AP-snack & babbeltråd

Mama Bear: Kanske släpper det lite i sommar. Dottern gick helt naken ute på sommaren och då trillade polletten ner rätt snabbt. Tänker att det kanske faller sig ganska naturligt att vara utan blöja när man plaskar lite i poolen eller badbaljan, pysslar med lite vatten på gräsmattan eller så. Annars är det väl bara att vänta tills han trivs bättre utan blöja.

Hur gör ni för att stötta era barn i situationer där någon annan gör något som de uppenbarligen inte är bekväma med? Dottern har nu vid två tillfällen blivit upplyft av två olika personer och hon har sett obekväm ut i stunden men den har passerat så fort att jag inte hunnit komma fram till hur jag själv borde reagera för att hjälps henne. Vi har ju pratat om det just efteråt, om att hennes kropp är bara hennes och att ingen får göra något som hon inte vill. Men jag vill ju hjälpa henne i stunden då jag ser att hon inte är bekväm i situationen. Ena gången var det ett större barn på gatan och andra gången hennes farfar som hon inte träffar så ofta så de har ingen direkt relation. Till andra som hon har en relation till är hon mycket tydlig och trygg i att sätta sina egna gränser men här blir det svårt och jag vill verkligen hjälpa henne. Tips på hur?

Fågelungarna: Jo, jag läste också det blogginlägget och fullkomligen älskade det! Men det hela bygger ju lite på 1. att personen faktiskt ber barnet om en kram eller frågar om det får lyfta barnet och 2. att personen ifråga kan ta en sådan sak med lite humor. I vårt samhälle känns det tyvärr som om många skulle ta illa vid sig... Jag håller med Flickan och Kråkan att det är relativt lätt att säga till ett barn men att det är svårare med en vuxen - framförallt någon man känner. Samtidigt vill jag ju lära henne att markera sina personliga gränser oavsett situation och då är det ju högst lämpligt att jag faktiskt visar vägen . Men det är svårt detta med att ta hänsyn till andra...

Flickan och Kråkan: du skriver att när det gäller större barn så går du in. Innebär det att du inte går in när det gäller mindre barn? I så fall varför? Det känns ju minst lika viktigt tycker jag...

Misstänkte att jag misstolkat något .

K girl: Jag skulle också tycka att en sådan situation var obehaglig. Det har faktiskt hänt oss (fast det var en helt främmande människa som inte hade någon koppling till oss) som kom ut på sin balkong när dottern blev jätte ledsen under en promenad och damen ville ge vår dotter en present så att hon skulle sluta gråta . Haha, folk är så roliga! Men i dessa situationer är jag ganska tydlig och kort och lämnar inte något utrymme för diskussioner. I din situation skulle jag nog bara säga att det inte är rätt tidpunkt, han är ledsen och det får man vara. Vad sedan svärmors väninna tycker om saken är ju upp till henne. Men det är ju lite lättare när ni inte känner henne alls...

Chokladkaffe: Det låter som om du har det lite extra jobbigt just nu och skulle behöva en paus. Jag känner igen allt du skriver, att behöva få en paus men det finns inget utrymme, att se hur maken kan läsa tidning eller surfa i godan ro medan man själv har två ungar som klättrar på en, känslan av att vara arbetsledare osv, jo, jag känner igen hela paketet! Framförallt upplever jag detta när vi, precis som ni, bara ska vara hemma och göra inget. Det blir så tydligt. Jag blir alltid mer irriterad på allt när maken är hemma för det är då jag får perspektiv och ser att han har mycket lättare att få vara ifred en stund. Så mina tips till dig? Se till att få huset för dig själv emellanåt, kanske varje dag. Då kan du slösurfa, läsa en bok, dricka kaffe, ta en dusch, se på tv eller annat i lugn och ro. Jag upptäckte verkligen detta då jag blev sjuk förra veckan och fick vila, kolla på tv och göra ingenting i tre dagar. Jag blev som en ny människa . Sedan tror jag faktiskt att man får acceptera att det är som det är när barnen är hemma, det blir iaf lättare för mig. Eller acceptera och acceptera... Mot barnen får man nog acceptera situationen men ni föräldrar kan ju fundera på hur ni ska underlätta för dig. Det är väldigt lätt att ta på sig allt ansvar medan den som jobbar inte hinner identifiera allt. Därför är det ju väldigt viktigt att man pratar om det och inte bara irriterar sig på det. Fundera över i vilka situationer du känner att du har tagit på dig för mycket ansvar och berätta tydligt för din make vad du behöver. Jag har ofta en tendens att gå och irritera mig på att jag tar för mycket ansvar och får göra allt (ja, jag gör mycket insåg jag när mannen fick ta över under tiden jag var sjuk) men väntar alldeles för länge med att ta upp det och istället för att berätta vad jag behöver så blir det mer anklaga den mot att maken inte gör ditt och datt. Inte speciellt konstruktivt . Berätta vilka områden du inte längre vill ansvara för, handla?, packa med kläder?, hitta på mat för dagen?, planera aktivitet?, etc och lämna helt enkelt över ansvaret. Jag tror tyvärr att man måste vara ganska noga med att ha tydliga ramar under tiden då den ena jobbar och den andra är hemma annars blir det lätt skevt i fördelningen. Och sist men inte minst, gå ut och gör saker. Inne tycket jag lätt att det blir kaosartat

Alexe: Haha, ja det är ju lätt när jag ska ge andra råd men att leva efter det själv är skitsvårt!! . Men jag inser mer och mer vikten av att ta ansvar - och i mitt fall handlar det om att jag ska ta på mig ansvar att sätta mina egna personliga gränser och att detta kan göras utan ilska, missunnsamhet och irritation. Och att jag faktiskt gör en aktiv handling när jag tar på mig ansvaret över så många områden. Jag har ju faktiskt också ett val att sätta stopp. Men det är sååå svårt många gånger!

Jag ber absolut om ursäkt om jag betett mig illa när jag har blivit arg. Däremot ber jag inte om ursäkt för att jag blir arg. Men jag förklarar alltid varför och är noga med att ta ansvar för mina egna känslor, dvs att det inte deras fel utan att jag är, som du skriver Flickan och Kråkan, arg på mig själv. Ofta när jag har betett mig illa i min ilska så har det att göra med att jag har klivit över min egna inre gräns och då slår det verkligen gnistor här hemma . Sedan tycker jag att ditt råd Flickan och Kråkan är jättebra - att förekomma. Inatt har jag inte sovit mycket, vaknade på riktigt skithumör och var snabb med att förklara för dottern att jag är riktigt irriterad och trött idag eftersom jag har sovit dåligt men att det inte hade med henne att göra. Dessutom var jag nog rätt irriterad när jag sa det så jag tror verkligen att mina ord och min kropp stämde bra överens . Det slutade med att vi faktiskt fick en jätte trevlig morgon och dottern tog min irritation med ganska stort lugn .