AP-snack & babbeltråd

Ja tack för länken, har inte hunnit läsa ännu men bara ditt klipp här kändes ju bra. Dessa förväntingar på sig själv. Jag tror verkligen de stjälper mer än hjälper ibland. Visst ska man ha höga ambitioner med saker men ibland tror jag det blir fel, som med barn. Good enough räcker...men ändå så svårt.

Måste fråga om tips på utemat. Om man är ute över lunch i den här kylan och inte har möjlighet att micra, nån som har nåt bra att komma med? Tycker det är trist att vara bunden att åka hem vid lunch....  

Skrev precis om min åiskt i det här i en annan tråd. Tror inte på vänja och träna. HAn hade nattats av sin mormor tidigare så det var klart att hon skulle komma hit om det var på kvällen.Jag låg kvar med värkar tills han somnat och sen smet vi iväg till förlossningen. Natten gick jättebra och vi stannade på bb nästkommande natt. Men inget tränande på att sova, möjligtvis hade jag kunnat tänka mig att de kunnat komma hit och se om de klarade att lägga honom. Mest för barnvaktens skull.

stanna upp är något jag gjort vid några tilfällen på sistone, är verkligen magiskt. Innan allt går utför pausar man och börjar om, till det bättre. Det är ju jättesällan man har så bråttom att man inte kan ta de minutrarna.

Nu behöver jag skriva av mig lite, brukar inte göra det så ofta här men nu känner jag att jag behöver lite tröst, funderingar ohc input från er.

Lillebror är nu dryga 9mån och har sen han var 8mån exakt stigit in i separationsfasen med buller och bång. Jag har försökt ta det med ro, inte lägga för mycket suck och stön  det utan försökt komma ihåg att det går över, hans känslor är riktiga och jag ska bekräfta dem, se honom och hjälpa honom i det här. Men jag börjar tröttna. Han sitter korta stunder då och då under en dag och leker själv. Resten av tiden måste jag sitta med på golvet nära, jag får inte röra mig för då kommer han som ett spjut orolig och klättrar på mig. Om jag ska göra något typ laga mat eler så ska han sitta på min arm. Sätter jag ner honom vrålar han tills jag tar upp honom. Andra får inte hålla honom, pappa går i vissa stunder numera. Ibland funkar ingenting, inte ens vara hos mig Gå på toa själv har jag inte gjort på veckor, duscha gör jag med honom alternativt att pappa får sitta utanför med honom klistrad mot glasrutan. Dock går det väldigt bra om jag går ut, då duger pappa och mormor hur bra som helst.

Detta är väldigt påfrestande eftersom jag som sagt försökt tillmötesgå så mycket det går när jag har en storebror också som kräver sitt. Jag skrotade köra honom i vagn utan bär honom hela tiden ute så han får närhet, vi samsover som klossar, han ammar fritt och bär honom hemma också. Problemet nu är att jag är trött i kroppen, foglossningarna gör sig påminda för första gången sen han föddes och jag har ont i ryggen. Nätterna har hans pappa börjat ta några vilket går bra. Sen vet jag att hans uppgift inte är att bekräfta mig i mitt föräldraskap men det är tröttande att ständigt ha en missnöjd bebis. I veckan ska vi köpa en syskonvagn för jag orkar helt enkelt inte bära lilla så mycket och sen ha storebror och lyfta honom utanför lillebror så att säga. Jag tror inte detta kommer att mottagas väl men min kropp går bokstavligen sönder av det här.

Har någon nåt pepp, tröstande eller tips att komma med så kom fram. Jag känner mig trött och deppig i att aldrig duga till och ändå se hur all lillens energi går åt att bevaka mig. Han leker lite ibland som sagt men mest sitter han och kollar av. Paniken kommer direkt om jag reser mig. Det här med trygg hamn/bas och gummiband stämmer så väl in på honom. Storebror var aldrig sån här så jag är lite ovan. Jag är lite ledsen för oss båda för jag ser ju hur jobbigt han har det och jag oroar mig att han är otrygg eller nåt ditåt. Sen är jag såklart ledsen över att jag börjar få värk och inte räcker till för honom         

Tack för input! Visst blir man förvånad när man kommer på sig själv att göra något själv utan barn.

Jag tror att min största oro ligger i att jag är rädd för min kropp inte ska palla. Dels eftersom träning är så stor del av min identitet, fritid och så viktig för mig. Jag måste ha en kropp som orkar. Men också för jag har minst ett halvår till hemma med barnen vilket jag vill orka. Den andra oron är att lillebror ska vara otrygg. Jag ser ju vilken trygg krabat storebror blivit men det går inte att köra samma omhändertagande av lillebror just eftersom de är två. Försöker ju intala mig att det räcker som det är men klart oron ligger nära om det är något som inte känns igen.

Att jag inte får duscha själv och sånt bryr jag mig inte om Det lärde jag mig efter ettan att sånt där kommer tillbaka och är inget att bry sig om. Jag tränar ju också en del så tid själv får jag. När jag är hemma så är ju barnen i fokus, det är jag helt med på.

Det var bra tips om vagnen. Jag har ju eftersom jag bar storebror alltid i 1.5år varit lite neggo till vagn men jag kan ju se det som nåt mysigt och positivt. Lilla får åka undertill och där finns ju all möjlighet att göra det mysigt för honom. Begränsat med intryck, ögonkontakt med mig och titta sig omkring. Kanske blir bra

Jag minns att vi hade det riktigt vidrigt med storebrors sömn i våras då han precis passerat 2 år. Han ville inte gå och lägga sig och när vi väl gjorde det tog det 1-2h för honom att somna. Vi testade allt, kvällsmat sent, lågt sockerinnehåll på kvällsmat, rutiner, lägga senare, lägga tidigare, inte sova dagen , sova dagen osv osv osv. Jag minns det som vi provade det mesta. Inget hjälpte förrän vi tog bort dagssömnen. Det skedde dock inte helt lätt eftersom vi precis som du märkte det var svårt för honom att orka då. Han har fortfarande svårt att orka ibland men vi ser ändå nu att han sover sina 12h med lugna nattningar och mår bättre med det. Det kom inte förrän vid 2.5 år, innan dess gick det som sagt inte.

Nu sen han var 2.5år har det gått jättesmidigt. Vi äter kvällsmat allihopa, sen in i badrummet för pyjamas och tandborstning. Därefter lägger nån av oss med honom i sängen och han somnar på 10-20min. Men som sagt, fasen innan dess var jobbig och stökig för oss alla och tyvärr hittade vi aldrig nåt som funkade bra.

Peap, jag blir nyfiken, hur har era dagar sett ut när ni varit hemma alla tre? Låter himla härligt att ta ett brejk ett tag hela familjen.

Skrutt, jag kan bara säga att jag känner så igen mig. Vet inte om jag var deprimerad, om jag fortfarande är, jag vet bara att jag känner igen mig. Jag läser du har samma höga krav som jag på mig själv, rädslan för otrygga barn. Det som hjälpt mig att falla fritt, beskrivning av känslan att acceptera mindre än jag vill, är maken. Han har varit lugn hela tiden o övertygad det blir bra. Nu snart ett år senare är storebror trygg som aldrig o även lillebror verkar bli det. Har inget klokt att säga för jag känner mig inte ur det än men det kommer väl.