AP-snack & babbeltråd

Fast detta med att förutsätta att förskolan är bra tror jag dessvärre ibland kan leda en lite fel... Det är inte så att jag tycker att man ska gå och misstänkliggöra alla förskolor och dess personal men jag tycker att man ska hålla sig ajour med vad som händer, försöka se saker med lite kritiska ögon och aldrig vara rädd för att fråga om eller ifrågasätta saker som man inte förstår eller håller med om. Dessvärre är min yrkesverksamma erfarenhet inom förskolevärlden väldigt färgad av negativa erfarenheter, även om jag självfallet också har massor av positiva sådana. Många gånger blir det ju lätt så att man har några negativa erfarenheter som överskuggar de positiva även fast de positiva många gånger är väldigt mer utbredda. Jag kan inte riktigt svara på om så är fallet hos mig men jag har sett många saker som jag reagerade på då och som jag nu som förälder tycker var helt vansinniga. Jag har även pratat med personalen på den förskola där vår dotter går nu och även de har den erfarenheter att många förskolor och dess personal har ett sätt som många gånger dessvärre inte är för barnens bästa. Om det beror på resurser eller på personalens inställning låter jag vara osagt och det känns faktiskt helt irrelevant i sammanhanget men dessvärre finns det en hel del förskolor som verkligen inte håller den kvalitet man kan förvänta sig samtidigt som det också finns massor med bra och till och med riktigt bra förskolor. Därför tycker jag att man ska granska kritiskt och inte förutsätta att det bara är bra. Om jag idag skulle arbeta som förskolepersonal skulle jag välkomna om föräldrar engegerade sig i verksamheten och vågade ställa frågor kring dess innehåll. Sådan personal visar ju någonstans att de är stolta över det de gör och genom att välkomna en öppenhet visar de ju också att de inte vill dölja något som de inte kan stå till svars för.

Frösöblomster: Så roligt att det går så bra och att han verkar trivas så bra! Måste kännas jätteskönt.

Här hemma börjar mina tankar kring att kanske begränsa amningen lite att florera. Jag ammar ju fortfarande fritt, dag som natt, trots att hon snart är 21 månader gammal. Känns som om jag är rätt ensam om det, men det kanske är vanligare än vad jag tror!? Hur som helst så känns det som om hon på sista tiden har blivit mycket mer fokuserad på amningen på ett annat vis än tidigare. Visst har hon haft intensiva perioder med mycket amning men nu känns det som om hon mest vill kolla att hon faktiskt får tutte när hon ber om det. När hon väl får det så är det ofta över på typ 2 sekunder om hon ens kommer ihåg att hon skulle få tutte när vi väl har kommit till soffan. Ofta har hon glömt bort det och sysslar med annat istället Om jag däremot säger att jag inte vill (typ när vi äter så ber hon nästan ALLTID om tutte) då blir det ordentligt ramaskri. Kanske inte vid matdags längre då hon vet att jag inte kommer att gå ifrån matbordet men i andra situationer.

Till saken hör att jag är otroligt lat och därför blir amningen en ganska lätt utväg många gånger. Dessutom tycker egentligen inte att det är jobbigt att amma henne fritt men nu börjar det kännas som att det nästan blir en begränsning för henne själv...

Hur har ni gjort? Hur länge ammade ni fritt och hur länge ammade ni på natten? Vart borde jag börja begränsa? Jag sover ju egentligen som en stock trots nattamning så jag vet ju knappt om jag skulle vara medveten att neka henne när hon vaknar...

Så alla kloka mammor här i tråden, kom gärna med råd och erfarenheter

Kanske skulle ha skrivit att jag ammar henne relativt fritt, eftersom det faktiskt händer att jag nekar då och då på en väldigt ostrukturerad basis

Ja du, jag har funderat lite över detta idag... Det blev nog ganska tydligt när jag satte det på print. Om sanningen ska fram så inser jag nog nu att det handlar om det faktum att det blir jobbigare och jobbigare att amma offentligt då många nu verkar tycka att hon är stor. (Tack och lov stödjer mina närmaste mig och har aldrig någonsin lyft på ögonbrynen åt vår amning.) Tidigare har jag verkligen inte brytt mig men nu börjar det bli lite jobbigt när dottern drar i tröjan och ropar tutte i tid och otid. Samtidigt har jag alltid varit noga med att inte dölja vår amning eftersom jag anser att det är allas rättighet att göra det som känns rätt just för dom. Kanske ska jag ändå tänka om och tänka som tidigare. Då (och även nu) är jag övertygad om att barn kan sköta amningsfrekvensen alldeles själva och så länge det känns bra för mig så är det ju faktiskt inga problem.

Sedan ska jag tillägga att det aldrig har varit fråga om att sluta amma nu. Det är inte aktuellt!

Men jo, vi ska köra på som vanligt och försöka strunta i omvärlden så mycket som möjligt.

Här hemma ammar vi numera på för fulla muggar och när jag har skakat av mig omgivningens ibland mycket konstiga tankar kring amning så stormtrivs vi precis som förr!

Gällande detta med kläder så blir jag sjukt frustrerad många gånger när det är dags att inhandla nya. Mycket av det jag köper till dottern köper jag på den sk pojkavdeleningen eftersom kläderna där ofta är vidare, mer lekvänliga och ofta även mycket mer slitstarka. Blir ledsen varje gång jag går på tjejavdeleningen där kläderna är mindre än pojkkläderna trots att det är samma storlek som mäts i centilong, där tyget är så tunt att det knappt går att ramla en gång innan de går sönder, de är tight osv.

 Annars älskar jag Villervalla och småfolk men de kläderna är ju rätt dyra så det blir inte så ofta... Fick tips om Kappahls kollektion Kaxs som har väldigt mycket färgglada och lekglada kläder. Kan ju vara värt att titta närmare på.

Utöver det faktum att kläderna ska vara lekbara och lekglada så vill jag inte att min dotter har gulligull och ryschpysch pga de associationer som görs. För ett tag sedan köpte jag en tunika med mumin på (jättefin) men så fort jag satte på henne den började kommententarer som "åh vad fiiiiin du är" eller "åh du är då sååååå söööööt" att hagla. Annars får hon mest kommentarer om hur aktiv hon är, eller hur snabb hon är, hur hon hoppar mycket, hur glad hon är etc. Jag vill ju att hon ska få uppmärksamhet för den hon är inte för hur hon ser ut. Jättetrist, men den tunikan har aldrig använts mer. Kanske får plocka fram den igen om vi någongång får en pojke... Tror inte att han skulle bli lika bemött som dottern blev.

Jo numera kan jag också tänka mig att lägga mer pengar på kläderna då storlekarna varar längre. Sedan tycker jag att just Villervalla har väldigt bra kvalitet på sina kläder.

Skönt att det går bra för er Frösöblomster! Hur känns det själv då att ha en hemma å en på dagis? Har du märkt någon skillnad på han som är hemma?

Hur går era tankar kring hanterina av frustration? Tex om ni sitter och äter/läser tidningen/kollar datorn eller liknande och ert barn kommer och vill att ni ska leka. Ni vill fortsätta det ni gör och meddelar detta till barnet som då blir väldigt frustrerad och gråter, kastar sig på golvet, slänger sig runt benen, ja, ni kanske kan se scenariot framför er Vad gör ni då? Jag tyctker att det är svårt att känna mig bekväm i den situationen för hur jag än gör så känns det liksom fel. Ska jag låta henne gå igenom sin frustration och fortsätta läsa min tidning (känner mig rätt elak då...) eller ska jag trösta (inte kanske trösta i den bemärkelsen man först tänker utan mer som "kom-här-och-va-hos-mig-utan-att-förmedla-tycka-synd-om-känslor"-tröstandet  , men då gör jag ju verkligen avkall på det som jag sa att jag ville göra, nämligen läsa tidningen. Förstår ni vad jag menar? Hur gör ni och hur tänker ni?

Tack för ditt svar! Jo här håller vi också fast vid att jag har mina gränser precis som hon har sina. Det är inte riktigt det jag är ute efter... Jag tycker också att frustration är något som barn måste få uppleva och gå igenom för att efterhand kunna få en lite mer balanserad reaktion. Det är mer hur mycket de ska behöva gå igenom detta helt själv som jag känner mig osäker kring. Det känns inte ok att låta henne skrika av sådan frustration att hon nästan tappar andan, för det är på den nivån det ligger. Det känns väldigt kallt att bara fortsätta läsa tidningen när hon ligger och kippar efter andan. Eller gör ni så? Visst, vissa gånger accepterar hon att jag vill göra klart mitt på så vis att hon blir lite grinig men köper konceptet och hittar på något annat. Men så kommer de gånger då det helt enkelt låser sig för henne och hon blir i princip okontaktbar Sedan när det gäller att trösta syftar jag på, som jag skrev, att det inte på något vis är ett tycka synd om tröstande utan mer ett jag finns här om du vill. Det är ju också något hon vill. Hon är inte den som väljer att gå undan och tjura utan verkar vilja vara nära.