AP-snack & babbeltråd

Inte alls dumt det där med att man avlastar varandra med det man tycker är tungt. Här utnyttjar vi våra olika preferenser om dygnsrytm. Jag är en morgonmänniska och maken kväll. Jag lägger mig vid 22, då tar han och röjer köket och hänger och sorterar tvätt. På morgonen tar jag barnen om de vaknar tidigt. Han åker vid möjlighet till skolan lite senare för att hjälpa mig ner med barnen eftersom jag verkligen ogillar det.

Här har dock något hänt. Vet inte om det är att lillebror helt enkelt blir större. Lättare nätter, han är inte så mammig längre utan jag kan återigen röra mig i lägenheten periodvis. Storebror är lite lugnare i sina lekar igen. Dock, behöver jag lite tips och råd från er kloka här.Storebror blir 3 år om några veckor. Han har fått väldigt svårt för förändringar i vad som händer. Förut kunde man alltid locka honom med nåt annat kul, typ "nu går vi ut" och han hängde på direkt. Nu vill han inte byta nånting. Varken aktivitet, kläder eller nåt. VI har ordnat lite i barnens numera egna rum men det var jobbigt för honom, han ville pappas dator skulle tillbaka osv. När vi var på ikea blev det väldigt mycket tårar och skrik över att jag var tvungen att byta kundvagn för att få med mig möbelpaket. Och alla situationer, vill inte gå ut, vill inte till dagis, vill inte hem från dagis, vill inte till farmor och farfar (el möjligtvis det enda han vill), vill inte hem från dem så han stannar hela dagar där och farfar skjutsar hem på kvällen. Igår var vi i källaren vilket han normalt älskar, men då ville han inte ner. När vi väl var klara med tvätten blev det ett utbrott över att vi skulle gå upp. Tårarna flödar, han skriker och gråter och springer omkring och skriker nej nej nej med fäktande armar. Hur hanterar man sånt här? Jag börjar dra mig för att göra saker med honom för utbrotten vid uppbrott. Igår åkte vi in till stan varpå han somnade i vagnen. Han skulle ju inte med från början men sen när vi var hemma och han insåg han missade stanrundan blev han jätteledsen. Han ville ju inte ens dit(!) så jag hänger inte med.

Jag har testat att förbereda, säga till många gånger att snart åker vi, snart ska vi det osv. Hjälper föga.     

Flickan och kråkan, vet ju vi bor i samma stad och vi har också nån form av magsjuka, likaså alla våra kompisar med barnfamiljer. Fast inga vuxna har trillat dit av det här men vi hade en kräknatt för storebror och lite diareédagar med lillebror. Så har ni tur är det ju samma och ni andra klarar er  Kul läsning om pärlan förresten  

msKitten, Är det verkligen så att han anser att det stör anknytningen eller är det någon annan anledning? 18mån och en vecka, tja det är ju ett tag men som du säger, lilla killen är med sin pappa som du känner han är trygg med. Vad händer med dig, vad betyder det för dig om du inte åker?

Jag kände lite samma grej, det är msKittens make det handlar om, inte sonen egentligen. Han fixar det. Å andra sidan är ju maken förälder och det ska kännas rätt för honom också. Bra är nog att reda ut vad han är rädd för, hur han kan hantera det osv och sätta det i perspektiv vad det gör för dig att åka och vad det gör för dig att inte åka.

STort grattis K-girl!  

Jag känner igen det där, allt kom tillbaka och det fina minnet var inte längre särskilt fint när tvåan var ett faktum. Fick dock samtalsstöd från Aurora (vilket egentligen är ett skämt enligt mig, specialister my ass (ursäkta uttrycket)) och en bra barnmorska, tvåan blev ett bra minne. Kanske inte som många andra skulle se det men jag fick ut min son vaginalt och kände jag hade viss koll på läget, det är jag nöjd med. Hursom, nog om mig, blir lätt man pladdrar på om sitt eget när det gäller förlossningar Hur är det med dig? VAd hände, är du gravid igen? Funderingar?

fågelungarna, ett så litet barn som fyra månader tänker jag spontant reglerar det där själv. Då sov våra barn helt fritt. Nu med en 11-månaders skulle jag sätta honom i selen och vagga honom i försök att få honom att somna, går det inte hade jag inte hetsat upp mig så mycket över det heller. Fyra månader, njuter man inte av att det går att ta sånt med ro då

Det jag funderade på efter jag svarat fågelungarna var att jag kan förstå de som strävar efter nån form av balans, rutin coh struktur i tillvaron och skulle försökt söva barnet. DEt är för sjutton kaos i början och det är inte så konstigt för mig att folk försöker hitta rutiner att strukturera kring. Sen är det ju för förälderns skull, inte barnens

Jag tror det var hon som anpassade sig fågelungarna I lördags var vi hemma hos kompisar och käkade middag och så på kvällen. Då märker man det inte är så lätt att ha rutiner i sten. De har en tvåmånaders och således inte koll på mattider och sovtider. Vi kom dit 17, tiden då vi brukar äta. Jag tog väl förgivet det skulle bli så där men de hade inte ens börjat med maten Vid 19 åt vi, sen efterrätt och barnen somnade i bilen hem vid 20.30. Då var stor rätt stirrig på slutet för han var ubertrött men uppspelt över att vara iväg så. Det var ju jättekul! Då tänker jag att rutiner kan man ha hemma men om man en dag då coh då gör som vi gjorde där, hoppade ett mål mat och lade dem sent så må det vara, alla kan inte alltid anpassa sig efter vår familj som ska det och det. Tycker det är svårt nog att komma iväg på grejer ibland för det ska ätas var tredje timme, de ska läggas vid en tid och de ska dagsova vid en tid...i barnvagn. Så ibland blir jag lite av att "ja det kanske itne är optimalt men idag får barnen anpassa sig lite".

fågelungarna, är jag helt galen som bär upp ett barn i taget om de somnat i bilen? Vi bor på tredje våningen utan hiss och storebror får alltid vänta där nere. Om de sover hade jag nog tagit upp honom först dock för han vaknar inte vilket lillebror gjort. SEn löser du ju det med finaste inställningen, dubbetl upp i spänning för stora

Jag skulle behöva er input lite kring storebrors mat här. Han har alltid varit en miniätare, mat har aldrig intresserat honom, det har saknats "driv" eller vad man ska säga. Han petade i sig en halv burk vid 9mån ålder och en hel åt han nästan aldrig. Det har fortsatt likadant mer eller mindre. Nu på sistone mycket mindre. Om vi inte matar honom äter han inget alls förutom majskorn, ärtor eller kokta morötter. Russin går ner och fikon likaså. Ev en halv kiwi eller några vindruvor. Om det är en bra dag kan han peta i sig några pastaskruvar själv. Jag börjar få panik över detta och vet inte hur jag ska hantera det. Blir provocerad å ena sidan, andra sidan ledsen och orolig. Han ligger dessutom på -2 kurvan i längd och vikt, är som treåring 89cm vilket är litet. Vi har utrett honom men visade inget, långsam växare bara. Mitt problem är att jag inte längre kan hålla mig avslappnad kring hans mat.