AP-snack & babbeltråd

Jag känner verkligen igen domderandet och dikterandet i vår dotter. Hon har hållt på så rätt länge men det har absolut blivit bättre på sistone. Jag försöker verkligen att skilja på när jag ber om något och när jag kräver något. När jag ber henne att ex hämta hushållspapper så är det hennes fulla rätt att säga nej eller vänta. Jag har bett henne och hon vill inte. Jag önskar ju självfallet att hon vill hjälpa mig men vill hon inte så blir det ingen grej av det. Ibland kräver jag saker, till exempel att hon ska plocka upp något hon slängt eller så, då vill jag att hon gör det innan vi påbörjar nästa sak. Det kräver ofta sitt lilla tålamod från min sida . Jag tycker att det är viktigt att inte ha förväntningar på mina önskemål då jag vill att hon ska lära sig att säga nej till sådant som hon faktiskt inte vill. Även i sånt som vi kanske tycker är småsaker. Sedan försöker jag ofta vara tillmötesgående i hennes önskemål då jag gärna vill att mina barn ska vara hjälpsamma individer. Men de ska inte handla av någon annans förväntan utan av genuin vilja att hjälpa. Oj vad det var svårt att beskriva mina tankar! . Sedan tror jag också att vi alla har högst normala barn!

Kryssarinnan: jag känner igen detta med att vakna och skrika. Vår dotter har också gjort det en hel del. Ett tag varje gång hon vaknade. Helt hysteriskt. Jag har ingen aning varför, det är helt omöjligt att bryta det när hon väl har börjat utan vi måste bara vänta ut det, det händer fortfarande ibland men klart mer sällan. Men jag känner igen frustrationen som kommer.

Chokladkaffe: Oj, du är absolut inte ensam med dessa känslor! Jag kan ju bara tala för mig själv men jag tror ändå att dessa känslor är mer vanliga än det talas om. Att vara hemma i sig kan ju vara ganska isolerande emellanåt. Lite kontakt med vuxna, mycket konflikthantering under dagens gång, serverande av mat å mellanmål, trösta någon som ramlat, ingen möjlighet till rast eller ens gå på toa själv. Har man dessutom barn som är sjuka så blir det ju rätt kämpigt. Jag ska själv vara hemma med båda till hösten då vi har flyttat eftersom vi vill att hon ska få landa i flytten innan det blir någon inskolning. Inte för att vi skulle få någon plats på dagis om vi så ville heller... Och visst känns det lite motigt att veta att jag ska vara hemma med båda själv. Vi har pratat mycket om det här hemma och jag har sagt att om jag ska orka det så är det oerhört viktigt att jag får komma iväg och göra något själv nästan dagligen. Jag måste få möjlighet att få en paus från att ta hand om andra hela tiden annars går jag under och blir en mycket arg mamma och fru, och det vill ju ingen av oss . Att ha barn har ju många sidor. Det är roligt, jobbigt, spännande, utvecklande, frustrerande, irriterande, härligt, fantastiskt, uttröttande och alldeles alldeles underbart . Eller så är det i alla fall för mig . Egentligen vill jag bara säga att jag känner igen känslan du beskriver och jag tror att det är väldigt viktigt att du ger känslan utrymme och hittar en strategi som gör att du tillfredsställer det behov du har. Vilken strategi det är får ni väl diskutera i familjen vad som funkar bäst för er men jag tycker absolut inte att du ska känna att du skulle vara ensam i den här tråden med dessa känslor. Jag tror faktiskt att de allra flesta känner igen sig!

Flickan och Kråkan: Vad roligt att höra! Det måste vara jätte härligt att se dem trivas så bra tillsammans!

Jag kommer ihåg de låååånga läggningarna när dottern var 2 år. De var långa men blev lite bättre när vi tog bort vilan på dagen men de var fortfarande långa läggningar. Men det gick över på någon/några månader - om det nu hjälper

När det gäller bråk eller tjuvnyp så tänker jag som så att det är nolltolerans på detta! Att ignorera att den ena nyper eller slår den andra tycker jag ger ett tokigt intryck. Jag vill att mina barn ska lära sig att stå upp för de svaga när så behövs så vad sänder jag för signaler ifall jag ignorerar detta beteende när det gäller mina egna barn? Sedan tycker jag att man missar ytterligare en viktig sak ifall man väljer att ignorera ett sådant beteende - nämligen empatin för den stora (ja, den som slår/nyper). Jag tror helt klart att hen försöker sända ett budskap och behöver bli sedd och få hjälp att identifiera vad hen behöver i stunden. Uppenbarligen har hen valt en dålig strategi för att klara detta själv och behöver alltså vår hjälp att hitta en bättre väg som inte skadar någon. Jag går alltid in och stoppar om stora gör illa lilla (och självklart åt andra hållet också!) och det gör jag rent handgripligen. Helst av allt försöker jag förekomma men det lyckas man ju sällan med hundra procent av gångerna. Sedan försöker jag beskriva hur lillebror reagerar på hennes handling, typ "titta nu gråter lillebror, han blev visst ledsen när du nöp honom." Om jag kan komma på någon liknande gång som hon har blivit utsatt för något liknade så tar jag upp det så att hon har något att relatera till. Sen får man nog inte vänta sig något tydligt resultat snabbt. Det tar tid. Men jag tycker att det viktigaste man kan göra är att dels visa nolltolerans och dels att visa empati och försöka se varför det hände. Kanske är hon trött, hungrig, vill leka utan lillebror i närheten, behöver närhet eller något annat. Ibland lyckas man hitta orsaken till beteendet och ibland inte (ibland kanske man t o m hamnar på villovägar) men det viktigaste tycker jag är att jag visar att jag bryr mig om att försöka förstå. Sen tappar vi tålamodet, skriker och blir halvt hysteriska också. Eller jag gör i alla fall det . Försöker tänka att barnen lär sig av det också

Fast jag tycker inte att det är att ge skuldkänslor om man säger så. Jag tycker snarare att man visar att ens handlingar får konsekvenser för andra människor. Att beskriva vad ens handlingar får för konsekvenser för andra människor, typ "ser du att x gråter" anser jag ger barnet en möjlighet att i framtiden läsa av andra människor och på så vis utveckla en förmåga för empati. Sedan beror det ju självklart på hur man framför det. Låter man anklagande eller arg bör man nog låta bli. Men man kan ju förmedla det utan varken ilska eller anklagande och då ser jag inte något skuldbeläggande i det. Inte heller har jag sett att barn reagerar på det sättet heller när jag har uppmärksammat dem på hur deras handling verkar ha påverkat någon annan. Däremot tar jag tillbaka att jag skulle säga "han blev visst ledsen" utan istället menade jag att skriva "kanske blev han ledsen". Minimal skillnad för många men stor för mig. . Men jag är noga med att framföra det jag faktiskt ser, exempelvis att någon gråter.

Vad härligt Chokladkaffe! Med syskonen alltså . Jag ser ju våra och det har inte varit mycket problem här mellan dem men jag ser hur stora gärna börjar vilja leka med lilla men han fattar ju inte riktigt än (är ju bara dryga 7 månader). Men det ska bli spännande i framtiden! Just nu är jag dock mest orolig för hur det ska bli i höst när jag ska vara hemma med båda... Hur får man någon struktur på dagarna? Hur ska jag få ihop det med hundarna? Hur får jag någon tid över att återhämta mig lite under dagen? Lite smått panikslagen känner jag mig...

Hon blev just 3 år. Jag har haft kontakt med BVC-psykolog eftersom jag mått mycket dåligt och haft det väldigt tufft ett tag. Nu är det klart bättre och vi har avslutat den kontakten. Jag tror att min rädsla ligger i att jag grundar min oro och min föreställning om hur det ska bli utifrån hur vårt liv ser ut nu. Nu bor vi där jag varken har vänner eller familj nära och när jag har varit hemma med barnen så har det bara varit jag och barnen. Punkt. Till hösten har vi flyttat tillbaka till min hemstad, min familj och en hel bunt med vänner. Min man går från att pendla nästan 1,5 timme ENKEL väg till jobbet till att ha fem minuters promenad till jobbet. Så kanske blir det lättare än väntat. Men jag känner mig ändå oroad, framförallt för dottern och hennes stimulans (det är ju nu som hon tycker att dagis och alla kompisar är roliga) och mitt eget utrymme. Så ni som har varit hemma länge med barn, en, två eller fler, får gärna komma med alla tips ni har

Vi har sökt plats på dagis men i området finns bara en och jag vill att hon ska gå där. Och att skola in på någon tillfällig är inte aktuellt. Men vi får ingen plats där till hösten iaf. Kanske i januari men det är oklart. Jag kommer att vara hemma förmodligen till januari 2014. Egentligen skulle vi dela på tiden men i o m flytten och att min man då fick nytt jobb så blir jag hemma hela tiden. Jag kommer dock att vidareutbilda mig under tiden och lägga grunden för att starta eget så mot slutet kommer vi nog att dela upp veckorna lite.