Acelise: Jag förstår att det är jobbigt! Dock är det nog bara att förlika sig med tanken över att det är en av baksidorna med föräldraskapet. Vissa saker kan och ska inte barnen besluta om och när det kommer till detta så är det ju ett sådant fall. Men inte mindre jobbigt för det!
Jag fick tillbaka menen när dottern var 19 månader tror jag...
Det här att gå från att vara två föräldrar till att sedan själv ta hand om båda var väldigt skrämmande här också. Men precis k girl skriver så upplevde jag det många gånger som lättare också 
. På något vis blir jag lite mer tålmodigt och låter en hel del av potentiella konflikter gå onödiga förbi. Kanske för att jag vet att det inte finns någon som backar upp ifall det går helt åt skogen. Sen upplever jag också att jag blir lite mer närvarande i mitt sätt att vara med barnen. Det är jag som ska ha koll på barnen, det är inte uppdelat just då när jag är själv och det ger mig lite mer kontroll på situationen. Sen är det självklart jätte skönt när vi båda är hemma och man jan koppla bort kontrollen också men jag upplever nog ändå fler konflikter när vi är hemma båda två... Jag tänker på något som psykologen vi pratade med sa om att båda föräldrarna hämtar på dagis. Hon menade att barnen ofta blir lite förvirrade när ansvaret ska överlämnas från pedagogerna till föräldrarna - och när det då är två föräldrar så blir det svårt för barnet att veta vem som faktiskt har koll på läget. Vi kan omöjligt hämta tillsammans på dagis, det slutar nästan alltid i total katastrof. Lite samma kan jag ibland känna att det blir när vi båda är hemma på ett annat sätt än vad hon är van vid. Hon är van vid att det är jag som är hemma efter dagis (förutom på sista tiden då min man har tagit nästan alla hämtningar) och om min man då också skulle vara hemma blir hon lite förvirrad. Ja, det svävade iväg litegrann men det jag ville säga är att det ibland också kan bli ganska bra att vara ensam med båda också
Flickan och kråkan: Oj vad jag känner igen mycket av din fyraåring i min treåring . Hon har ju som bekant haft en hel del utbrott av rang och jag har aldrig riktigt känt igen andras beskrivningar av hur det hela sker med deras barn i samma ålder. Men i din beskrivning är igrnkänningsfaktorn hög 
. Favorituttrycket här hemma är just nu "Du får inte säga så" i syfte att försöka bestämma vad som ska sägas i vilka situationer. Andra är "när jag vill göra det så gör jag det" uttryckt med mycket styrka i rösten . Skitjobbigt ibland men en sak är säker, det finns inte någon som kommer att kunna sätta sig på vår dotter. Inte nu och - om vi sköter korten rätt - inte i framtiden heller.
Jag tror ibland att det kan vara jättebra att bara bestämma sig för att hålla humöret uppe. Om inte annat så hinner man, under tiden man försöker stålsätta sig, fundera över om det verkligen är något att irritera sig över eller bli arg för. Jag brukar försöka visualisera att jag rör mig från en röd zon till en grön och det funkar rätt ofta väldigt bra
Jag menar inte att man ska undvika utbrott. Kanske för att i min värld och med min dotter är det en omöjlighet . Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag skulle spela med - det skjuter bara fram utbrottet till senare och än kraftigare än vad det skulle ha varit om jag tog striden på en gång. Jag menar nog mer att man inte alltid (finns absolut undantag!) ska agera utan istället bara gå med och se vad som händer. Jag kan i alla fall reagera på något dottern gör, känna irritaionen komma och många gånger blir det bättre om jag bara stålsätter mig att liksom komma förbi detta. Svårt att förklara skillnaden känner jag... Som exempel. Ni vet de här gångerna de har bestämt sig för att bara reta gallfeber på en. Dra här, pilla där, skrika så, smaska så, osv... Här når jag otroligt mycket längre om jag har ork att möta detta med humor istället för irritation - kanske för att dessa beteenden oftast dyker upp när dottern vill ha uppmärksamhet och sällskap. Sedan kommer de situationer där det bara finns ett sätt för mig att reagera - med känsla! Härom dagen fick dottern för sig att sätta sig två centimeter framför lillebror för att sedan skrika honom rakt i ansiktet allt vad hon kunde. Det har jag inget utrymme för och arg som ett bi uttryckte jag mycket tydligt att så gör vi inte! Hon tog den tillrättavisningen mycket bra faktiskt. Sedan kommer mellanlägen som typ vid tandborstning på kvällen då hon gärna ska göra allt annat. Sitta här, nä förresten där, bara hämta det, göra det, sjunga den sången, dricka vatten, byta trosor, hämta gossedjur etc. Här kan jag ibland spela med och ibland bara vara tydlig, lugn och konsekvent med att tandborstningen kommer först. Men även här funkar lugnet och hålla sig i gröna zonen absolut bäst. Hennes "favorit" när hon är trött är ju att kontrollera mig och här har jag inte alls hittat något som funkar - om nu funkar innebär att undvika utbrott. Ett tag försökte jag gå med henne i hennes styrande men det kändes inte så bra för mig och dessutom blev det alltid fel i slutändan ändå. Sen har jag tolkat det som att hon försöker se vem son håller i situationen och för min egen del har det känts bättre att bara stoppa henne på en gång, meddela att det är stopp nu. Det funkar inte heller. Utbrottet kommer oavsett även om jag känner mig mer trygg i att bara hålla situationen. Bäst funkar ju att vara förutseende och se till så att hon inte hamnar där men även det har visat sig vara svårt... Hm, någon som känner igen sig i det jag skriver och som har några tankar kring situationen?
Ja, kvällarna är rätt lugna ändå. Där har vi möjlighet att vara förutseende och lite mer flexibla. Problemet dyker oftast upp vid hämtning på dagis. Sist var det mycket styrande och ställande med hur fort/sakta vi skulle gå till bilen, hon blev galen när jag öppnade dörren (vad är det med barn och öppna dörrar? ) så då fick vi stänga och börja om. Men då var det mesta redan fel och hur jag än gjorde blev det tokigt och sedan var utbrottet ett faktum när vi nådde bilen. Till råga på allt började lillebror bli ledsen och jag kände mig rätt stressad... Det hela slutade med att jag faktiskt tvingade ner henne i stolen och åkte hem innan båda var helt hysteriska. Kände mig verkligen som en urusel mamma 
. Jag kunde inte stanna kvar och ha henne springandes runt på gatan och samtidigt trösta lillebror så någonstans kändes det som den enda utvägen... Ja, kanske måste jag inse att detta kommer att ske ibland, jag kommer att känna mig maktlös och (hur dumt det än låter) rädd för att andra föräldrar ska döma mig när vi är mitt upp i all kalabalik. Jag är ju verkligen inte den mamma jag vill vara i den stunden och jag har svårt att släppa tanken på att jag borde kunna göra något för henne... Kanske måste jag inse att kalabalik kommer att inträffa och dessutom har jag ju inte perfektionism på min lista över hur jag vill vara som förälder.
Att dra ut på hämtningen och leka på förskolans gård har vi gjort mycket förut och det har nästan alltid slutat dåligt... Hon liksom spinner upp och blir alldeles stirrig. Däremot vet jag att det rätt ofta är i/ur bilen som ställer till det för henne och därför har promenad alltid funkar lite bättre. Dock har vi rätt långt till förskolan så det tar typ 45 minuter att gå med lite stenklättring och annat som hör till så ofta blir lillebror (som snart blir 7 månader) ledsna. Han åker ju sjal och vill inte åka vagn. När promenaderna funkar är det en jättebra lösning men när de inte funkar så blir jag liksom stående med två stycken och har rätt långt hem... Men jag ska finula på om vi kan försöka hitta någon bra lösning som inte innebär bil.
Sitter å spånar ifall hon fixar att cykla hem... Hon cyklar ju dit ibland även fast det blir lite å gå i skogen också och det funkar bra. Cykla gillar hon ju så kanske ska vi testa det... Det går ju lite fortare iaf
Nä, vi har valt bort begagnade skor just eftersom fötter formas olika.