.
Oj vilken jobbig tid för er! Och vad otroligt bra ni gör det som ändå orkar prata igenom det och komma fram till en lösning! Hoppas den nya lösningen fungerar. Ni kommer att hitta rätt i er nya familjekonstallation men det är ju en stor omställning och ännu svårare när man går igenom den så som du gör! Skickar styrkekramar till dig!
MsKitten: Usch så jobbig er situation låter 
Måste vara fruktansvärt! Precis som konichiwa girl skrev så är ju Marlene hjälpmamma, kanske kan du skicka ett privat meddelande till henne och beskriva er situation? Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ge för råd i detta fall så jag skickar en styrkekram istället
Mskitten: Så skönt det måste kännas att få en start till något nytt. Skickar styrkekramar igen!
Jag tänkte be om era tankar kring en situation här hemma.
Som ni säkert redan vet så är ju dottern mycket mammig av sig och föredrar mig framför pappa i många lägen. Framförallt om hon blir trött eller ledsen. Vi låter henne välja och hon väljer alltid mig. Däremot funkar det hur bra som helst med pappa när jag inte är hemma.
Men så är det en specifik situation där det känns som att det blir lite fel... Som igår till exempel. Min man höll på att städa toaletten och dottern går in och tar trasan (full med rengöringsmedel och just efter städning av toaletten) och stoppar den i munnen varpå min man snabbt tar ur den ur munnen och dottern, som var trött, blev väldigt ledsen. Min man försöker trösta henne men hon vill ju bara till mig och slingrar sig ur pappas famn och går till mig. Min man gick då tillbaka och fortsatte städa toaletten.
Visst ska hon få välja vem som ska tröst henne, det är vi helt överens om. Däremot tycker jag att det blir lite fel när han liksom lämnar över till mig (eller dottern väljer mig) och sedan går därifrån. De har haft en "konflikt" (vill nog inte kalla det för konflikt i den faktiska meningen men ni fattar) och sedan går hon till mamma som tröstar och pappa fortsätter med det han höll på med innan "konflikten". Det blir fel i min hjärna. Vad sänder det för signaler till henne? Vi pratade om det igår och min man är också inne på att det sänder ut lite tokiga signaler men frågan är hur vi ska göra. Vi var inne på att han också ska sitta med även om dottern sitter hos mig så är han iaf med i tröstningen på sidan av. Vad tror ni? Hur gör ni?
Tack för ditt svar! Visst handlar många situationer i den här åldern om att mamma och pappa är dumma rätt ofta men i den specifika situation som jag beskrev blev hon mer rädd för pappas reaktion än vad hon blev arg över att inte få ha trasan. Därför känns det svårt att veta hur man ska bemöta det hela. Om hon hade blivit arg hade jag nog inte gjort någon större grej alls av det, visst hade jag funnits där men inte tröstat i den bemärkelsen. Smart att "trösta" där den dumma föräldern var och inte tvärtom. Jo de är lika gamla 
En helt underbar ålder!
Men så här har vi det också ibland och inget jag funderat så mycket på. Han vill alltid tröstas av mig, pappa går bra ett tag men om jag kommer för att kolla vad som hänt när han är ledsen sträcker han alltid armarna till mig. Pappa lämnar över och går därifrån. Jag vet inte, det är ju som du säger, blir kanske märkligt men det är inget jag funderat mycket över och nu när jag tänkt lite på det kommer jag inte fram till något bra direkt. Det får nog vara så här lite till. ) men helt plötsligt slog det mig att det kanske blir jättetokigt... men men. Hon lär ju inte dö av det så 
Nä, det ligger ju väldigt långt ifrån min egen utgångspunkt också 
Men hennes valfrihet kommer vi aldrig att begränsa!