycker ändå det går rätt bra. Han fick en ficklampa (egen!) och findus flyttar hemifrån boken. Han blev jätteglad, särskilt när jag och maken kom insjungandes med presenterna till frukosten. Sen har vi blåst ballonger, gjort tårta och hängt upp vimplar i taket. Det krävs inte så mycket för att göra hans dag Lilla hjärtat. och vad nostalgisk man blir, fyra år sen jag kämpade järnet på förlossningen inför livets förändring. Jag blir så rörd när jag tänker på hur fantastiskt det är med barnen, uppskattar dem nästan ännu mer nu när jag tänker att jag inte kommer att skaffa fler. Det är nu eller aldrig liksom. Ja...nu fick jag skrivit av mig lite  

För mig lät det inte som det är särskilt bra när man känner som du beskrev. Att du behöver hitta sätt att hantera det på, du verkar leta och fundera och be om hjälp för lättnad vilket är jättebra. Jag refererade kanske lite snabbt till mig själv att om jag varit i din situation och uttryckt det du uttryckte hade jag behövt mycket input och förståelse för att hantera det hela på ett för mig bra sätt, för att orka. Hade jag varit orolig för ca varje steg barnet tog och oroat mig inför ett besök hos syrran hade jag behövt merän läsa lite i en bok. Jag kanske övertog din känsla i det här, du har redan bra koll på läget, ville bara få ur dig lite på pränt och sen räcker det. Isåfall menade jag inget direkt.

Jag tycker också att man i sitt intellekt vet att saker och ting går över, det är faser och det är normalt. Men jag kan lätt flera gånger i min känsla tvivla. Särskilt när jag är själv med barnen mycket, sover lite sämre än normalt och det känns tärande. Då spelar det ingen roll vad mitt huvud säger, känslorna tar helt enkelt över och då känner jag mig till slut inte särskilt trygg och stabil i vad huvudet vet. Men som sagt, jag utgick helt enkelt från mig. Du har ju helt rätt...slappa två dagar, få lite distans och lite input från böcker och sen kan man gå ut och klara resten av perioden det är tufft

Me like coffee, ju mer jag funderade på mitt svar desto mer handlade det om mig själv. Jag var så nere när jag var föräldraledig och jag stod ut, härdade ut och allt möjigt. Nu när jag jobbar igen och trivs med livet fattar jag inte varför jag gjorde det där. Varför stod jag ut i nåt jag inte trivdes med, jag ville så gärna vara den som gillade att vara föräldraledig. Apropå vem man vill vara och vem man är inte alltid är kompatibelt. Skulle jag få barn fler gånger är det dela rakt av på 18mån eller jobba 50% från rätt 8-9mån iaf. När jag läser din berättelse väcker det såklart mycket inom mig. Men jag är inte du. Du vill vara hemma, trivs med det på det hela taget som jag förstått det men tycker självklart det är tufft emellanåt. Det är skillnad. Låter himla skönt med en thailandsresa på g

Det finns säkert andra trådar...låter lite trist att sitta och läsa i trådar man blir mörkrädd i. Det har jag iaf slutat med.