AP-snack & babbeltråd

Det här med att domdera och försöka bestämma vart jag ska stå, exakt hur handen ska hållas, vilken fot som ska sättas först i trappen, inte få gå och kissa osv, det är aldrig ok för mig! Där markerar jag tidigt att det inte är upp till henne att bestämma hur jag ska föra min kropp. Vid dessa tillfällen då jag sätter mina personliga gränser så blir det nästan alltid kalabalik här hemma. Men det märks ofta ganska tidigt på dagen om hon är på detta humör och då känner jag att det är lika bra att ta detta på en gång så har vi liksom gjort bort det. Annars skjuter vi bara upp det till senare. Jag ser detta som ett test där hon vill veta om jag kan hålla i situationen när hon känner sig lite vilsen. Och det gör jag bäst genom att låta henne vara arg, sätta mins egna gränser och möta henne med ett stort lugn och prata ytterst lite, gärna upprepa samma sak under hela utbrottet.

Acelise: nu har jag glömt hur gammal din är men jag tycker nog att skrika är ett ganska bra sätt att uttrycka sin ilska när man är liten. Jag är av tron att detta sedan förfinas när barnet blir äldre och får bättre impulskontroll. Sedan kan man ju alltid prata, i lite mindre skarpt läge, om bra sätt att uttrycka sin ilska. Om din man störs mycket av skriken kan han ju sätta på sig hörselkåpor eller gå undan. När min dotter skriker "för skojs skull" så är tvättstugan reserverad för det när vi inte vill lyssna på hennes skrik, men då är hon ju inte arg vilket för mig är en stor skillnad!

Acelise: Vilken "ställning" man tar beror ju ofta på vilken tolkning man gör av beteendet. Visst kan det vara så att han försöker återta kontroll som han upplever att han har tappat. Det kan även vara så att han söker ett "stopp", dvs vart finns era gränser? Jag tänker som så att dottern försöker bilda sig en uppfattning om vem hon är och vem hon inte är. För att göra det behöver hon titta på andra som hon litar på och känner sig trygg med - sina föräldrar. Jag tolkar det som att hon, i sitt sökande efter vem hon själv är, aktivt letar efter mina gränser, efter tydliga tecken på vem jag är och vem jag inte är och detta gör hon genom att försöka "domdera" runt mig på en miljon olika sätt. Vart går din gräns mamma? Hur gör du för att markera den? Håller du i situationen när jag inte riktigt vet vem jag är ellrr vad jag vill? Gud ska veta att jag har gett efter ibland och det eskalerar alltid till helt absurda proportioner och kort sagt så spelar det ingen roll vad jag gör - det blir alltid fel. Jag säger absolut inte att din tolkning skulle vara felaktig, du gör bara en annan tolkning än vad jag gör.

Ja, visst är det så Chokladkaffe! Olika barn formar olika förhållningssätt. Vi har ju brottats en hel del med väldigt kraftiga utbrott - och gör det fortfarande från och till och jag ösnkar att vi kunde släppa efter en del men det funkar tyvärr inte så... Det ena leder till det andra och ju mer vi ger efter desto kraftigare blir utbrotten. Vid ett utbrott hade jag flyttat min fot några centimeter så att jag höll den mot kylskåpet. Då tyckte hon att jag skulle flytta den till en annan plats. Med tidigare erfarenhet visste jag att det bara skulle eskalera om jag "gav med mig" så där satt jag på köksgolvet och kämpade för kung och fosterland att hålla kvar foten medan hon försökte bända loss den... När jag skriver det så låter det helt galet och om jag själv hade bevittnat det så skulle jag nog ha kommit med ett och annat råd men jag vet idag att det är just det jag behöver göra, hur galet det än må framstå . Sen finns det ju tillfällen då hon lite lugnare försöker få sin vilja fram och pillar länge för att göra så att vi håller varandra "rätt i handen" eller blir halvt galen över att täcket ligger två cm fel och då låter jag henne hållas. I slutändan handlar det ju om vart ens personliga gräns går och ibland går jag med på mycket och ibland tvärnitar jag. Men med min dotter finns sällan något mellanläge och jag har nog blivit expert på att se vilket humör hon är på och om det är läge att möta henne eller sätta stopp på en gång. Sen är det ju också så att min tolkning gör jag ju utifrån oss och våra erfarenheter.

Flickan och Kråkan: vilken spännande resa man gör med barn! Det är verkligen en fruktsallad av känslor som ständigt förändras . Härligast av allt är när barn får följa sin egen utveckling i sin egen takt. Dottern har tidigare deklarerat att hon ville sova i sängen i lekrummet och har somnat där två kvällar men kommit över till oss under natten. Nu var det ett tag sen hon sa att hon ville men det händer säkert igen . Förvånade var vi minst sagt och kommer även att bli i fortsättningen .

När det gäller att lyssna och hörsamma någons "nej" så är jag stenhård. Vill någon att man slutar så är det det som gäller. Jag är väldigt noga med detta själv, om hon säger "stopp" (vi kör också stopphand) eller "nej" så slutar jag omedelbart. När det gäller att hon ska sluta på vårt eller någon kompis "nej" så får jag helt enkelt hindra henne från att fortsätta om hon inte slutar. Det går ju alldeles utmärkt bra att göra detta utan att bli arg eller så. Förklara, förklara, förklara och ha insikt om att det inte räcker några gånger. Barn glömmer, lever här och nu och det tar tid innan poletten ramlar ner . Men jag tycker att det är enormt viktigt att lära barnen respektera ett nej och då är nog vi vuxna den bästa länken till att skapa förståelse för detta - genom att alltid respektera deras nej och se till att tydligt markera sina egna gränser. När det gäller att plocka undan så tycker jag att det bästa är att presentera sin tanke utifrån mig själv - "jag vill att vi plockar undan här för att... ... innan vi börjar med något nytt". Sedan lämnar jag ofta platsen så att hon inte känner att jag står som en kontrollant och hökar över henne. Istället vill jag lämna henne med ett tankeutrymme och det funkar ofta. Sedan pratar jag ofta om hur jag tycker att det är roligt att vi hjälps åt. Jag brukar också skapa lite lek kring städandet. När vi plockar bort legot kör vi ofta att vi ska försöka kasta bitarna i lådan på långt håll eller se hur många bitar vi kan hålla i handen samtidigt och sedan räkna dem när vi slänger ner dem i lådan. Ett annat tips är ju att tex en av er bara letar vänsterskor och den andra bara högerskor, eller något annat kul. Men det viktigaste tycker jag är att skapa en bra känsla, att det faktiskt kan vara kul (eller åtminstone inte tråkigt ) och att ge dem lite eget handlingsutrymme.

Det är många som pratar om hur olika deras barn är. Själv slås jag ofta av tanken hur otroligt lika mina barn är varandra. Visst har de olikheter men likheterna är slående även om lillebror liksom är lite "mer". Stora var väldigt med i allt som hände runtom henne vilket resulterade i att hon hade mycket svårt att komma till ro när hon var liten (eller mindre, för liten är hon ju fortfarande ). Lillebror har varit än mer vaken och med vilket resulterar i att han inte somnar i sociala sammanhang. Han har aldrig (inte en enda gång!) somnat "av sig själv" utan somnar nästan enbart i sjalen - och nästan uteslutande utomhus. Inte ens amningen är sövande för honom. Han, precis som stora, hatar verkligen att åka bil vilket resulterar att vi antingen bara är hemma eller går dit vi ska. Lite lättare nu än när jag var hemma med stora då vi bodde ute på landet. Båda har varit nöjda så länge de har blivit ammade, blivit burna och fått sova nära. Om vårt nästa barn (jo, jag vill nog ha ett till ) blir ett sådant som somnar av sig själv, kan sova själv, bara äter tutte vid hunger osv, ja då kommer jag att hamna i chock . Nu känna det mer som att det andra barnet blev som första upphöjt i kvadrat . Men jag känner ju igen mig från när stora var mindre och vet ju nu att det mesta förändras och att hon visst kommer att kunna somna utan större hjälp, kommer att sova hela natten osv. Och dessutom älskar hon att åka bil . Men som sagt, här är likheterna mycket mer slående än olikheterna.

Här hemma har vi det nu riktigt bra! Känns skönt efter tunga sex månader. Vi har sålt huset, min man har fått nytt jobb och flytten sker under sommaren. Ska bli så underbart att få tillgång till ett rikare socialt liv igen . Barnen känns harmoniska just nu och de avgudar verkligen varandra! Visst märks det lite förändring och turbulens nu när lillebror börjar ta sig runt på egna knän och ständigt ställer in siktet på det som storasyrran har, men då är ju allt i sin ordning . Nu börjar det faktiskt kännas roligt att ha barn igen!

Gällande frågan om att köra över barnets nej: För det första så utvärderar jag alltid om det verkligen är värt det. Är det verkligen ett måste? Det kan det ju vara och ibland kommer ju dessa situationer rätt ofta och ibland mer sällan. En gång hade dottern stoppat upp en bit paprika i näsan. Den måste tas bort och vi fick hålla fast henne när hon skrek. Innan det hade vi pratat med henne och försökt hitta andra vägar men till sist hade vi bara detta kvar. Paprikan måste ut. Sedan ser jag tandborstning som ett av vardagens måsten så denna situation kommer ju dagligen. Nu har vi haft ganska lite debatt kring just detta men det är ju något som dyker upp i alla hem och kanske ändå får agera exempel. I dessa, lite mindre kritiska lägen, tycker jag ofta att man kommer långt med empati, tankar kring behov, känslor, mål och strategi. Med det sagt menar jag att jag fösöker vara förstående i situationen och ödmjuk inför dotterns känslor. Hon kanske är trött och vill inte alls. Hon kanske är helt inne i några andra tankar och inte alls inställd på att borsta tänderna. Kanske tycker hon är det är läskigt/gör ont/är obehagligt att borsta tänderna. Det kan ju vara rätt mycket men jag försöker ändå stämma av vad det är som gör att hon inte vill borsta just nu. Sedan förklarar jag varför jag ser det som väldigt viktigt att borsta tänderna, typ "jag vill att vi borstar dina tänder för att...". Men den största källan till konflikter tycker jag sällan ligger i själva målet (att borsta tänderna) utan i strategin kring hur/när/var det ska göras. Detta funderar jag rätt mycket över och ofta löser (eller undviker) vi konflikter när vi försöker ändra eller justera strategin vi har för att uppnå målet. Det kan handla om att vi ändrar val av tidpunkt, val av plats, val av tandborste eller val av person som ska utföra borstandet. På så vis når vi målet men vägen dit förhandlar vi om. Det tycker jag funkar riktigt bra. Men sen försöker jag verkligen vara kritisk och omvärdera mina "måsten". Medicin i form av hostmedicin eller annat som dämpar med inte är livsnödvändigt där uttrycker jag bara min önskan och varför jag vill det men påpekar också att jag inte kommer att tvinga henne att ta det. Jag pratar också om att jag förstår att det är äckligt och inte speciellt roligt att ta det och jag vill att hon ska veta att jag förstår om hon inte vill. Sen är det upp till henne själv. Men i de mer vardagliga dispyterna så tror jag att nyckeln ligger i att kritiskt granska de strategier man väljer för att uppnå sina behov och önskningar, något som gäller såväl vuxna som barn.

Ja, när det kommer till ett nej eller en stopphand så gör vi som Kgirl, vi stannar alltid upp. Det känns självklart!