AP-snack & babbeltråd

Ja, det är inte lätt att komma med tips och råd... Men hur har det sett ut hos er då? Har beteendet kommit plötsligt eller har han hållit på så här länge? Hur har ni bemött honom hittills när han agerar så? Jag tänker lite mer i banorna vad det är som får honom att agera så än vad man bör göra åt det när han redan gör det. Sen så behöver det ju inte ligga något stort bakom men då har man ju iaf funderat på det. Jag kan till viss del känna igen det du beskriver då dottern mer och mer väljer att gå in i konflikt med mig för att liksom kolla läget och antagligen lära sig lite om konflikthantering. Däremot blir hon inte fysisk utan hon gör det verbalt i största utsträckning. Du skriver att han ska testa allt när ni säger ifrån. Kan det vara så att ni ger honom för lite inflytande och självbestämmanderätt? OBS, jag bara spånar och vill absolut inte skuldbelägga! Kanske försöker han hitta vägar där han kan få bestämma lite mer själv? Eller så försöker han lära sig hur man kan hantera konflikter och stöter och blöter på er för att få se er hantera konflikter och på så vis lära sig. Detta tänker jag på mer och mer att dottern på något sätt "iscensätter" konflikter som hon sedan studerar hur jag hanterar för att själv ta med sig i sin konflikthantering. Det är jätte nyttigt för mig att tänka på då jag blir lite mer medveten om mitt eget agerande mitt under vår konflikt Annars tror jag på att andas och bara hinna tänka tanken på om det som händer är hela världen. Det funkar ju självklart inte om han slår lillebror eller sparkar dig men det funkar ju när han kissar i leksakslådan (som för övrigt är något som absolut skulle sätta mig ur spel och få mig att se rött!). Det blir ju lätt att när de väl sätter igång med sämre beteenden att det sedan eskalerar eftersom vi ofta är så snabba på att reagera på dessa beteenden. Oj, jag vet inte om jag skrev nåt vettigt. Och som vanligt från mobilen så styckeindelning får ni klara er utan

Jag har tänkt en del på det här att provoceras av barnens agerande. Med bebisar har jag en vääääldigt hög toleransnivå tror jag. Lilla river ut grejer överallt, bankar, testar rösten, slänger saker och undersöker ALLT. Bryr mig inte så mycket och märker knappt av ljuden. Men när stora går igång är det en helt annan femma. Det är som om ljuden blir mycket högre (även om de nog faktiskt inte blir det) och jag känner snabbt irritationen stiga. Vi har just nu en stor som gärna vill göra allt som liten gör (riva ner böcker, testa röstresurserna, ber om att få amma, vill äta med bebissked osv) och en liten som gärna vill hänga på allt som stora gör . Det händer ju mycket för stora nu i o m flytt så hon verkar helt enkelt ta ett steg tillbaka. Men det är svårhanterat ibland. Lilla river ner någon bok och pillar sen med den en stund. Då kommer stora och vräker ner alla böcker och går därifrån. Lilla öppnar ett skåp och hittar några saker som han finular med och undersöker. Stora tar ut så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt och går därifrån. Lilla bankar lite i bordet. Stora bankar MYCKET i bordet. Lilla testar sin röstresurser. Stora testa sin (väldigt mycket starkare) röstresurs. Hur bemöter ni detta?

Alexe: Förstår om du ser rött när stora gör illa lilla. Vi har varit helt förskonade från detta så jag har inga erfarenhetsbaserade tips. Men några tankar . Mitt första val skulle vara att punktmarkera och försöka ingripa innan skadan är skedd. Lättare sagt än gjort! När skadan är skedd tycker inte jag alls att det är något fel med att plocka ur stora ur situationen. Bara han slipper vara ensam med sina känslor. Sen tänker jag att det är bäst att lämna förmaningar tills han har lugnat sig. Jag lyssnar inte när jag är arg och om jag väl gör det så känner jag mig ändå mest förolämpad. Jag tror inte att barn funkar annorlunda. Jag brukar försöka berätta för stora vad jag tycker och samtidigt försöka gissa mig till hennes känslor när vi är i en annan och lugnare situation. Om det är något mindre men ändå lite akut så kan jag ibland säga till lite argt och sedan bara skifta till att fortsätta med det jag/vi gjorde innan med glad röst. Jag upplever nämligen att hon ibland går igång på eftersnacket och att hon har lättare att ta en arg men snabb tillsägelse som är över nästan innan den har börjat. Det märks för övrigt att vi har snackat en hel del känslor här hemma. Härom morgonen var allt lite kaosartat och efter en stund säger dottern "Men mamma, du behöver väl inte vara så frustrerad!" . Haha, kändes så underbart! När det gäller att härma efter lilla så försöker jag ta det med ro och för mig gör det egentligen inget om hon stökar ner. Det är bara det här att hon ju gör allting 1000 gånger kraftfullare som provocerar mig. Fast frågan är om hon överhuvudtaget förstår det själv? I övrigt har vi det rätt mycket upp och ner just nu. Mest upp dock . Barnen leker verkligen med varandra, myser ihop och verkar verkligen glädjas av varandra. Hjärtat smälter! Å andra sidan är dottern arg på det mesta just nu, skriker, gnäller och kastar saker. Men det är ju en del som händer, både yttre saker och inre saker så det är ju fullt förståeligt. Men oj vad jag har svårt att bemöta gäller. Det verkligen kryper i mitt inre och jag får bara lust att fly.

Yamma: Vi har också två som väldigt gärna vill vara med mamma. Stora börjar närma sig 3,5 år och kan vid enstaka tillfällen föredra pappa men om hon kan välja så väljer hon nästan uteslutande mig. Däremot blir gångerna som hon accepterar att det är pappa som hjälper henne fler och fler. Men är hon trött har han sällan en chans. När lilla (nu snart 11 månader) föddes var det rätt jobbigt. Förvisso funkade det bra med lilla och pappa rätt ofta men lilla ville äta väldigt tätt (så som dom gör ) och på nätterna då stora vaknade och jag inte kunde ligga och hålla handen eller kramas så utbröt alltid ett stort utbrott och vi hade många nätter som spårade ur och vi fick ägna timmar mitt i natten åt att försöka ta hand om en liten som ville sova men inte riktigt kunde och en stor som skrek sig blå. Vi provade många olika lösningar, jag och bebis i annat rum, byta platser i sängen så dottern sov närmast pappa, pappa försöka söva om bebis men inget funkade. Till slut gav allt med sig och stora började sova hela nätterna igen, började acceptera att jag inte kunde kramas när jag ammade och accepterade ibland även pappas hjälp. Jag tror helt enkelt att hon behövde tid på sig. Hon behövde gå igenom det och det var en enorm förändring för henne. Det var egentligen inget vi kunde göra för att förhindra det utan vi fick helt enkelt finnas där på alla sätt som var möjliga och liksom vänta ut stormen. Jag vet inte hur ni gör på kvällarna men något som länge underlättade för oss var att en tog lilla i sjal och tog en promenad så han somnade (så blev hundarna rastade på samma gång ) och den andra tog stora och la henne. Det var jätteskönt att kunna ägna sig åt bara ett barn. Sen här under sommaren så ville lilla inte riktigt somna med pappa i sjal längre så då fick vi hitta nya vägar. Så nu är vi båda i sovrummet vid läggning och när vi har kommit till ro smyger min man ut för att gå kvällspromenad med hundarna. Lilla ammas till sömns och vi har faktiskt aldrig ens provat att min man skulle lägga... Låter tokigt och dumt i mångas öron kanske men det funkar bra för oss. Även om jag ibland kan känna att det skulle vara oerhört skönt att kunna åka hemifrån på kvällstid men den tiden kommer . Så mitt bästa råd till er är att bara vänta ut stora.och låts henne komma igenom detta. Hennes värld är förändrad och då vill hon få stöd från den som hon står närmast. Ge stöd så bra det går och möt henne där ni kan. När det inte går så har hon pappa som också är superbra även om det inte är hennes första val. Se även till att ni båda gör roliga saker själva med stora (och med roliga saker menar jag inte stora äventyr utan det kan ju faktiskt bara handla om att få följa med mamma när soporna ska slängas, hjälpa pappa att vattna blommorna eller så - bara känslan av att få vara själv i något viktigt med en förälder tror jag ger ett storasyskon mycket. Och nej, jag lovar att ni inte är ensamma med barn som är mammiga eller pappiga!

Båda mina barn har ammat rätt friskt på natten. Stora ammade ju nattetid tills hon var två år men då orkade jag inte mer pga graviditeten. Då gick det ändå ganska smärtfritt att sluta. Lilla (11 mån) ammar mycket just nu och jag tänker att han behöver det. Det händer så mycket nu, han är väldigt aktiv och intagande i allt vi ser och gör så han tankar rätt friskt nätterna igenom. Det sliter men jag tänker att det går över. Med stora kom jag ihåg att jag under perioder funderade på att sluta amma på natten men sen började jag tänka att när dom ammar väldigt mycket under en period (ibland rätt långa perioder) så gör dom det för att dom har ett ökat behov. Kanske behöver de få i sig mer mat under lugna omständigheter eller så behöver de mer närhet. Därför vill jag gärna sluta amma nattetid när det är som lättast på nätterna och barnet ammar sällan för då behöver de det minst. Så tänker jag. Men man ska orka också.

Prodin: Vad skönt att du hittade något i mins tips och att det har gått bra. Min dotter drog också ner rätt rejält på amningen i och med avslut på nattamningen. Hade glömt det faktiskt men nu när du skriver det så kommer jag ihåg det. Men jag fortsatte att erbjuda och hon ammade någon gång i veckan. Jag ammade henne extremt lite när lillebror föddes men hon fick amma när han ammade om hon ville (ville hon ville) men ganska snabbt avslutade jag det då hon hade tappat tekniken kändes det som och det kändes som om hon sög så hårt. Orkade helt enkelt inte. Men jag upplevde det (tandemamningen alltså) ändå som något positivt som jag kunde ta till när det behövdes.

Flickan och kråkan: Vad kul att ni satsar på en trea! Vi vill ju också gärna ha en trea (dock inte nu!) så det är ju bra om du får all erfarenhet först så du kan dela med dig av all din klokhet . Lycka till!

Gällande familj: Vi har ju nyligen flyttat tillbaka till min hemstad och därmed närmare mina föräldrar. Det har blivit lite av en "kulturkrock" faktiskt... Vi har ju tidigare bott ganska ensamma men med farmor på rätt frekventa besök och med faster på nära håll. De båda är väldigt bra på att ställa upp även om farmor kör rätt hårt på sin karriär. Men de kommer förbi, hjälper till när vi har bett dem och de kan och säger nej när de inte kan, har tid eller vill. Mina föräldrar är annorlunda. De liksom lever för sina barn och barnbarn på gott och ont. Min mamma har väldigt svårt för att säga nej då hon inte orkar (blev utbrän för flera år sen och har svårt när det blir lite för mycket). Så jag får rätt ofta höra om hur trött hon blev och att det blev alldeles för mycket när brorsan var där med deras barn, hur slut hon var efter att ha haft deras barn en helg osv men hon säger det aldrig till dem. Därför är jag rätt restriktiv med att be dem om hjälp. Sedan är de så oroade för allt så om jag skulle ringa och säga att jag är trött och leds idag och behöver deras hjälp skulle de spinna iväg i sin oro och nästintill ringa en psykolog (inget skämt utan på riktigt alltså!) så jag orkar faktiskt inte riktigt involvera dem. Men sen fungerar jag nog så att jag gärna gör mycket själv och när jag behöver tanka energi så besöker vi någon eller bjuder hem någon och då har jag fått ny energi.

Arvidsmamma: Min yngsta börjar ju närma sig ett år nu (i oktober) och han sover sisådär på dagarna. Han har alltid sovit rätt dåligt på dagarna om han inte har legat i famnen eller suttit i sjal när vi varit i rörelse. Men nu senaste månaden har han haft mycket svårare för att somna. Med lite tur somnar han när jag ammar honom i ett tyst och nedsläckt rum. Annars är det bara en promenad i sjal som funkar. Vissa dagar sover han två gånger och vissa dagar en gång. Så här har insomnandet blivit mycket svårare trots att jag fortfarande är hemma med honom. Så det behöver ju faktiskt inte vara just det att det är pappa som är där. Dom måste bara få tid att hitta sitt sätt.en jag förstår att det är jobbigt. Jag har själv ångest över att jag nästa helg ska vara borta i tre dagar (dock sova hemma) varav pappa ska natta båda en kväll. Vi får se hur det går men det löser sig. Men jag känner mig inte alls redo egentligen men jag vill verkligen gå den utbildningen så det får helt enkelt bli så ändå

Snälla hjälp mig hålla isär lite saker är ni snälla . Just nu är dottern (3,5 år) rätt, ja vad ska vi säga... Hon skriker argt så fort hon vill nåt ("mamma kom å hjälp mig med jackan nångång då!!!!!!!") eller så bryter hon helt och hållet ihop för att jag ber henne hänga upp sin jacka ("men mamma, jag ooooorkar inte!!!!!) eller så gnäller hon sjuhundrafemtioelva gånger i rad för något ("men mamma, jag viiiiiiiill ha en frukt nuuuuuuuuuu!!!!!" - bara tredje frukten hon bad om denna dag och då var klockan 9.15...). Saken är den att jag har så svårt att inte analysera sönder allt (är det flytten?, får hon träffa för lite kompisar?, håller hon på att bli sjuk? Etc) och när jag inte hör det så skuldbelägget jag mig själv ("det är mitt fel, jag har inte tillräckligt med tålamod"). Men känner ni igen beteendet? Jag misstänker att det är en del av utvecklingen och oavsett så kan jag ju inte riktigt fastställa vad det beror på. När vi pratar om det så säger hon att flytten är jobbig och att hon saknar där vi bodde förut. Och det får man ju, det gör jag också till viss del. Sedan ser jag att hon liksom har börjat utveckla lite nya sidor. Hon fantiserar mycket, hittar på helt fantastiska berättelser, leker nästa hellre själv än med andra, söker ofta konflikter med oss, vill vara mycket nära ofta osv. Tankar?