AP-snack & babbeltråd

Vad spännande med tankarna på trean MsKitten! Och vad skönt för er att få reda ut saker och försöka hitta en annan väg!

Här hemma råder just nu ganska så mycket harmoni. Det går verkligen upp och ner men just nu känner jag mig glad, lugn och trygg i att vara hemma med båda barnen. Vi har det verkligen mysigt <3.

Jag har börjat (försöka ) ta mig själv och mina behov på större allvar och just nu går jag en ettårig utbildning som ger mig otroligt mycket. Både själva ämnet i sig men även det faktum att jag har något utanför själva hemmalivet som jag vill och behöver fokusera på. Det se jag verkligen saknat och jag inser mer och mer hur viktigt det är för mitt välmående att ha något eget att grotta in mig i. Sedan har jag börjat förstå hur viktigt det faktiskt är att jag lär mig be om det jag behöver för att må bättre och hur svårt det är. Men om det är svårt för mig att uttrycka hur svårt ska det då inte vara för min omgivning att gissa vad jag behöver?

Lillebror växer och har verkligen blivit en alldeles egen liten individ. Det är så häftigt! Vi pratar om en trea men det dröjer. Dels känns det fortfarande lite för nära inpå och sen har jag inte fått tillbaka mensen än så det blir svårt . Kalla mig galen men en trea vill jag ha!

Stora är så mysig just nu. Massor med egen vilja, argumenterar ständigt och försöker verkligen hitta sitt sätt att förhålla sig till världen och hon frågar om allt. En riktigt utmaning för oss föräldrar men såå kul!

Så kort sagt, vi har det rätt bra tycker jag! Sen om du frågar mig om en timme eller imorgon eller nästa vecka så kan svaret bli helt annorlunda men just nu känns det underbart!

Chokladkaffe: Jag vet faktiskt inte vad det grundar sig i. Däremot känner jag igen mycket av det hemma hos oss. Funderar och funderar på vad det kan grunda sig i och vad vi kan göra för att underlätta för henne men det är svårt. Viktigt hos oss är iaf att vi är väldigt noga med kosten, framför allt se till att hon äter ofta men självklart även nyttigt. Men det tär på mig med alla "melt downs" och den ständigt gnälliga och krävande tonen. Jag får hela tiden påminna mig själv om att hon bara är 3,5 år och just nu önskar jag att jag skulle orka bemöta henne på ett bättre sätt. Men kanske är det som du säger, en ny fas. Det enda jag vet är att det är jobbigt.

Snart psykbryt här! Dottern är inne i en period som är oerhört påfrestande för oss alla inklusive henne själv. Hon sover oroligt nästan varje natt. Någon natt med uppvak där hon var nästintill okontaktbar och bara grät. Hon är trött nästan hela dagarna (kanske inte så konstigt när hon sover så oroligt). Hon orkar knappt gå någon bit av promenaderna själv (förut gick hon ofta långa sträckor). Det känns som om hon åker vagn vart hon än ska. Hon vill inte klä på sig själv. Inte trosor, inte byxor, inte tröja, inte skor, inte jacka, ingenting. Inte heller ta av sig det själv. Hon vill inte gå på toa själv och hon vill inte torka själv (så har det i och för sig nästan alltid varit med toabestyr). Även om det självklart finns tillfällen under dagarna då hon är glad och pigg i rösten så präglas majoriteten av hennes uttalanden antingen genom en gnällig röst som liksom piper fram små ord eller så låter hon arg och kräver att vi ska göra ditt eller datt. Mot eftermiddagen blir hon klart tröttare och hon blir ofta lite "dimmig" i blicken. Vill bara ha mamma och när pappa kommer hem på eftermiddagen så är det till föga avlastning för mig för han får inte hjälpa henne med någonting. Så hon ska ha hjälp med allt och det är bara jag som ska hjälpa. Och JAG ORKAR INTE! Jag är så leds på detta "jag viiiiiilll inte", "jag kaaaaaan inte" och "jag oooooorkar inte" att jag snart säger upp mig och flyttar till okänd ort. Vi hjälper henne väldigt mycket just nu eftersom hon verkar behöva mycket stöd och omsorg just nu men ändå känner jag att det finns en gräns för hur mycket vi orkar. Det är väl inte för mycket begärt att ett barn på 3,5 år tar av sig skorna, sätter på sig sin tröja eller sina trosor själv!? När vi säger att vi inte har tid eller vill just nu hamnar hon i total "melt- down" och hon återhämtar sig inte utan detta eskalerar snarare tills hon tappar andan. Vi har ju haft perioder tidigare som liknar dessa väldigt mycket. Lite ork, sover dåligt, är ofta lös i magen, vill ingenting, får ordentliga utbrott osv. Jag försöker göra dagarna lättare för oss genom att gå till öppna förskolan eller gå ut och leka minst en gång per dag (vilket hon älskar!) men när det varje gång innebär att jag ska göra allt, påminna henne om vart vi ska lägga fokus gör stunden och irritationen går i taket varje gång, ja då känns det inte så kul och underlättande. Men ut måste vi eftersom vi har hundarna. Så, nu har jag vräkt ur mig allt. Reflektioner? Hur mycket hjälper ni era barn?

Flickan och Keåkan: Det är så otroligt skönt att läsa det du skriver! Just detta att dom inte orkar, inte kan, inte vill och plötsligt byts det ut med JAG KAN SJÄLV!!! . Igår var jag sååå trött att jag la allt på mig själv. Att det är något som jag gör som gör att det är jobbigt för henne just nu. Nu efter sömn så är jag lite mer logisk och nu efter att även ha läst om din 3,5 åring så blir jag ännu lugnare . Vi hjälper ju också henne mycket här hemma men när jag är hemma med dom hela dagarna och pappa inte får avlasta när han kommer hem så blir det TUNGT! Men men.

Alexe: nja, värre och värre vet jag inte. Men vi hade en sån här period just runt 2 år och 7-8 mån . Jag skrev om det här i tråden då och det var faktiskt ett riktigt helvete. Jag insåg ju senare att jag drabbats av en depression (ev förlossningsdepression). Det var jobbigt!

Som du säger så är det lättare när man är utvilad och mår bra. Då funkar det bra och det är ganska lätt att möta allt vad dagen kan bringa. Men trött och sliten... Då är det jobbigt!

Samtidigt undrar jag varför jag ibland blir så provocerad av att hon inte kan klä på sig ens minsta plagg själv.

Men men. Igår gick bra. Hjälpte henne med allt utan att blinka. Var en ganska bra dag. Men lillebror vaknar 10-12 gånger per natt och ska tutta för att sedan vakna vid 5-5.30... Min pappa har blivit sjuk och ligger på sjukhuset så energin är verkligen inte på topp just nu .

Men tusen tack för att ni finns!

Ja, nu har jag i två dagar aktivt försökt söka mig tillbaka till hur jag brukar vara och visst har vi det lugnare (även om det ändå blir kaos några gånger per dag ). Inser att jag har gått från att bara klä på och som du skriver Chokladkaffe, se eget initiativ till påklädning som en bonus till att ha en massa förväntningar. Mest för att hon under en lång tid har klätt på sig själv och nu backat. Från att ha hysteriska utbrott för att vi har råkat göra något för henne som hon skulle göra själv till att få hysteriska utbrott för att vi inte gör något som hon vill att vi ska göra... Det är tvära kast med 3,5 åringar . Chokladkaffe: Jag skulle nog hävda (utifrån det jag kan läsa) att din son påminner väldigt mycket om min dotter. Saker som i min värld är så små (som att nån har delat mackan i två delar) kan leda till otroliga utbrott här också. Gud nåde mig om jag ens råkar ta i ytterdörren när hon har bestämt (självklart utan att nämna detta för mig) att hon ska öppna den . Nästa gång vi ska gå in kan hon istället bryta ihop för att jag väntade lite för länge med att öppna dörren då jag tänkte att hon ville göra det. Små saker här hemma som kan få henne att kollapsa helt just nu är ifall hon river toapappret snett (alltså inte där det är perforerat). Då blir det minst 10 minutera kaos. Även ifall vi inte är tillräckligt snabba med att ta ut håret när hon har fått på sig jackan (tillräckligt snabbt = helt omöjligt). Vi skulle egentligen behöva läsa hennes tankar för att inte gå på minerat fält dagarna i ända . Sen om detta är normalt eller ej har jag slutat fundera över faktiskt. Jag har faktiskt inte stött på någon annan med barn som beter sig som hon annat än just här men samtidigt känner jag att jag inte bryr mig (iaf när jag mår hyfsat bra!). Hon är den hon är och i det stora hela får vi det att funka. Men visst tusan är det frustrerande! Sedan har jag tänkt lite mer på detta att det provocerar mig gällande att hon inte längre sätter på sig ett enda plagg. Tror nog snarare att det är en signal till mig att jag behöver lite balans från att vara hemma. Jag har svårt för att komma ihåg att ta mig iväg utan barnen och många gånger väntar jag tills jag mår skit. Då kan jag inse att jag har spenderat varje minut den senaste veckan tillsammans med barnen... Knappast nyttigt!

Chokladkaffe: Det beror ju lite på situationen känner jag. Jag skulle nog ha försökt komma i kontakt med storebror och vad som var viktigt för honom just i stunden. Typ: "hm, det verkar vara väldigt viktigt för dig just nu att få sitta på just den där stolen, ska vi fråga lillebror om han kan tänka sig att ge den till dig?" Säger lillebror "nej" (vilket kanske är rätt troligt) så kan man ju fortsätta att se det som är viktigt för storebror, låta honom vara ledsen för att stolen är upptagen och försöka hitta andra strategier som kan funka för honom. Kanske inget annat duger eller kanske det går att hitta en annan väg. Det viktigaste för min dotter (och även för mig i liknande situationer) är att det finns någon som tar min önskan på allvar och som ser mig. Då brukar det ofta bli lättare att hantera situationer som inte blir som man har tänkt. Så min tanke är (vilket ni kanske gjorde) är att verkligen försöka komma i kontakt med din son och vad som är viktigt för honom i stunden och verkligen försöka förstå honom. Lättare sagt än gjort som trött småbarnsförälder

Vad härligt Chokladkaffe! Det låter som att du är både otroligt nöjd och samtidigt lättad och stolt för att du klarade av det. Kul att du delar med dig!

Gick in och såg att någon hade skrivit i den här tråden. Blir alltid lika glad!

Flickan och kråkan: Skönt att graviditeten fortskrider som den ska men jag förstår om det är jobbigt med nojorna! Tack för tipset om gympasal. Har tänkt på det förut men det har liksom fallit i glömska

Här hemma har vi det bra! Jag fortsätter vara hemma med båda barnen och det funkar riktigt bra. Vi är en hel del på öppna förskolan där det är några äldre barn och just nu innan jul träffade jag ytterligare en mamma med två barn som hade tagit hem det äldre barnet från förskola när lilla föddes. Min stora och hennes stora hittade varandra direkt så det känns spännande!

Som syskon har barnen verkligen funnit varandra och det är så kul att se hur de månar om varandra. Blir alldeles varm i hjärta.

Sedan har några vänner till oss just flyttat upp från Stockholm och det är verkligen superkul!!

Men på måndag börjar vardagen igen efter tre veckors ledigt tillsammans. Känns tungt. Längtar också väldigt mycket efter hus! Det underlättar verkligen att bo i hus när man har både barn och hundar.

Åh Flickan och Kråkan, jag håller tummarna för att det var en tillfällig läcka! Jag tillhör också de som inte gillar graviditeten. Första gick bra tycker jag. Visst var jag lite orolig och så men inte alls som med andra. Vet inte om det blir värre med andra, tredje osv. Jag upplevde det lite så.