AP-snack & babbeltråd

Me like coffe, jag hade varit överlycklig om min son lekt bra med nån. Turats om och sånt hehe, det finns inte på hans karta

Vi tänker också så när sonen blir lite speedad, nu vet jag att våra barn nog inte är i samma liga på det sättet (för att använda samma begrepp som mathållningen) men jag låter honom hållas. Som jag skrev tidigare, ibland är vi iväg hos kompisar på kvällen och han får somna senare än vanligt. Det är ju inte alltid optimalt eller att han är på topp på slutet men det får vara de gånger det händer, vi är en familj och när vi kan göra nåt roligt som att hänga med kompisar en lördagkväll får hans rutin helt enkelt stå undan. SEn när han bli så okontaktbar och bara skriker ångrar jag såklart mig. Samtidigt blir det väl en reaktion över allt roligt och så tar han ut det på mig. Jag är glad han tar ut sånt på mig och inte håller det inom sig så jag tycker ändå att hos oss är det okej.

Om syskonvagn, önskar jag köpt en direkt när lillen föddes. Denna fantastiska underbara sak som gjorde min tillvaro med två hanterbar trots stor inte sover på dagen. Jag tyckte det var svårt att leka med stor när lillebror var på magen så jag stod mest o hängde på lekplatsen. Nu är det min o storebrors stund att leka när lillebror sover. Var vi än är är jag trygg med att jag kan sätta bägge i vagn o ta mig hem. Jag knäckte mig själv att jaga o lyfta storebror med lillebror i selen. På spårvagnen kan jag sitta o mysa med storebror i knäet när lilla sover i vagn. Exemplen är många men jag är glad jag har den nu, framför allt för storebror som kan få 100% mig då liten sover. Vi har en Phil&ted, enkel modell. Var inte särskilt dyr o smidig som en enkelvagn. Jag lämnar den undre sitsen efter lämnat på dagis exempelvis o har då en enkelvagn.

Mskitten, hur blir det med din resa?

Glömde nämna dagislämning. Jag fick aldrig riktigt till att klä av o på storebror med lillebror i sjal. Han veg ivägen helt enkelt. Jag tyckte det var svårt att ge storebror all uppmärksamhet o närhet när lillebror alltid satt på mig. O att min rygg till slut inte orkade lyfta 13kg i ytterlägen då jag redan hade 10kg i vägen

För mig handlade syskonvagn till slut om hur mycket uppmärksamhet storebror skulle få fråntas, hur stor han skulle krävas att bli bara för jag skulle vägra syskonvagn. Och även hur tålmodig jag skulle tvingas bli för han minsann skulle gå. Jag är väldigt otålmodig och storebror skulle få min uppmärksamhet och inte tvingas bli större än han var. Ingen har väl missat vilket helvete jag tyckte det var att bli tvåbarnsmamma (ursäkta uttrycket för er som inte har två barn ofrivilligt men jag tycker det är apa-jobbigt med två barn). Allt, precis allt som underlättar för mig och som inte skadar barnen är okej. Sen bär jag lillebror mycket i sele ändå, men inte alltid. 

Gällande språk och fantasi. Min son pratade nog mindre meningar kring två, men mellan 2 och 3 har det hänt fantastiskt mycket. Fantasin är på topp nu och rollekarna likaså. Hemma hos oss är vi Mamma mu, kråkan, findus och pettson för tillfället Hans rum är kråkboet och lillebror kan gå och jaga möss när han inte är önskvärd i leken     

Flickan och kråkan, jag önskar jag kunde vara så avslappnad i jämförandet. Jag tror ju inte att jag lägger värderingar i beteenden men ändå funderar jag över varför storebror som fyllde 3 i  förrgår inte visar nåt som helst intresse för pottan. Vi har inte trugat eller på nåt sätt försökt övertala honom utan försökt göra det till en kul grej. Ändå har vi absolut inget att spinna vidare på eftersom han tydligt förklarar han vill ha blöja och alltid svarar nej på om han vill sitta på pottan, göra mig sällskap eller nåt annat. Jag jämför också det här med maten, hur mycket han äter. Jag jämför hans längd med andra barn. Skulle verkligen vilja låta bli i större utsträckning men medvetenhet om sig själv är kanske steg 1 trots allt.

Jag använder ordet trots hela tiden. Varför orka vara så politiskt korrekt att byta ut det? Jag kan lägga min energi på annat. Min son är trotsig ibland och inget fel i det, han utvecklas och det är som det ska vara.

Det är väl klart som sjutton man pratar med sitt barn, sätter sig ner, tar sin tid och förklarar och förklarar allt de vill veta och allt de behöver veta för att acceptera saker. Men ibland finns inte den tiden. När lillebror skriker för han är hungrig och vill upp till lägenheten står jag inte och förklarar i oändligheten varför vi inte kan vara kvar nere på lekplatsen. STorebror får en förklaring och sen får han följa med, slutar med att jag får lyfta upp honom. Ibland när lillebror leker i ro själv kan jag däremot lägga mycket tid på att förklara varför och därför nåt är som det är. Jag får ofta känslan av att negativa utbrott av ilska hos barn ska bortledas. Det är liksom som att de inte får bli arga. Min mamma är expert på detta avledande och det gör mig sjukt irriterad. Ta smällen istället som vuxen, låt barnet lägga sin ilska på dig som vuxen och sen stå kvar när det blåser. Det gör barn trygga och förvissade om att man får bli arg, ilska är inget som ska avledas och viftas bort i ett.

Jag tycker att när jag själv "tar fighten" och ser till att vinna den, blir sonen jättearg en stund men jag när jag lugnt och sansat står kvar kommer han till slut till mig och kramas. Jag tolkar det som att han vet att det går att bli arg, (i hans värld bli arg på mamma) men att jag finns kvar där. Jag säger inte det måste vara så alltid, man väljer såklart men i vissa lägen står jag på mig.