AP-snack & babbeltråd

MamaBear: Ja, här är det fullt ös . Och jag mår faktiskt mycket bättre även om jag vissa dagar sjunker rätt lågt. Jag fick ju en psykologkontakt på BVC som har varit helt fantastisk! Hon är bup-psykolog och har hjälpt oss mycket med dottern. En sak som jag har kommit fram till är hur tokigt det kan bli ibland med tolkningar. Sedan förra sommaren så ändrades dotterns beteende rätt mycket vilket inte är så konstigt då hon var drygt två år. Dock har jag ständigt lastat mig själv för detta, sett det först som en reaktion på graviditeten, sedan som en reaktion på att få syskon, sedan som en reaktion på min depression. Vad som än har hänt och så fort dottern har haft en lite mer kämpigt period så har jag kopplat det till mig själv, att det har med mig att göra och att det ocskå - som ett svar på det - är jag dom måste ställa allt till rätta. En mycket tung börda att bära kan jag lova! Nu har mitt synsätt ändrats och jag ser nog mer situationen så som den faktiskt är - att hon är tre år och då går livet upp och ner . Mitt sätt att tänka tidigare har gjort att jag och dottern krockar en del då jag har känt att graviditet, lillebror och depression har gjort livet lite jobbigt för henne och då har jag försökt kompensera för detta samtidigt som dottern är mitt uppe i att göra sina första strävanden till att bli självständig och hitta sin egen person fri från mamma och pappa. Och allt detta blir väldigt kaotiskt och fel på så många sätt! Så nu har vi utbrott precis som förr, enda skillnaden är att jag nu tar dem för vad de är, ser dem som en reaktion på exempelvis besvikelse över att något inte blev som hon tänkt istället för att direkt tolka alla utbrott som en reaktion på att jag inte har sett henne tillräckligt, att jag inte har varit tillräckligt närvarande, inte gjort tillräckligt för henne osv. Vad som än har hänt så har jag tidigare härlett det till att jag har brustit någonstans. Nu har jag nog en mycket sundare inställning och bara det får mig att må så mycket bättre!

Jag håller med dig Flickan och Kråkan, det är jätteviktigt att prata om detta att man inte utesluter andra i leken. Samtidigt känner jag att balansgången kan bli svår ibland. Hur gör man när de vill bjuda vissa men inte några på kalas? Ok om de vill utesluta bara ett barn då är det ju lätt som förälder att prata om att man inte utesluter bara en. Men jag vill tex inte bjuda alla mina jobbarkompisar på mina fester och detsamma borde gälla mima barn. Jag vill ju inte heller att de ska känna sig tvugna att leka med barn som de egentligen inte vill leka med bara för att de inte ska utesluta andra. Jag tycker att det är en jätte komplex situation faktiskt! Jag vet att många förskolor och skolor har någon regel som säger att "antingen bjuder man hela klassen eller ingen" vilket jag tycker är väldigt konstigt. Ok om inbjudningskorten delad ut där men annars förstår jag inte riktigt... Som sagt, jättesvårt att hitta någon balans i detta. Nu är det inte riktigt aktuellt här hemma ännu men det går ju rätt fort. Hur tänker ni andra?

Ja, ibland vet jag faktiskt inte. Fram till att lillebror kom så har det varit helt ok tycker jag. Deras bemötande har väl aldrig varit så som vi verkligen skulle önska men det har heller inte varit katastrof . Fast nu när lillebror kom så tycker jag att det har blivit mycket tydligare. Det är som om det helt plötsligt blev väldigt viktigt att göra skillnad... Helt plötsligt får dottern riktiga gullegull kläder, sonen får mörka och trista kläder (jag tror inte ens att de själva tycker att de är snygga men dom har ju bilar och traktorer på), dottern får höra hur fiiiin hon är, hur duktig hon är, akta dig hit och akta dig dit... Jag blir galen! Men vi är nog ganska nitiska och förklarar ofta hur och varför vi gör som vi gör

Flickan och Kråkan: Jag håller med om att diskussionerna kring detta ofta hamnar på kalas-inbjudnings-nivån och självklart finns det mer komplexa situationer. Dock tror jag att anledningen till att diskussionen ofta utgår från kalasinbjudningar är att alla hamnar i denna situation, alla föräldrar måste någongång ta ställning till detta och det krävs en aktiv handling vare sig man vill eller inte. Men jag håller med dig om att diskussionen bör föras utifrån ett mycket större perspektiv. Av nyfikenhet vill jag gärna höra lite om hur samtalet med sonen löd...

Lite tankar efterfrågas nu igen . Dottern har på senaste tiden, ja några månader, börjat skrika massor till pappa. Hon kan skrika och bli JÄTTEARG på honom bara för att han frågar om hon vill ha hjälp eller ibland bara för att han tittar på henne. Oftast händer detta dagar då hon är extra mammig och lite trött. Om vi till exempel ska ut och något strular för henne och han frågar om han kan hjälpa henne så kan hon skrika tillbaka "Neeeeej, MAMMA hjälpa mig!!!!" och sedan rusa mot honom för att nästan attackera honom. Han tycker ju självklart inte att det här är speciellt kul och blir verkligen ledsen. Nu diskuterar vi lite hur vi bör möta detta. Jag tycker att han absolut bör markera att han inte tycker om det genom att kort säga "när du skriker så till mig efter att jag har frågat dig om du behöver hjälp så blir jag ledsen. Jag vill kunna fråga dig det utan att du skriker på mig". Min man säger dock "om du skriker så där till mig vill jag inte vara med dig". Jag känner mig inte alls ok med detta då jag tycker att det antyder att han sätter villkor på sin kärlek. JAG VET ju att så inte är fallet och att han inte menar det på det sättet men jag är inte så säker på att dottern ser det på det sättet. Jag förstår verkligen hans frustration men jag gillar inte det sättet bara. Så kloka själar, hur tänker ni?

Ja, jag tycker ju också att det är fel! Egentligen är jag inte så för att säga att något hon gör gör mig ledsen då jag tycker att det lägger ett alldeles för stort ansvar på henne. Bättre är ju som du skriver, att helt enkelt bara konstatera vad det är som händer. Men som sagt, min man verkar inte riktigt anse att det "räcker". Jag tänker mer att det är något som växer bort och då är det viktigaste att se till våra "mål" i längden, där ett är att hon ska känna sig ovillkorligt älskad och jag tycker inte alls att hans agerande ger henne den bilden. Det känns så främmande att vi är helt oense då vi nästan alltid står enade i dessa frågor...

Chokladkaffe: Ja, både jag och han vet ju att han älskar henne i alla lägen men jag är långt ifrån säker på att hon (och barn i allmänhet) ser det på samma sätt. Jag tänker lite att situationen så som den är redan är väldigt jobbig för henne och hon behöver inte ytterligare något jobbigt då. Oavsett om vi vill eller inte så har vi ju som föräldrar väldigt mycket makt och jag vill inte att vi ska använda den i fel lägen. I det här fallet känner jag att det blir så tokigt. Visst är det ett faktum att han inte vill vara med henne där och då när hon bara skriker åt honom men jag vill se till den större bilden i sammanhanget och då väljer jag att se att hon uppenbarligen tycker att det är jobbigt just i stunden och då behöver hon inte mer. Däremot följer jag alltid upp sådana här situationer i efterhand. Vi pratar om att det inte är ett speciellt trevligt sätt att framföra sin vilja utan att det finns andra sätt som kan vara bättre.

Acelise: Jag tänkte också lite så. Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst. Stämmer väldigt bra in på mig själv i alla fall...

Fast för mig är det enorm skillnad när hon skriker vid matbordet "bara för att", när hon hoppar i soffan, ska klättra på mig eller annat och då hon gör saker som att skrika på sin pappa (eller mig) när hon redan är trött och har det jobbigt. Som jag skrev så är det ju när hon är trött och mammig som detta sker. Om jag inte vill ha henne i knät när jag äter säger jag ju bara "jag vill sitta själv när jag äter". Skriker hon vid matbordet så säger vi bara att vi inte vill lyssna på hennes höga röst men att det är ok att skrika i tvättstugan. Men när hon redan är upprörd och allt redan är fel så tycker jag inte att hon behöver höra att han inte vill vara med henne. Jag tycker att det räcker att säga "ok, du vill inte" och sedan låta henne vara. När jag är arg eller upprörd och beter mig illa mår jag bra mycket bättre de gånger min man kramar om mig och säger att han älskar mig än de gånger han skäller ut mig. Jag är helt övertygad om att hon behöver vårt stöd och inte våra fostringsförsök i detta läge.

Chokladkaffe: Nä, jag tror inte att det är farligt för hennes självkänsla att vi sätter personliga gränser även när hon är i affekt. Jag tycker att det är jätteviktigt i alla lägen! Men min fråga är - måste det verkligen innebära att man uttrycker att man inte vill vara med barnet när det skriker/slåss eller annat? Jag tycker att det räcker gott och väl med att tydligt och bestämt klargöra att jag inte accepterar att hon slår eller skriker åt mig. Har tröttheten gått för långt så tycker jag inte att det ens är nödvändigt att ta upp detta då hon absolut inte är mottaglig för det just då. Då ser jag istället till att hon inte kan komma åt och slå mig och så pratar vi om det sen istället.