AP-snack & babbeltråd

Madelene: Jag ska försöka pilla bort den men jag tvivlar på att det går... Vad gör man i såfall? Varför får man det?

Frösöblomster: Tack för ditt svar! Ja, självklart tack till er alla! Min förhårdnad är nästan som en ärta stor... Jag har låtit dottern amma massor (alltid kan gnälliga utvecklingsfaser vara bra till nåt ) men det hjälper iaf inte. Ska prova på de tips ni har gett å hoppas på det bästa! Annars vet jag inte vad jag ska göra...

Haha, börjar kännas som min bröstvårta tar över denna tråd .

Satt iaf och googlade lite extra och kan nog med ganska stor säkerhet konstatera att jag har fått en mjölkblåsa. Hittade en bild på den här sidan som ser ut exakt så som min ser ut. Internet är rätt bra ändå! Tydligen ska man sticka hål med en streril nål...  Hjälp!

Här luftas både det ena och det andra så det är bara att slänga ut en fråga Men vill du vara helt hundra på att få utförliga svar på dina frågor så skulle jag starta en egen tråd.

Jag bar på magen innanför min jacka ganska länge (en modell större). Tror hon var nästan året. Sen blev det sommar så då var det inte aktuellt med massa varma kläder längre Numera, när hon är 1,5 år, bär jag i full mundering på ryggen. Vid regn har hon på sig en regnoverall (jättepraktiskt med overall då det inte blir någon glipa) och vid de tillfällen då det har regnat mycket har vi även haft papaply. Vi är ute på långpromenader ofta och jag tycker det har fungerat bra!

Jag brukar också fundera på varför vi blev som vi blev... Jag har nog en hel del av förhållningssättet med mig hemifrån men inte att amma länge och även om jag sov ofta i mina föräldrars säng så sov jag också mycket i spjälsäng. Redan från första stund fanns det inget annat alternativ än att samsova för oss. Vår dotter har aldrig sovit i spjälisen, däremot var den jättepraktisk att ha som extra förvaringsutrymme när vi bodde trångt Den stog ju ändå bara där! Nu efter flytt till större står den på vinden....

Att bära är ju bara såååå mysigt! Speciellt när de är riktigt små och man bär på magen närmare kroppen. Även om jag tycker att det är väldigt mysigt nu också så är det inte riktigt samma mysfaktor med vinterjacka och vinteroverall mellan. Längtar otroligt mycket tills jag får bära en nyfödd i trikåsjal <3

Oj, jag har visst förträngt den fasen Men nu kommer jag ihåg!

Jag har alltid haft väldigt svårt för att genomföra något när min dotter har varit hysterisk - om det inte var helt nödvändigt att det skulle ske omgående vill säga. Det är inte hela världen enligt många men jag har aldrig kännt mig bekväm med det. Därför tog jag det lite pö om pö så att säga. Ibland klädde jag på när vi gick runt, ibland funkade det om vi bytte rum, tittade på något under tiden eller lyssnade på något spännande. Ibland väntade vi dock tills det kom ett bättre tillfälle. Men när jag väl var tvungen att klä på henne ändå, trots att hon var ledsen, så gick det alltid bättre om jag tog det lugnt. Om jag började skynda på och stressa fram det så blev hon helt hysterisk. Lugnt och varligt var hennes melodi och det är så än idag

Jag tycker nog många gånger att AP beskrivs på ett ganska stereotypt sätt... Det ska ammas länge, bäras, samsovas osv. Visst tycker jag att alla dessa områden är viktiga men själva poängen med AP tycker jag faller bort om man bara stirrar sig blind på detta. Jag tror att de flesta som "lever AP" (lustigt uttryck men ni förstår nog vad jag menar) är överens om att det är viktigt att läsa barnen, vara medveten om vart de befinner sig rent utvecklingsmässigt, kunskap om vad man kan förvänta sig av en 1 månaders bebis, en 1 åring och en 7 åring och behandla dem därefter, vetskap om att det som funkade med första barnet inte nödvändigtvis behöver funka med andra eller tredje barnet, tillgodose barnens behov och försöka sträva efter att skilja mellan behov och vilja hos barnen, respektera barnen för dem de är och behandla dem som de individer de är utan att för den sakens skull alltid låta dem få sin vilja igen. AP för mig är så mycket mer än att amma, bära och samsova. Nu har vår dotter tidigt och tydligt visat att hon vill ammas ofta och länge, barnvagnen funkade inte alls däremot är bärandet bland det bästa hon vet än idag och samsovningen är nog det som har gjort att vi alla vaknar pigga och glada i princip varje morgon. Därför har vi valt det! Eller snarare, vår dotter har fått visa vägen.

Vi har valt att gå med henne väldigt mycket i detta, inte bara för hennes skull utan krasst nog även för vår egen skull. Det har helt enkelt varit lättast och skönast för oss alla!

Precis som du Madeleineh skriver så känner jag sällan att det är supermysigt att ha dottern sovandes i famnen. Jo, när hon var mindre och sov flera gånger om dagen kunde jag tycka att det var skönt att vila med henne men nu när hon bara sover en gång om dagen vill jag ha den tiden för mig själv, kunna surfa, träna hund, dricka kaffe, läsa tidningen eller bara göra det som jag har lust med för stunden utan att behöva tassa runt och ta hänsyn. Då får hon istället sova i vår säng.

Jag har också dagar då mitt tålamod tryter och jag inte alls orkar med att möta henne på den nivå hon befinner sig på och säkerligen ställer jag i dessa situationer alldeles för höga krav på henne. Men jag strävar hela tiden efter att försöka möta henne och respektera henne där hon är och jag är dessutom medveten om (och erkänner) de stunder då jag är "en lite sämre mamma" (eller snarare mänsklig).

När det gäller konflikter så försöker jag nog alltid tänka efter en liten stund. Vad handlar det om? Är det nödvändigt att genomföra just min vilja eller finns det utrymme för förhandling? Men det absolut viktigaste frågan jag ställer är nog: Vad beror utbrottet på? (Om det nu handlar om ett utbrott). Många gånger vid exempelvis påklädning, kan vi här hemma tjäna mycket på att förbereda, vara övertydliga i vad som komma skall och se till att det finns gott om tid. Även om man inte alltid kan planera så kan man i alla fall det i de allra flesta fall. Sedan är jag ofta ganska noga med att tala om varför vi ska göra något redan första gången det förs på tal, ex "nu ska vi klä på oss så vi inte fryser när vi går ut". Jag tycker att det är viktigt att ta med varför vi ska göra så redan när jag berättar vad vi ska göra, då får det ett syfte vilket jag tror att barn uppskattar. Därför har jag för avsikt att alltid tala om varför vi ska göra något.

Jag undviker gärna konflikter när det går. Inte för att jag är rädd för att ta dem (konflikter är en viktigt del i livet som man också måste lära sig att hantera) men för att jag är mer intresserad i varför den uppstår än i att lära mitt barn att mammas nej är ett nej. Jag förhandlar gärna om hur saker och ting ska gå till och jag ser mer vikt i att lära barnet förhandla, tänka om, reflektera och argumentera för sin sak än att lära dem att "här är det stopp". Jag tror nämligen att om jag visar upp min förhandlings- och argumenteringssida i mängder av olika situationer så kommer också barnen att köpa mitt icke-förhandlingsbara-nej mycket lättare när de väl uppstår. Så upplever jag det i alla fall idag, vi får se vad jag säger om några år

Kanske ett förtydligande kring att jag undviker konflikter. Det handlar inte egentligen om att undvika konflikten när den väl har uppstått utan snarare om att hitta alternativ vägar och försöka lära sig något av de situationer där konflikter uppstår. Ett skrikande barn i affären kan ses som trotsande men det kan också ses som ett barn som är trött, hungrig, stressat (läste någonstans att barn inte kan förstå stress förrän de är uppemot skolåldern) osv. Ett barn som inte vill klä på sig kan ses som trotsande men det kan också ses som ett barn som lever i nuet och behöver lite mer tid på sig för att avsluta det som det gjorde innan påklädningen blev ett faktum. Jag kanske inte ska uttrycka mig som att jag undviker konflikter, däremot ser jag inte konflikter i det som många andra ser konflikter i, lite som WonderWoman beskrev tidigare.

Blev ett låååångt inlägg som kanske blev lite rörigt, men så kan det bli

Oj det hade kommit en massa bra inlägg under tiden jag formulerade mitt (och gjorde 1000 andra saker). Frösöblomster beskriver konflikter väldigt bra tycker jag!

Madeleineh: Det känns som om våra barn är ganska lika. Full fart och mycket mamma Gällande det kan jag absolut skicka ut min man och dotter när jag vill vara hemma ifred. Det går liksom inte att han ska ta henne och vi ska vara hemma allihopa. Hon ska bestämt vara med mig och om hon märker att vi försöker se till att mamma ska få vara ifred, ja, då ska hon ha mamma ännu mer Man måste få andrum ibland annars blir det liksom inte hållbart i längden.

När vår dotter var mindre trodde jag att hon var som andra barn i största allmänhet men efter hand insåg jag att det var nog inte riktigt så... Hon vägrade vagn, ammade OFTA, sov bara nära nära, är idag väldigt mammig och gallskriker ifall pappa ska försöka natta/natta om ifall jag är hemma, har aldrig någonsin sovit en hel natt (vaknar dock utvilad och glad). När barnen i mammagruppen låg och jollrade i bilbarnstolarna satt hon med i mitt knä eftersom det var det enda som funkade alternativ gick jag runt och bar på henne. Att lägga ner henne när hon hade somnat var i princip omöjligt under en mycket lång period och om det funkade så var jag tvungen att amma lite när jag hade lagt ner henne.

Vet inte riktigt vilket syfte mitt inlägg har men jag tror det är viktigt att visa på att det finns massor av barn som är så eftersom jag själv många gånger har funderat på om vi på något sätt har gjort henne till det. Dock har jag vid alla tillfällen av sådana funderingar kommit fram till att vi bara har följt henne efter den individ hon är.