AP-snack & babbeltråd

Åh frustration!! Vår älskling närmar sig 4 år och det märkt!! Humöret har bara toppar och dalar och man får verkligen testa på hur det är att vara en tålmodig förälder . ALLT ska diskuteras, meningen "jag ska göra det NU!!" är som ett evigt mantra här hemma och ja, nu fattar jag verkligen vad ni har skrivit om när ni har pratat om era 4-åringar. Puh! Dessutom har hon varit sjuk hela veckan (dock första gången i hennes liv som hon har legat sjuk så vi ska inte klaga!) vilket gör att det, återigen, bara är jag som duger. Pappa är inget värd och många av gångerna får han inte ens ett svar när han pratar med henne och om han får ett svar så låter det för det mesta "jag pratar med MAMMA!" Han blir förstås jätteledsen av att varken kunna få kontakt med henne eller kunna hjälpa till att avlasta mig. Han känner sig väldigt nere just nu ochdrt känns bara så tråkigt för oss alla. Hoppas det lägger sig när hon frisknar till och dom kan åka iväg och göra lite saker tillsammans. Det brukar funka bättre. Men just nu är det verkligen inte kul!

Flickan och Kråkan: har det hänt nåt mer med vattnet?

Här nattammas det också för fullt, han är drygt 15 månader. Sover uruselt men jag gissar att det hade varit så även utan amningen. Men jag vet ju inte. Har något vagt minne av att stora också höll på så och det släppte ju trots att vi fortsatte nattamma. Det går verkligen i vågor sen tillhör ju jag den lyckliga skaran som normalt sett knappt märker att det ammas men just nu märks det tydligt! Samtidigt är jag alldeles för lat för att orka lägga ner någon ansträngning på att avsluta nattamningen . Det får väl rulla på tills jag blir desperat . Så blev det ju med stora som fick sluta nattamma när hon var ca 2 år och jag var gravid och verkligen inte mottaglig för nattligt tuttande. Då gick det hyfsat lätt även om hon var rätt ledsen i början. Men jag vekar få dessa barn som fullkomligen älskar att tutta, för igen av dem skulle släppa amningen utan en ordentlig fight! Som, tur nog för dem, deras mamma är för lat för att ta

Flickan och kråkan: Underbart med bild på Lill-skrutten!! Härligt att det såg bra ut!

Ingen napp här heller. Däremot har de både varit riktiga tutte-fanatiker

Nattsvart: Först och främst, välkommen! Jag har också ett barn i ungefär samma ålder (16 mån) och han har verkligen velat vara nära mamma just nu och den senaste tiden. Det är nästan bara jag som gäller och när han är trött, ledsen, nyvaken eller något liknande så är det verkligen inte någon annan som gäller i hans värld. Känner även igen detta med storasyster när hon var i den åldern. Och då har han varken börjat på förskola eller slutat amma... Så jag tror att det bara är att ta det med ro, låta henne vara nära, använda sjal eller sele så du är snäll med din kropp osv.

Nattsvart: Jag tror att det är ganska individuellt hur länge dom behöver så mycket mamma. Dottern är snart fyra år och det är fortfarande mycket mamma . Skämt åsido så kommer det ju och går rätt mycket där under de första två åren och min erfarenhet säger mig att ju mer jag har mött barnen i det som de vill ha (sova nära, bäras, sitta i knät osv) desto lättare har det gått. Sen tycker jag ofta att dessa perioder följs av en period då barnet blir mindre oroligt, kan pyssla på med lite eget osv.

Jag bär i sjal ute, ibland manduca (fast den lär användas mer frekvent när han blir lite större som det blev med storasyster) och i köket använder jag ringsjalen - riktig mysig kort-bärare!

Ja, utbrott har vi haft! Dock har hon aldrig varit den som blir arg stup i kvarten för allt utan mer sällan men så kraftfullt att det övergår mitt förstånd! Hennes utbrott varar ju sällan mer än 30 minuter och sen har hon tömt sitt energiförråd. Lillebror däremot är mer för att bli arg för mycket men det går över rätt fort och sen är han glad för att återigen bli jätte besviken över något. Väldigt likt hur Flickan och Kråkan beskriver lillebror hemma hos dem. Jag tycker nog att det är lättare att möta lillebror då det ofta är kopplat till något rätt konkret. Han blir ledsen, besviken, glad eller arg för en ofta väldigt konkret händelse. Han får inte använda en kniv, får inte slänga tandborsten i toaletten, får inte ta stolen som någon sitter på osv. Storasyster har ett annat mönster. Mer så att det som ska göras ska göras på ett sätt som hon har tänkt men inte har förmedlat till omvärlden. Ofta handlar hennes utbrott om att skydda sina behov och det som är viktigt för henne. Det handlar det nog om hos lillebror också bara att där finns det oftast väldigt tydlig koppling till något. Med stora är det ofta mer diffust och långtgående. Som de utbrotten vi hade för ganska precis ett år sedan (verkar vara en jobbig tid på året eftersom hon har liknande utbrott nu igen) som jag också skrev om här. Då hon bröt ihop efter hämtning på dagis, ibland redan på dagis, ibland när hon skulle in i bilen, ibland när vi kom hem och ibland en stund efter hemkomst. Usch, jag mår dåligt bara jag tänker på den perioden . Jag vet faktiskt inte än idag hur man lättast möter hennes typ av utbrott. Som sagt så tycker jag att det är lättare med lillebror som påverkas så tydligt av något och sedan går han vidare för att sedan gå emot något igen. Lite mer lätthanterligt tycker jag. Men jag har (nästan) iaf lärt mig att låta henne ha sina utbrott och lämna allt pratande till en annan stund då det går att prata med henne. Jag försöker gissa hur det känds och vad som var viktigt för henne i stunden samtidigt som jag berättar vilka känslor och behov som fanns hos mig. Detta har verkligen vuxit hos henne och många gånger kan hon själv säga "mamma, kan du gissa hur jag kände och vad jag behövde?" Hon verkar tycka att det är skönt och det hjälper oss att vara i kontakt. Tycker att det funkar bra även med lillebror som knappt säger ett ord. Men han verkar förstå intentionen bakom. Men jag tror absolut att din son är normal men det kan ju hända att du har fått en med en sjujäkla integritet och vilja. Superkul och ibland helt dränerande som förälder.

Your Mama Bear: Haha, det kunde ha varit min dotter som sa det där! Sen har jag ingen aning om huruvida det är vanligt eller inte... Har aldrig tidigare hört någon berätta nåt liknande dock.

Här hemma har vi återigen hamnat i utbrottens vardag. Ett år sen sist och då gick jag nästa under och nu är jag på god väg igen...

Dagarna är som en ständig vandring på ett stort minfält där minorna ligger tätt. Mamma har varit här måndag och tisdag för att avlasta och i tisdags åkte hon hem i chocktillstånd efter dotterns härdsmälta. Hon har aldrig sett henne så och tyckte att det var väldigt otäckt att se hur dottern helt förlorade kontrollen när hon inte fick upp ytterdörren. Skönt för mig att hon var här och kunde ha koll på lillebror.

Det är så psykiskt påfrestande att inte veta vad som kan leda till utbrott och att hela tiden försöka vara förutseende. Det är knappt att jag vågar lämna huset i rädsla för att hon ska kollapsa totalt mitt ute bland folk. Det är ju inte direkt små utbrott hon får utan hon tappar ju helt kontrollen med sig själv under 30-90 minuter. Just det här att se tecknen på att ett utbrott är på g men inte alltid kunna vara så förutseende att det går att stoppa. Jag vet ju att hon kommer att ha vissa utbrott och att jag inte kan skydda henne från alla men det tär mycket att försöka.

Häromdagen hade hon, lillebror och pappa varit ute och lekt. Sedan skulle de gå på affärn och lämnade stjärtlappen utanför dörren. Samtidigt kommer jag hem med hundarna och min man ber mig ta upp stjärtlappen vilket jag gör. Sen följer jag med och handlar. När vi sedan kommer från affären och hon inser att stjärtlappen är borta och att jag har tagit upp den blir hon väldigt ledsen och vill att vi ska ta ner den igen och "börja om", alltså gå in på affären igen och komma tillbaka när stjärtlappen ligger där och då bära upp den tillsammans. Efter att ha pratat lite så gör vi så som hon vill då det uppenbarligen fyller ett syfte för henne och även om hon är väldigt ledsen även efteråt så hamnar hon iaf inte i total kollaps.

När mormor var här låg hon hela tiden på gränsen till utbrott men när hon inte fick upp låset på dörren så rann bägaren över för henne och härdsmälta var ett faktum. Har lärt mig att hon inte är kontaktbar och att allt jag kan göra är att finnas vid hennes sida tills hon är kontaktbar igen.

Imorse hade hon lagt sin tröja på sängen då lillebror kom och tog den. När hon väl fick tillbaka den var hon arg och ledsen för att hon inte kom ihåg hur den hade legat innan och det skulle jag fixa. Men även om jag skulle ha vetat så var allt fel. Snudd på utbrott men jag lyckades avstyra.

Sen kommer lillebror och flyttar på en stol och då stod inte den som hon hade tänkt och det var dags för krig igen.

Igår hade vi varit och lämnat igen en grej på en affär och när vi sedan ska åka hem vill hon sitta på sina händer i bilbarnstolen. Då hon inte kunde sitta som hon ville och samtidigt vara fastspänd blev det kaos igen och hon skrek och fäktade. Men hon var iaf fortfarande kontaktbar och vi bad henne om hon hade någon lösning. Hon ville att hon och pappa skulle gå hem (lååångt hem) . Härligt iaf att se att både hon och vi har utvecklats mycket sedan förra året och att hon har blivit lite mer flexibel.

Men det är sååå utmattande att alltid försöka ligga steget före, inte veta vad som kan trigga igång något hos henne (ännu svårare nu än förra året då lillebror fortfarande var så liten att han inte kunde "ställa till med något"). Jag vet ju att det ligger i tiden detta då hon blir 4 år i maj... Men hur orkar ni?

Hon blir ju oerhört trött under dessa perioder och väldigt knuten till mig (ingen annan duger). Att försöka få lite tid för mig själv är svårt då det nästan varje gång inleds med en mycket utdragen diskussion om att hon inte vill vara ifrån mig och sedan slutligen härdsmälta. Det ger mig inte alls någon energi att försöka hitta tid för mig själv så jag behöver lite andra strategier. Jag har bett mamma om hjälp för att bara få lite stöd och någon att prata med. Idag har jag bett min man vara hemma för avlastning men han får nästan panik över att se att jag inte orkar och är rädd att jag ska gå ner mig som jag gjorde förra året. Ikväll ska vi till brorsan vars dotter fyller år och jag är så rädd att hon ska tappa kontrollen där... Usch va less jag är!!

Tror mest att jag skriver av mig här. Vet inte riktigt vad jag vill ha annat än att någon här kanske lyssnar och förstår hur jobbigt det är och kanske ni även känner igen er?

Jag blir lite nyfiken på vad du menar när du skriver detta.

Ja, alltså jag känner mig nog rätt trygg i hur vi väljer att hantera hennes sätt att vara. Jag känner mig även trygg i att detta är en fas som går över även om hon har dessa personlighetsdragen hela tiden så är de ju inte alltid så extremt intensiva. Men det är utmattande och det var nog mest så att jag ville skriva av mig här och klaga lite över situationen

Min man var hemma i två dagar och jag har från och till legat instängd i sovrummet och sovit, läst eller slösurfat. Och OJ vad jag behövde det!! Att bara slippa ta alla diskussioner, konflikter osv.

Har även återigen kollat igenom boken "Raising spirited children" igen och den boken påminner mig verkligen om hur jag kan vända min syn på hennes beteende till något positivt, vilket jag behöver när det är som allra tyngst.

Ja, nu tror jag inte kanske att mina två dagar i sängen och lite bokläsning kommer att ta mig igenom resten av perioden... Tyvärr! Jag kommer att känna mig utmattad igen, säkert redan på måndag eftermiddag dessvärre. Så visst behöver jag hitta fler bra sätt att tanka energi. En Thailandsresa väntar oss dock om drygt två veckor så tills dess ska jag nog härda ut

Sedan fösöker jag titta tillbaka på förra året och då ser jag ju hur långt både hon och vi har kommit. Hon är ju otroligt mycket mer flexibel nu och kan ofta komma med helt spektakulära lösningar på saker och ting så jag känner mig, unde mina bra stunder, faktiskt också väldigt hoppfull.

Men det är verkligen berg-och-dal-bana i mina känslor just nu

Oj vad länge sen jag var inne här... Ser att jag inte är ensam om det . 

Stort grattis till "nytillskottet" Flickan och Kråkan! Hur går det?

Här är jag hemma med båda, 4,5 år samt 2 år. Vi har fortfarande inte hittat vart vi ska slå oss ner i nygamla staden och därför väljer jag att stanna hemma då vi inte vill skola in för att snart flytta igen. Trodde dock att vi skulle ha hittat hus vid det här laget men icke.

Livet går på och jag tänker på er emellanåt. Oj vad ni betydde mycket under många stunder i mitt tidiga föräldraskap. Jag är så tacksam för att ha fått bolla med så kloka människor  

Sköt om er! 

Grattis till bebisen Your Mama Bear!