AP-snack & babbeltråd

Jag tänker också på en trea. Absolut inte nu men i framtiden . Att ha två barn är grymt jobbigt när det är jobbigt och i många fall vill jag helst ta in på ett hotell och "glömma" mobiltelefonen hemma men när jag sen ser dom tillsammans och allt flyter... Ja, då kan jag med värme tänka mig en trea . Vi hade ju planer på fyra men vi närmare eftertanke så skulle jag nog inte fixa det. Haha, jag kanske måste ta och läsa igenom alla mina tusentals inlägg "from hell" i den här tråden, då skulle nog tanken på en trea vara som bortblåst

Jag tänker mycket likt ViväntarLois, att det inte är bebistiden jag tänker på när jag vill ha en trea utan mina tankar är mer långsiktiga än så. Dessutom känner jag också att jag vill ge mina barn ytterligare ett syskon. För oss var första barnet "a piece of cake". Det kändes inte så stor förändring och jag fullkomligen älskade spädbarnstiden med henne. Med tvåa blev det jobbigare, kanske inte just att de var två utan mer att jag verkligen inte mådde bra just då och jag var väldigt ensam och kände mig väldigt låst. Nu när vårt liv är på väg att förändras, med flytt och nytt jobb för maken så kommer mitt sociala liv att bli mycket trevligare. Dessutom går maken från att ha en timme och en kvart enkel väg i restid till att ha fem minuters promenad till jobbet, vilket kommer att ge oss så mycket mer kvalitetstid. Så en trea faktiskt som att det kommer att bli mycket lättare. Dock verkar jag bara föda närhetstörstande sociala apungar som vägrar sova utan kroppskontakt samt hatar att åka bil och det har verkligen varit tyngre med tvåan. Med ettan var det ju inga problem att sova nära dag som natt, strunta i att åka bil och bära, bära, bära dygnet runt. Med tvåan har det varit kämpigare att få ihop det även om jag faktiskt har lyckats rätt bra med det ändå. Därför har jag inte njutit lika mycket av spädbarnstiden denna gång. Om trean blir likadan så blir nog första året rätt kämpigt men det är ju ändå rätt kort tid vi pratar om, relativt sett i alla fall

Sen bara älskar jag att föda barn och kan inte alls förlika mig med tanken att jag skulle ha gjort det för sista gången. Nä, det måste bli en trea! Att jag sen hatar att vara gravid kan vi ju tala tyst om

Ja, det skulle va bra om jag gillade att vara gravid. Jag tror att jag gillade min första graviditet men jag kan ha förvrängt minnet lite . Andra graviditeten gillade jag inte men det var nog mycket eftersom jag hade fruktansvärt ont i revbenen. Han satt ju i säte och hade kilat fast huvudet under revbenen...

Chokladkaffe: Jag har absolut längre perspektiv än att barnen ska bli ett år. Jag tänker mer att de mer och mer kommer att ha egna kompisar, egna intressen och göra sådant som inte ständigt kräver min fysiska närhet. Sedan vill jag gärna ge dem möjligheten att ha fler än ett syskon när de blir äldre - även om syskon absolut inte är någon garanti för en bra relation. Men jag vill som sagt ge dem möjligheten

Oj, jag gruvar nog lite inför detta med fyra år känner jag... Dottern är ju redan väldigt mycket på det sätt ni beskriver så om hon, när hon närmar sig fyra år, ska lägga in ytterligare en högre växel... Ja, det blir minst sagt en utmaning . Här hemma njuter vi av ledigheten tillsammans. Har dessutom tre veckor kvar innan maken börjar jobba (på sitt nya jobb i nygammal stad). Flyttat alla grejer har vi gjort men nu hänger vi kvar i Stockholmsområdet i sommarstugan då vi inte får lgh förrän 1 september. Ska bo två veckor hos mina föräldrar. Känns tungt! Känner att vi har det jobbigt där hemma. Dottern är van vid raka och ärliga besked hemifrån och då dom inte kan säga varken helhjärtade ja eller helhjärtade nej så blir det jobbigt. Hon blir förvirrad av deras bemöta den då de hellre undviker att svara henne, hittar på konstiga avledningar som är helt irrelevanta i sammanhanget och detta gör att hon blir förvirrad. Hon står länge på sig och kan ofta säga "mormor/morfar jag frågade dig en sak!" , vilket gör mig glad att hon inte ger sig. Men jag vill inte att hon ska känna sig ivägen. Känner nu i skrivandets stund att jag återigen måste prata med dem om det. Har gjort det flera gånger tidigare men det verkar inte riktigt landa. Sedan är min pappa väldigt svår att ta upp sådana här saker med... Han tar det oerhört personligt och går direkt till motattack vilket gör att jag inte riktigt orkar. Det spelar liksom ingen roll om jag väljer att ta upp det i skarpt läge eller i en helt annan situation. Ja, skönt är iaf att vi, efter flytten, inte kommer att behöva bo tillsammans med dem längre. Då kan vi istället umgås när vi verkligen känner för det och i lite mindre doser.

Jo, vi kommer helt säkert att räkna dagarna . Men det ska nog funka. Ska dock fira ordentligt när vi får tillträde till vårt eget ställe! . Jag tror nog, som du säger Chokladkaffe, att hon reder upp det rätt bra. Samtidigt så känner jag att det finns en risk att hon verkligen känner sig i vägen och att hon är besvärlig. Dom kan verkligen inte säga nej... Inte undra på att jag har fått kämpa med att sätta mina egna gränser . Men det blir skönt att få en annan relation då vi inte längre behöver leva och bo ihop när vi träffas...

Alexe: Tråkigt med huset! Förstår verkligen besvikelsen då man så gärna vill att det ska vara det perfekta huset.

Jag har två barn som alltid har gått ut med full styrka redan från början. Även när de sover på mig (ja stora sover ju inte på mig längre men när hon var liten) och vaknar har de gått ut med full styrka. De har inte gett några (för mig) synliga signaler innan. Det är helt enkelt så de är. Men så vet dom också vad dom vill här i livet . Så det är väl helt enkelt att försöka svara så snabbt som möjligt och faktiskt se det som något positivt att ens barn tydligt berättar och signalerar när något är fel. Det är ju liksom inget snack om saken när det kommer till dessa barn. Lillebror här hemma är ju nu i nästa vecka 10 månader och jag kan nog räkna de få minuter som han inte tillbringar i min famn just nu. Så jag känner verkligen igen mig i det du skriver . Till råga på allt så gjorde maken en laseroperation av ögonen i förrgår och ligger både igår och idag i helt nedsläckt rum så han är inte till någon hjälp... Snarare tvärtom behöver han, utöver båda barnen och hundarna, också uppassning. Måste nog ta semester från semestern nästa vecka!! Känner mig helt slut på energi helt plötsligt...

Velvet: Jag känner så igen mig i dina tankar. Man vill ju helst finnas där för sitt barn 100 gånger av 100. Sen får man två barn och då lägger man det på hyllan (om inte innan). Inte så att jag har börjat ignorera mina barn och deras behov - verkligen inte - men jag har nog blivit bättre på att se en helhetsbild av min lyhördhet inför deras behov och viljor. Men jag faller fortfarande ofta i att peta i enskilda situationer men strävar efter att försöka se den stora bilden i sammanhanget. I vissa situationer så kan man ju faktiskt behöva göra något fast barnet blir frustrerad (händer ju lite oftare när man har två barn då det lätt uppstår situationer då man behöver prioritera den ena framför den andra) och om man i det stora hela är en lyhörd förälder så spelar ju inte just denna stund speciellt stor roll. Däremot ser jag en fara i att avfärda barnet och dess frustration för egna behov alltför ofta när de är så små för då behöver de en så mycket - men den faran känner jag verkligen inte för folk som hänger i denna tråd . Och OM man kan hitta en väg där barnet slipper bli ledsen och man kan göra det man behöver - i ditt fall tvätta ansiktet - så är ju det guld. Funkar det med sele på ryggen för er så är ju det den lösning som skulle tilltala mig allra mest. Men jag skulle heller inte vara främmande för att tvätta mitt ansikte även om barnet blir frustrerat men om det är varje gång så skulle jag nog försöka hitta en annan strategi där bådas känslor och behov tas i beaktning