Chokladkaffe: Du har nu ganska länge sagt att du inte längre är en AP-förälder. Jag blir bara så nyfiken på vad AP är för dig och vad det är som gör att du inte längre har det förhållningssättet? Ingen kritik utan bara nyfikenhet 
Spännande att läsa allas tankar! Jag tror helt enkelt att vi har lite olika inställning till vad AP är Chokladkaffe för i min värld verkar du absolut ha ett sådant förhållningssätt. Däremot håller jag med om att amning, bärande och samsovning ofta står i fokus och att balans i familjen glöms bort litegrann men det tror jag mycket beror på att de som dras till AP på liknande forum som detta gör de för att de har barn som behöver väldigt mycket närhet för att fungera och i en värld där de flesta barnen åker vagn från dag ett, sover i egen säng tidigt osv blir det ganska ensamt när man har ett barn som behöver mycket hjälp för att somna, vägrar åka vagn, ligga själv osv. Därför tror jag att just verktygen framhålls väldigt mycket. Sedan blir barnen större och då blir verktygen inte riktigt lika användbara utan AP övergår mer och mer till att vara enbart hur man förhåller sig och möter barnen i andra situationer än just de som är fysiska. Jag har inte heller upplevt så mycket ifrågasättande eller kritik, däremot har jag många gånger känt mig annorlunda med ett barn som har krävt närhet i alla lägen medan vännernas barn har suttit stilla, somnat själva, åkt nöjda i vagnen osv. Så i mitt fall har nog känslan av att känna mig annorlunda ibland lett till att jag har tolkat andra människors nyfikenhet som ifrågasättande och kritik. Frågor som "men kan hon inte ligga på golvet?" behöver inte betyda att de tycker att det är så det ska vara utan kanske snarare att det är så det oftast är, om ni förstår vad jag menar
Jag hade heller aldrig hört talas om AP utan ramlade över begreppet när dottern var runt 4 månader tror jag. Förhållningssättet skedde per automatik och var i mångt och mycket en självklarhet. Däremot bärvidd användandet av "verktygen" mer än vad jag trodde. Vagn och spjälsäng var inköpta men inte använda (jo, vagnen ibland), att jag skulle amma var för mig en självklarhet men att jag skulle amma i 2,5 år som jag gjorde hade jag aldrig trott . Vi valde helt enkelt att hå den lättaste vägen och följa dottern. Det var den lättaste vägen för mig och även för dottern. Nu har jag nog bara anammat livsstilen även när det gäller en del av verktygen så vi samsover för att vi trivs bäst med det. Har aldrig provat att lägga lillebror i egen säng (har inte ens någon att lägga honom i 
), jag ammar rätt mycket på nätterna även om jag tror att han skulle somna rätt bra om vi bara vaggade honom men jag vaknar knappt till vid amning så jag får mer sömn genom att nattamma. För andra är det precis tvärtom och därför är det väl viktigast att man ser till helheten och inte bara till barnet. Sedan har jag upptäckt att jag numera, sedan vi fick andra barnet, behöver mycket mer s k egentid. Jag måste komma iväg, göra saker bara för mig, vara med andra vuxna människor utan barn osv. Utan det blir jag olycklig och det tänker jag inte ha dåligt samvete för!
Vi har också en spottare, fast inte så ofta men det är nästan dagligen iaf. Vi ger också papper så hon får torka upp. Funkar rätt bra tycker jag. Sedan brukar vi, vid väl valda tillfällen, tipsa henne att spotta på ställen där det är ok.
Vilka tips har ni för att själva kunna hantera gnäll? Just nu har vi en väldigt trött (helt galet trött!!) dotter här hemma... Hon slutade ju sova i slutet på förra sommaren och har klarat sig bra tills för drygt en månad sedan. Hon är så fruktansvärt trött men vägrar sova på dagen. Jag vill inte ta den fajten och dagis har också slutat försöka. Hon vill inte. Just nu är det mycket runtomkring i vårt och hennes liv, vi ska flytta, vi Hr äntligen klart med boende (!), det är utskolning för henne på dagis medan många av kompisarna på dagis har lite överskolning till andra avdelningar. Så det händer rätt mycket som hon inte får grepp på, så vi antar att tröttheten och oroligheten kommer därifrån. Vi har även kollat med läkare och de har tagit prover men allt var bra. Hon är bara såååå trött. Idag slocknade hon klockan 18 när vi läste saga och sista månaden har vi nästan alltid barn som sover innan 18.30. Men jag fixar inte gnälligheten som följer! Det verkligen kryper under skinnet på mig, känns som om både väggar, golv och tak närmar sig och ska sluka mig och jag vill helst bara fly! Fan. Så fram med era bästa knep! Jag vill ju vara den där mamman som visar förståelse och stöttar i dessa lägen då hon har det otroligt jobbigt men... Jag. orkar. inte. Jag är dock fortfarande väldigt dålig på att komma iväg och göra saker utan familjen så det bidrar ju till bristande tålamod för gnället. Men hur som, tips och tankar tack!
Mama Bear: Ja, hon kan gnälla båda "gnällen" men när hon gnäller för att jag ska hämta eller hjälpas så brukar jag, som du, bara säga att jag inte hör vad hon säger. Dessa gnäll kan jag nog hantera även om de också är jobbiga. Fast de är mer irriterande medan det mer allmänna gnället ger mig en stark känsla av otillräcklighet som jag verkligen inte klara av!
Alexe: Att gapskratta minst en gång om dagen ska jag lägga på minnet . Just nu känns det mest som om vi går på autopilot och bara försöker få dagen att gå så lite skratt är välbehövligt
Chokladkaffe: Jag har undrat just över om hennes trötthet mm även kan ligga i att hon är just 3 år. Skönt att du delar med dig av just den erfarenheten! Sedan verkar hon förstå och undra lite över detta vart kompisarna ska ta vägen och så. Eller undra och undra, mer så att hon har ett behov att prata om det, få ställa frågor osv. Men flytten har också inneburit en del oro från vår del. Boendet har länge varit ett orosmoln men nu har det äntligen löst sig och vi känner oss lugna. Säkerligen har detta också påverkat henne. Idag har hon dessutom blivit förkyld så det är många faktorer som påverkar. Igår var jg sjuk och låg stora delar av dagen i sängen instängd i sovrummet sovandes eller läsandes en bok, och oj vad jag behövde det! Att bli sjuk var nog det bästa som kunde hända mig 
.
Gällande blöja, potta osv... Vi utnyttjade sommaren då hin ändå ville gå naken. Sen när hösten var framme satte vi bara på kläder utan blöja. Vi påminde om potta men många gånger ville hon absolut inte gå när vi frågade eller erbjöd så vi sluta helt enkelt fråga. Hon kissade i kläderna rätt ofta, vi hade med oss många byten, skickade högar med ombyte till dagis och så höll det på en period. Sedan helt plötsligt var det som om poletten trillade ner och hon blev torr. Men hon hade aldrig något emot att vara utan blöja... Jag vet inte om din son efterfrågar blöja eller om det bara är så att han inte vill gå på potta?
Jag tänker också att man ser på barnet om hen har jobbigt av att kissa på sig. Dottern konstaterade mest att hon kissade på sig och sa själv "det gör inget, det går att tvätta" . Hade hon blivit förtvivlad hade vi tagit en annan approach.
Vi började sätta dottern på pottan så fort det kommit kiss även i byxan men vi gav snabbt upp det då jag tycker att det mer ledde till att hon inte ville gå på pottan. Hon fick helt enkelt kissa klart i trosan eller på gräsmattan som var hennes stora favorit . Pottan tog vi till ifall det kändes bra när vi ändå var på toa. Men då bar vi ute mer eller mindre hela sommaren. När hon väl hade kissat på pottan berömde vi aldrig utan istället sa vi nog mer "å, vad skönt att kissa på pottan" och sen inget mer med det. Nu vet inte jag hur era barn är men min dotter har otroligt stark integritet och de gånger vi försökte styra att hon skulle gå på pottan (bara genom att fråga eller erbjuda) så sparkade hon ofta rakt ut. Det var något som hon ville och behövde bestämma själv över och när vi väl slutade fråga utan överlämnade beslutet helt och hållet till henne så gick det rätt fort. Men alla är ju olika och vissa mår säkert bättre av att bli påminda och tillfrågade.