AP-snack & babbeltråd

Jag är nog lite efter när det gäller den här syskondiskussionen, men men.

Tanken att syskon inte skulle vara bra har faktiskt aldrig slagit mig. Kanske för att jag har en rätt så hyfsat relation till min bror. Dock är han 7 år äldre än mig, så vi har ju aldrig haft det där extremt intensiva-leva-nära-inpå-och-behöva-komma-överens-och-dela-massa-grejer-och-uppmärksamhet-relationen. Han flyttade hemifrån när jag var 11 tror jag... Så det är väl inte riktigt rättvist att bedöma enbart utifrån min egen erfarenhet. Men även om min erfarenhet kanske inte spelar så nära den verklighet många andra har levt i så har jag ändå en mycket positiv tanke när det gäller syskon. Även när jag tittar till mina vänner så har de (kanske framförallt när de är vuxna) en mycket bra relation till sina syskon. Idag är nog alla mina vänner riktigt bra vänner med sina syskon. Faktiskt.

För mig handlar syskonskap mer om att respektera och komma till insikt om att alla är olika och min roll som föräldrer blir att guida flera olika individer på sin väg att hitta sin roll. Jag skulle aldrig drömma om att försöak skapa bästisar... Jag vill skapa en plattform där de respekterar varandras olikheter men där de samtidigt hittar styrka i varandras olikheter och där de kan vända sig till varandra för stöd och råd.
 
Jag blir så nyfiken på hur ni som ändå har fler än ett barn (eller kommer/vill ha fler än ett) gör för att denna syskonrelation ska bli något som barnen kan ha nytta av, där de kan trivas och inte behöva känna den enorma konkurrans som kan etableras mellan syskon (har jag förstått ). Rent konkret, hur tänker ni? Vad gör ni? För även om ni inte vill att de ska bli bästisar (vilket verkligen inte heller är min avsikt) så vill väl ändå de flesta att syskonen ska kunna trivas ihop och få en relation som är stark. Eller?

För övrigt så har jag några kompisar som inte har vuxit upp med syskon och som saknar det otroligt mycket nu i vuxen ålder. Jag tror också att det är mycket det som syskonskap handlar om, att ha någon i vuxen ålder. En vän till mig förlorade sin mamma för något år sedan och även om hon har kvar sin pappa så pratar hon ofta om hur underbart det är att ha syskon att dela detta med eftersom de alla var barn till deras mamma vilket inte var pappans roll. Nu menar jag inte attt man ska få syskon bara för att ha någon den dagen mamma eller pappa går bort, men jag tror att syskonskapet blir viktigare i vuxen ålder...

För mig skulle det inte kännas ok att hålla fast. Dels så vill jag inte det för egen del och jag vill verkligen inte att min dotter ska få signaler om att det är ok att hålla fast andra. Sen ser jag en risk att man, genom att acceptera fasthållandet, missar att se andra saker som kan påverka barnets beteende vid läggningen. Kanske är det något viktigt man missar... Men att komma med konkreta tips tycker jag är svårt. Som alltid lättare att säga hur man inte ska göra än idéer så vad man ska göra Men kolla hur en dag då läggningen funkar bra respektive dåligt ser ut så kanske det går att se något mönster som ni kan dra nytta av. Det är nog mitt bästa tips

Åh vad jag känner igen det du beskriver! Det är sååå svårt nu när de vill så mycket, har ett helt annat minne och förhållningssätt till saker/människor men ändå inte kan uttrycka det i ord. Och framförallt inte förstå att de får se granen igen imorgon, träffa mormor snart igen osv. Det är skitsvårt tycker jag!

Detta med att hålla fast eller inte. Jag utgår bara från mig själv och för mig känns det absolut inte rätt om barnet verkligen blir jättefrustrerad. Men det betyder ju inte att det behöver vara fel för någon annan.Sen tror jag ofta att man måste se till situationen som sådan, vilket är svårt för oss som inte är med vid eran nattning och inte känner din son. Känt är ju i alla fall att ett "tryck" över stora delar av kroppen är lugnande, så det behöver ju inte vara fel med "fasthållning" i alla situationer. När dottern var mindre och inte kunde somna vid amning under en period bar jag henne till söms. Dock funkade det absolut inte att bara hålla om henne för det ledde bara till frustration. Däremot fungerade det utmärkt när jag lindade en filt runt oss båda och bar. Hon lugnade sig omedelbart och somnade ganska snabbt. Tror det har att göra med det jämna trycket på kroppen och det är inte samma sak som att bli fasthållen. Inte i hennes värld iaf. Till sist så handlar det ju faktiskt mest om hur man själv känner. Är detta ok för mig? Verkar mitt barn fara illa av det? Känns något fel så tycker jag absolut inte att man ska gå vidare med det men tycker man att det är ok och att barnen verkar må bra av det så är det ju rätt väg att ta.

Men Madeleinh, kan han vara för trött/för pigg vid läggning (såg att du själv funderade över det)? Kanske kan ni prata med honom om läggningen innan ni är där, så att han är beredd på det innan ni kommer till sovrummet. Kanske prata om att nu ska mamma/pappa lägga dig, sen läser vi en saga och kanske pratar en stund. Sen släcker vi lampan och då får man ligga i sängen osv... Jag vet att han är väldigt liten fortfarande men de fattar ju ändå så otroligt mycket. Kanske känner han även av din graviditet?

Här hemma har vi haft problem med påklädningen. hon har blivit helt hysterisk och verkligen ängslig när ytterkläderna ska på... känner inte alls igen henne. Pratade med dagis ifall det hade hänt något där eftersom beteendet kom bara från en dag till en annan, men de hade inte varit ute dagen innan, så det kan nog inte ha kommit därifrån. Hursom så väntade vi ut henne och försökte hitta lite alternativa vägar och nu är hon tillbaka till sitt vanliga jag igen... Dock har hon varit väldigt trött på sista tiden... kanske var det det som spökade. Vi får se om det kommer tillbaka eller om det lägger sig en stund nu.

Har just varit och hämtat på dagis och dottern hade blivit biten av ett annat barn. Inte så farligt och även om hon hade blivit ledsen så hade det gått över fort. Men hon hade försökt ta det andra barnets napp. Hon använder ju inte napp men tydligen är hon väldigt intresserad av de andra barnens nappar, framförallt när hon börjar bli trött. Så nu är frågan om hon ska få ha napp på dagis... Känns helt upp och ner att börja med napp när hon är 1,5 år men samtidigt så visar hon så tydligt att hon vill ha något att suga på (för hon suger på napparna som hon hinner sno). Vad tänker ni? Vad skulle ni ha gjort?

Enligt personalen, som vi litar väldigt mycket på, så handlar det om ett sugbehov som mest verkar uppstå när hon är trött - dock inte uteslutande då. Jag har också tolkat det som att hon vill göra som de andra barnen (när personalen har nämnt det tidigare) men de tolkar det som att hon verkligen vill suga på nappen. Jag vet inte vad vi ska göra...

Tack Wonder woman för att du bekräftar min magkänsla! Känns skönt att höra. Någon snutte har hon inte men vi funderar på ta ett av hennes mjukdjur och ha med det i massa situationer så kanske det får ett värde för henne.

Ja, jag känner verkligen att det är en hets kring detta med nappar och snutte. Ofta faktiskt inte för barnens skull utan för att det är norm och de flesta har det... Dottern har ju aldrig visat något behov av att suga på något när jag är borta (hon får ju amma när hon är med mig) och hon är med pappa, så nu när jag har tänkt efter så avfärdar jag att hon skulle ha något sugbehov på dagis. Hon vill helt enkelt göra som de andra barnen gör eftersom det verkar vara ett viktigt inslag i deras liv. Hon härmar ju allt vi gör hemma också, det ligger ju liksom i barns utveckling.

Problemet på dagis är ju att de måste passa henne hela tiden så att hon inte tar de andra barnens nappar. Igår hann de ju inte och då blev hon biten. Men samtidigt måste man ju passa barn för allt möjligt annat så...

Låter väl som ett utmärkt sätt! Kanske inte det mest accepterade hos vissa men uppenbarligen somnar din son lugnt och stilla, så varför inte? Kör på ni och gå passa på att gå ut och rå om dig själv lite innan det är dags för den lilla i magen att titta ut. När är det dags förresten?

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Dock är ju din kille så pass stor att han faktiskt kan förmedla en hel del känslor till er om hur vistelsen på dagis faktiskt är, vilket ändå måste kännas skönt.Men det är klart, allt kan han ju inte förmedla.  Visst hade ni varit och hälsat på eller hur var det? Vad säger han själv om att börja?

Gällande oro...  visst oroar man sig hela tiden Det hör väl liksom till föräldrarollen. Jag kan nästan få panik ibland när jag tänker på allt som eventuellt kan hända. Helt knäppt egentligen eftersom sannolikheten att det jag tänker kommer att hända är så minimal att det snuddar på omöljligt men ändå så liksom kryper oron in under skinnet på mig.

Precis som Madeleineh så känner jag också att det är sååå skönt att kunna vända sig till er i denna tråd. Det är inte kul att vända sig till de i omgivningen som inte tycker att det är ok att samsova eller amma länge (även om vi faktiskt är förhållandevis förskonade från dömande människor i vår omgivning) då man nästan kan se hur deras tankar går "vad var det jag sa..." Jätteskönt att ha er att vända sig till!

Madeleineh: din och min oro verkar vara rätt lika. Min oro har absolut inget med vanliga vardagshändelser att göra, tvärtom är vi väldigt låt-gåiga här hemma. Det klättras överallt, ramlas, äts mindre bra saker, blir omkullknuffade av hundarna stup i kvarten osv. Det tror jag faktiskt gör mer gott än ont och det är tydligt att vår tjej är ganska kavat, tålig och stabil när man ser henne med andra barn. Nä, min oro är av sorten som egentligen är helt vansinnig! Jag kan oroa mig för vad som skulle hända henne ifall jag och hennes pappa dog, eller hur hemskt det skulle vara ifall hon blev utsatt för något övergrepp, och andra liknande tankar. Helt galet, jag vet men ibland kommer dessa tankar liksom bara. Nu är det ju inte så att jag går och bär på dessa tankar och har ångest hela tiden men när tankarna slår mig så drabbas jag verkligen av insikten om hur ont det faktiskt kan göra att älska någon så innerligt! Men underbart är det ju!!