Fågelungarna: Haha, ja det var ju just det jag behövde höra - att jag hade slutat skuldbelägga mig 
. Men just när jag kan härleda det till att det skulle kunna vara flytten så blir det svårt för mig som är grundligt tränad i att skuldbelägga mig för det mesta 
. Men du skriver det så tydligt, jag behöver inte analysera utan bara försöka se vilka behov som ska tillgodoses. Tack för dina ord!
Angående Waldorf så har jag också sneglat ditåt fast det ligger på andra sidan av stan så det blir så tokigt. Jag har i och för sig inga problem att åka och lämna men det blir ju lite trist när barnen får kompisar och så... Men jag yror nog ändå kanske att det kan vara värt ett besök . Lycka till med beslutet! Det lät ju som en fantastisk förskola!
Jag har alltid haft bra kontakt med min BVC-sköterska. Bytte just innan vi flyttade och det jag hann se av henne kändes också bra. Dom frågade inte sådana frågor alls utan frågade mer om hur jag mådde, hur det gick och så. Lite mer öppna frågor, vilket jag trivdes med. Får se nu vad vi får för sköterska här. Men om hon skulle börja nämna att det går bra att låta barn skrika sig till sömns så skulle jag absolut ta med mig den informationen till en högre instans. För det är inte ett ok råd att ge!
Jag kanske lägger lite på din oro nu Chokladkaffe men igår sprack nog min lilla plan på att åka iväg på några vänner på middag en kväll och låta maken ta båda barnen. Jag var nämligen på kurs igår kväll och då fick han lägga båda. Eller ja, det gick inte och blev inte så. Tur nog var barnens faster här och kunde lägga stora (som älskar sin faster) eftersom lillebror var helt hysterisk och gallskrek. Efter ett tag somnade han iaf och kunde bara sova på min mans mage. Vaknade ändå emellanåt och då började det om. Problemet är väl mest att han inte ens kan höra vad stora säger eftersom lilla är så ledsen. Än mindre ligga hos henne, läsa saga och natta. Han måste vandra runt lilla eller ha honom på magen och buffa rumpan för att han ens ska ha en chans att somna. Nä, det känns verkligen inte ok att åka iväg kvällstid längre. Då har jag mycket lättare att söva båda då jag kan amma lilla till sömns. Och djävulskt ont i tuttarna hade jag efter 8 timmar borta. Helt sprängfyllda med mjölk! Får nog pumpa idag . Så sorry Chokladkaffe, jag kanske bara eldade på din oro...
Grattis Flickan och kråkan!!
Åh, jag vill bara dela något med er, höra era tankar osv. Jag är ju hemma med båda barnen nu. Vi har sökt plats på ett dagis men det är lång kö så vi lär få vänta innan hon får plats. Vill inte skola in på ett tillfälligt dagis så hon får vara hemma med mig och lillebror. I det stors hela trivs jag väldigt bra med det. Vi har sköna dagar, mixar aktiviteter med lugn och återhämtning, ingen stress att lämna och hämta på dagis vilket jag uppskattar oerhört mycket! Jag njuter också att se dom som syskon bli allt tightare. Dom älskar varandra och har verkligen hittat utbyte hos varandra. Samtidigt känner jag mig stressad över att dottern inte får en grupptillhörighet med andra barn och att hon inte får träffa andra barn så mycket som hon kanske skulle önska eller behöva. Vi går till öf 1-2 gånger i veckan men där leker hon mest själv eller ibland med en kompis barn som också hänger där ibland. Hon går på gympa med pappa en gång i veckan men även där fokuserar hon på gympan och har således lite kontakt med de andra barnen. Vi träffar en kompis till mig med barn i ungefär samma ålder en till två gånger i veckan, ibland på öf och ibland ute eller hemma hos någon av oss. Ibland träffar hon kusinerna. I övrigt hänger vi i skogen, går med hundarna, leker i lekpark, besöker/får besök av mormor och morfar, går på stan, myser hemma etc. Men jag känner mig stressad att hon inte får fler återkommande kompisar än sonen till min kompis och sporadisk kontakt med kusinerna. Snälla ni, kom med lite input. Just nu vet jag inte vart jag skulle kunna vända mig för att skapa fler återkommande kontakter men jag vill mest bara vet vad ni tänker om nuläget.
Chokladkaffe: Nja, fel skrivet när det gäller just grupptillhörighet. Egentligen är det just återkommande kompisar som jag tänker på. I nuläget har hon ju bara en enda som är återkommande (förhoppningsvis flyttar även min bästa vän hit snart och min dotter och hennes son är bra kompisar så då får hon ytterligare en. Sen är det ju kusinerna som hon träffar någongång då och då och dom trivs hon också väldigt bra ihop med. Nä, egentligen tror jag att hon är rätt nöjd som det är. Dock känner jag mig stressad av min omgivning som framhåller dagis som nästintill avgörande för utvecklandet av social kompetens (haha, rent löjligt egentligen!) och på sista tiden har även min man uttryckt att han tycker synd om dottern som inte har så många vänner. Hans oro uppkom när dottern började prata mycket om (och med) låtsaskompisar, något jag ser som fullt normalt för barn att ha. Somliga mer och andra mindre. Hon är väl någonstans mittemellan. Men min mans ord har liksom fött en del oro även hos mig. Behöver hon fler vänner? Gör jag tillräckligt? Kan vi hitta fler ställen med barn? Etc. Om någon skulle ställa samma fråga till mig så skulle jag utan tvekan säga att det låter som om barnet har det utmärkt bra men när det handlar om mig själv så är jag alltid så hård och dömande 
. Sedan att dotten just nu verkar genomgå helvetet på jorden i humör och temperament gör inte saken lättare. Hon är arg, tvär, grinig och gnällig, mammig som ett spädbarn och taggarna utåt konstant. Idag var det helt galet! Så det gör att tankarna går ännu mer. Är det något hon saknar? Vad? Eller är hon helt enkelt bara 3,5 år .
Åh vad ni är sköna! Jag ska återgå till lugnet och njuta igen . Hon utvecklade ju vissa förmågor när hon gick på dagis innan vi flyttade. Nu får tid att utveckla andra sidor hos sig själv. När hon sen börjar på nytt dagis (är låååång kö men hoppas på plats till nästa höst åtminstone) får nya möjligheter. Så nu ska jag försöka leva i nuet
MsKitten: Vad skönt att resan gick bra och att pappa gick starkare ur det! Åh vad skönt det lät med lediga kvällar . Oj, jag känner igen beskrivningen av din stora! Här hemma är dottern... ja, jag vet inte alls ad som har hänt. Allt sägs med arg röst, hon kan ingenting själv, söker konflikter i det mesta som går och kan hålla på hur länge som helst med att t ex vifta med handen hur framför någons ansikte och när vi ber henne sluta fortsätter hon i oändlighet. Vi har haft en hel del samtal om detta med att bestämma över sin egen kropp och att ett nej är ett nej i dessa lägen. Men jag antar att hon kollar och försöker undersöka vilka vi är, vilka värden vi står för osv. Men min tålamod tryter rätt ofta just nu, vilket inte underlättar för någon. Men jag jobbar på den biten . Så även om mina är tighta rent generellt sett så har vi ju dagliga konflikter . Det hör väl liksom till tänker jag. Men visst går tankarna rätt ofta att vi gör något fel... Att det ex skulle vara för att hon vill ha mer nära kontakter med kompisar 
. Men när jag försöker att inte tänka med det dåliga samvetet så landar jag i att vi knappast är om att à en 3,5 åring som beter sig så här
Även om tre känns lite långt bort för oss just nu (och jo, jag lääääängtar verkligen tills tiden kommer då man inte behöver vara konstant närvarande) så vill jag nog ändå ha tre. Inte för att jag har barnen som intresse och inte för att jag älskar småbarnsåren utan för det jag tror (?) kommer sen när de blir lite äldre. Jag vill helt enkelt ge mina barn fler syskon. Tror jag. Sen älskar jag barn men de är inte mitt intresse även om jag är väldigt intresserad av barn, deras utveckling osv. Sen kan jag verkligen inte förlika mig med tanken att jag aldrig skulle föda barn igen eller bära en liten skrutt i sjal