chokladkaffe skrev 2010-09-17 11:35:29 följande:
Hur går det själv?
Jag tror det bästa med mor och farföräldrar att inte ta ställning. Min mamma snackade alltid skit om min farmor som var lite egen av sig. Jag älskade farmor för den hon var och såg så klart de sidorna själv, mamma hade itne behövt påpeka det. Har bara slutat med att jag alltid blir ledsen när mamma håller på att prata och försvarar farmor för saker jag inte borde. Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin säga ett pip om sonens farmor (som jag stundtals retar ihjäl mig på), det är ju faktiskt hans farmor och sambons mamma. Samtidigt vill man ju inte att sitt barn ska behöva bli besviken.
Jag tror att det både jag och sambon kan uppleva som lite jobbigt nu är att vi får lite hjälp från dem. Båda sidorna påpekar dock hela tiden hur de vill hjälpa till men de erbjuder sig aldrig och det är alltid på deras villkor. Känns lite som falsk marknadsföring på nåt sätt. Men men, i helgen ska vi höra om de vill komma hem till oss så vi kan se en bio. Dagtid såklart, natta för dem är inte aktuellt.
Jo, jag känner igen det där lite hos min egen mamma. Att prata om farmor i negativt ordalag. Så jag har faktiskt gett samma löfte som du, att aldrig lufta dessa tankar i hennes närvaro. Hon gillar sin farmor och precis som med alla relationer måste hon få bygga sin egen relation till farmor utan att jag lägger dit några värderingar. Men jag känner mig fortfarande orolig över att dottern skulle ta till sig egenskaperna som jag verkligen inte vill att hon ska ha! Men å andra sidan så träffas de inte så där superofta och farmor sköter sig ju faktiskt då
Jo, jag tycker att det går bra på förskolan. Sen jag började amma i bilen innan vi går in så har hon aldrig varit ledsen vid lämning. Hon är glad där, sover bra, leker för fullt och äter bra så det är väl inget att klaga på.
En fundering bara. Normalt sett så är hon väldigt glad när jag kommer och blir lite extra mammig. Men sist nu när jag hämtade henne (såg detta beteende också någon gång under den första veckan då hon var själv där) så såg hon lite... vilsen ut när hon såg mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det bättre men det var som att hon såg på mig och inte fullt ut kopplade att det var jag och började gå runt lite på måfå... Känns inte bra sett ur anknytningsperspektivet men jag vet inte om jag övertolkar och analyserar lite för mycket nu. Nu sist, precis som de övriga gånger då detta har hänt, så har hon varit väldigt trött när vi kommit hem. Kanske var hon helt enkelt bara helt slut. Men det kändes ändå lite olustigt. Vad gör ni för tolkning?
) Hur går det förresten för er på förskolan?
Tar undan grejer han inte får slänga och så. Sambon säger mer till honom "så gör man inte" med lite hårdare tonfall. Jag menar på att det inte är lönt...ännu.