AP-snack & babbeltråd

Åh vad jag känner igen mig i det du beskriver!! Jag skulle ju minsann jobba hemifrån och sköta vissa saker samt komma in på kontoret emellanåt när det behövdes. Jag fattade inte hur jag skulle klara mig utan jobbet men när dottern väl kom fanns inte något jobb ens i närheten av mina tankar! Nu har jag nog, iaf i min mening, en lite sundare inställning till mitt jobb än vad jag hade innan dottern kom.

Jag nattammar fortfarande å dottern är snart 18 månader. Jag sover oftast som en klubbad säl så det är mycket sällan jag upplever det som något problem... Vi får väl se när det blir till att sluta

Jag är ganska tudelad när det gäller detta med dagis. Dock är jag väldigt säker på att barn inte behöver det för att utvecklas och jag tror inte heller att föräldrarna måste aktivera, aktivera, aktivera ständigt och jämt heller för att det ska "gå bra" att ha dem hemma. Jag tycker att det finns ganska mycket aktivitetshets i vårt samhälle och många gånger borde föräldrar jobba på att förmedla en lugn och stillsam vardag istället. Ett tag tyckte jag faktiskt synd om vår dotter som varje dag får hänga med på ryggen på långa hundpromenader men numera tänker jag att det faktiskt är bra för henne! Hon får i lugn och ro titta på omgivningarna, vistas i skog och mark, vi får en liten stund tillsammans - ibland under tystnad och ibland "pratar" vi massor. Hon får helt enkelt lära sig att "bara vara" under väldigt trevliga förhållanden. Och hon verkar stormtrivas! Trots långa promenader hänger hon med glädje med varje gång det är dags.

Men tillbaka till dagis. Jag hade fruktansvärd ångest inför dotterns dagisstart men den visade sig vara helt onödig. Trots att hon bara var 15 månader så gick det jättebra! Hon var nöjd och verkar stormtrivas. Men visst, skulle jag kunna välja utan att något annat blev påverkat så skulle jag absolut  vara hemma med henne nu också... men livet ser inte alltid ut så.

Om ni, Frösöblomster, både har råd, möjlighet och vilja att ha honom hemma kanske det också är för det bästa. Så länge alla mår bra i den situationen så ser jag ingen anledning till förändring. Annat hade det varit ifall du verkligen inte hade mått bra i det, ifall han verkligen klättrade på väggarna, ifall ni inte hade råd eller så.... men nu verkar ju allt stämma för att ha båda hemma + att ni kan få ha dem korta dagar när de väl börjar. Låter ultimat!

Här har vi också en som gärna ska dra/vrida/pilla på den andra bröstvårtan. Jag brukar försöka lägga hela armen över, vilket funkar hyfsat bra. Tycker inte alls att det är trevligt annars hade jag nog inte brytt mig... Men det känns som om det går i vågor. Ibland vill hon göra det ofta och då är hon rätt intensiv och ibland verkar hon ha glömt bort det...

Här hemma är det just nu MYCKET mamma! Dottern gallskriker om pappa kommer in och nattar om när hon vaknar efter hon somnat första gången (jag lägger henne alltid nu eftersom det verkligen inte funkar för pappa). När jag är borta funkar det lite bättre men hon gråter ofta lite och ropar på mamma Hon har ju alltid varit väldigt mammig men nu är det väldigt extremt. Tack och lov är min man väldigt avslappnad i det hela och låter det ta tid. Han spenderar massor med tid tillsammans med henne när hon är vaken och då funkar pappa utmärkt. Men läggdags... knappast.

Hon är ju 1,5 år nu. Antar att det är separationsfas igen... Känner ni igen detta?

Din andra förlossning påminner om min första! Var öppen 1 cm när vi kom in och då höll jag på att dööö Tänkte "ska jag ha så hääääär ont ända till 10 cm, det fixar jag inte!" Men från 3 cm tills dottern var ute gick det knappt 1,5 timme. Ont som f*n gjorde det men lätt värt "tidsbesparingen" Undrar lite hur det kommer att gå med nästa...

Vi hade förövrigt både bra och dålig personal. Vissa var engagerade och kändes väldigt vänliga och avslappnade medan vissa faktiskt kändes ganska oengagerade... Men övervägande var det positivt! Men jag åker gärna hem så fort jag bara får! Älskar att vara hemma och sover ogärna borta. Kan tänka mig att man vill att vistelsen ska bli ännu kortare när man har en annan plutt som väntar hemma på mamma

Vår dotter (1,5 år) har faktiskt aldrig sett på TV! Inte för att vi är emot det direkt utan för att tanken har faktiskt aldrig slagit mig Konstigt men sant. Däremot tror jag absolut på resonemanget att barn behöver "bara vara" för tanke och reflektion men det får dottern under alla promenader med hundarna. Utan dem kanske TV:n hade varit ett  vanligt inslag i vår vardag. 

Mycket sanning i det du skriver tror jag!

Ja, just nu blir det en hel del promenerande. Vi har nämligen två hundar och jag går för tillfället med dem var för sig vilket genererar i en hel del promenader. Men eftersom jag tar dem var för sig blir ju var och en av dem också lite kortare... När jag jobbar och hon är på dagis (må-on) blir det kanske en timmes promenad efter att hon har kommit hem. De övriga dagarna när jag är hemma med henne blir det typ 1,5-2 timmar på fm och sen 1 timme på em. Hon verkar nöjd och jag försöker gå på det, men visst känns det ibland som om det blir väldigt mycket "bara hänga på". Dock är vi nog relativt aktiva ändå och ibland när vi är i skogen så går hon ju själv och lallar på lite men oftast sitter hon på ryggen.

Upptäckte i helgen, då jag och dottern åkte till mina föräldrar och lämnade pappa hemma med hundarna, hur livet utan hund skulle se ut... Och ja, jag insåg då att TV:n säkert skulle användas lite mer då Det blir liksom väldigt mycket tid att aktivera barn när man inte har hundpromenader på agendan! Så promenaderna är både min och dotterns tanke- och reflektionstid på dagarna.

Yamma: Bär du på magen? Det blir ju lätt tyngre då. Numera bär jag nästan uteslutande på ryggen, men nu är ju dottern 1,5 år. Det är ju inte lika mysigt att bära på ryggen men 1000 gånger mer praktiskt och dessutom mycket lättare.

Jag älskar min sjal men på ryggen bär jag i manducan. Smidigt och lätt att få upp på ryggen, fixar det tom med ena armen i gips . Jag tränar ju rätt mycket hund och behöver händer fria + fritt utrymme å då är det oslagbart att bära på ryggen!