AP-snack & babbeltråd

Jag är inte heller för etiketter om det inte passar en själv men faktum är ju att många upplever etiketter och diagnoser som väldigt lättande. Jag ser då inte nåt direkt problem att använda dem. 

Själv känner jag mig väldigt deppig här. Jullovet är slut och på måndag börjar allting. Vet inte hur jag ska orka riktigt och vet inte ens om jag vill vara hemma med barn mer. Vad är det för fel på mig undrar jag även om jag vet det inte ger nåt positivt alls att tänka så. Jag som övervägde att ha barnen hemma heltid inser att det inte är nån bra grej för oss. Vi bor fel, jag är inte den typen (tyvärr, även om jag vill). Jag bara fattar inte när jag hänger här varför jag helt enkelt trivs bättre när jag är själv och tränar eller gör nåt annat utan barnen. Visst saknar jag dem när jag inte har dem och trivs när vi är hela familjen men jag tycker det är tungt med bägge. Storebror är nästan tre och hans utbrott tar, jag kan inte heller bära honom längre för jag får ont. Jag kan inte riktigt se hur jag ska kunna aktivera dem under våren försöker acceptera mina tankar som okej även om jag önskar jag tyckte mer om att ha hand om barnen. Jag är så trött på mitt korta tålamod som gör att jag brinner av hela tiden, jag tycker synd om barnen som måste vara med mig. Skit, det här ger som sagt inget positivt men så känns det. 

Skulle gärna vara hemma hela familjen som du beskriver Peap men det skulle vi tänkt på tidigare, innan maken började plugga och vi hade möjlighet att spara in de pengarna. För oss är det 20000kr* antal månader och det hade vi behövt spara på föräldradagar eller från våra jobb innan vi fick barn. Nu är det lite sent. Men vi har iaf dagar kvar på storebror så det kan bli längre sommarlov, hemma på skolloven och jullov Tror också det är det vi trivs bäst med egentligen även om det är en lockande tanke med hemma i månader

Jag har ju en psykologkontakt på mvc, ska dit om 1.5 vecka. Ska nog be att få prata lite mer om känslor kring varandet med barnen snarare än vardagen som jag gjort tidigare. Jag hoppas allt vänder nån gång iaf, nån gång måste jag väl också kunna trivas med det här livet. Som det här med att det känns som jag sitter i en borg. Vi bor på tredje vån utan hiss och jag kan inte bära barnen utan att få ont. Jag menar, hur gör man då för att komma ut? Jag har små vilddjur som aldrig sitter eller suttit eller legat still merän då de sover. När inredningen börjar flyga på våra 60kvadrat får jag panik för att komma ut är ett sånt projekt. Då är det inte så konstigt det inte är kul, är ju inte svårare än så. 

Sen skrutt, vi vet ju att det itne är synd om barnen, eller jag vet det iaf, jag är deras mamma på gott och ont. Jag gör mycket bra saker också, men det är ändå en tråkig känsla att ha. Svår att göra sig av med också.

Hihi klart storebror kan gå ner om han vill. Men när han inte vill gå ut lägger han sig platt och vägrar röra sig. Om jag inte bär honom blir han ledsen och till slut sitter han och gråter med armarna sträckta mot mig. Jag har svårt att neka honom att bli buren ner då, rödgråtet barn som ber efter mamma klarar jag helt enkelt inte att gå emot.  Innan har det gått bra men som sagt, storebror har kommit in i nån ny fas som jag upplever som trots Han gör helt enkelt som han vill och det är då tufft att stå och dividera med honom samtidigt som lillebror skriker i varm overall, jag svettas och blir mer och mer irriterad. Det som får bli nu är att jag bär ner lillebror och spänner fast honom i vagnen och sen hämtar storebror igen. Lillebror är ju dock inte van vid att sitta i vagn så det känns inte heller helt okej men jag är rådvill, hur sjutton gör man annars?

Typen jag tänker är väl att jag tycker det är skönt att vara på jobb med kollegor, fika i lugn och ro, ha en naturlig plats att gå till (inte bestämma fika med kompisar) ta lite tid vid datorn, luncha och bara vara lite fri i allmänhet. Jag är inte heller jätteroad av att hänga på lekplatsern, tyvärr. Inte heller att sitta på golvet i timmar och leka även om det faktiskt blivit bättre sen storebror är större och lite roligare att leka med samt jag släpper att jag ska plocka och fixa hemma de stunderna.

Jag har ju ständigt övervägt att gå tillbaka till jobb och låta maken vara hemma. Igår pratade vi om det igen och kom fram till att det nog inte är just att jobba som är lösningen utan snarare se till att jag får sova. VI ska avsluta nattamningen nu, sömnbrist i 10mån gör väl vem som helst deprimerad. Jag måste bara stålsätta mig och intala mig att det faktiskt blir bäst för alla, inklusive barnen. Lillebror får ju ligga nära ändå, bara utan tutten i munnen.      

Idag har vi en typisk hemmadag. Vi åt frukost allihopa. Maken tog storebror för att tvätta bilen och veckohandla. Jag är hemma med lillebror. Efter lunch åker jag iväg och tränar 2h, sen blir det middag ihop och ev om maken vill göra nåt själv, träna eller sova lite ikväll. Sen lägger vi barnen och fixar hemma eller ser tv typ

När det är vardagar har jag barnen fram till 17 då maken kommer hem från skolan. Vi äter mat och hänger. Jag tränar en del, ibland innan läggning och då har han dem själv eller efter läggning och då har vi bara vara hemma tid fram till de lägger sig. Vi är mycket hemma och fixar, plockar, sitter vid datorn eller bara leker med barnen. 

    

håller med dig skrutt till fullo på sista punkten. Det var därför det var så kanon för mig att jobba en eller två dagar i veckan som jag gjorde nov-dec. Då längtade jag hem till barnen på ett annat sätt och när det var jobbigt på måndagen tänkte jag att imorgon är det jobb och då blev det lite lättare. Nu tränar jag ju nästan varje dag själv, lite löpning med joggingvagnen men det är inte mycket, träffar en kompis på måndagar med barnen. På ytan tycker jag allt i min tillvaro borde vara bra men ändå så är jag trött. Kan ju vara mycket som bidrar men jag tänker att jag ska börja med sömnen. Synd vi inte bor i er stad, hade gärna fikat och hängt lite i skogen med dig och barnen

En annan grej, imorse skrämde storebror mig ordentligt. Det har ju varit lite attacker från hans sida mot lillebror tidigare men det har mer handlat om att han puttat omkull honom eller nåt liknande. Imorse tog han lillebrors hand och bet med full kraft och trots lillebror gallskrek slutade han inte Nu blir det verkligen punktmarkera så ingen kommer till skada. Usch...det kändes inte alls bra och hur agerar man i den situationen? Jag tog lillebror och gick ut och tröstade honom samtidigt som jag grät själv för det kändes så elakt och att nån skadar mitt barn känns ju, även om det är mitt andra barn som gör det.

Undrar också från er som har två barn som börjar bli lite större än mina 3år, 10mån. När vänder det? När blir saker lite lättare? Vi satt och filosoferade igår om det, när det går att kommunicera med storebror? När lillebror kan ta sig fram för egen maskin bättre och inte behöver bäras? När lillebror och storebror sover bägge om nätterna utan några större avbrott?      

Peap: Vi tänkte inte Jag sa det till maken (japp, vi gifte oss i december ) att tur vi inte tänkte innan vi köpte lägenheten för den är inte anpassad för barn nånstans. Men vi har fantastisk utsikt över hela Göteborg från toppen av berget och tredje våningen Vi var lite av typen att inget ska förändras för vi fick barn. Det var en ganska oplanerad graviditet, misslyckad familjeplanering, eller fantastiskt lyckad i efterhand så att anpassa mig till barn var inget jag skuolle. Sen tycker jag förvisso fortfarande att man inte ska behöva så mycket för man får barn. Vi köpte t ex ingen kombi trots vi bytte bil i somras, därför fanns det bara ett vagnval nu också. Jag är väl rätt kass på att tänka i förhand utan tänker mer att saker får lösa sig allt eftersom. Nu tänker jag det är några måader det blir tufft med trapporna sen lättar det väl också för att tas över av nåt annat. Nu med andra barnet, likadant, ganska oplanerat, hade tänkt mig längre mellan dem men ville inte sätta in spiral för kort tid. Då började sambon plugga och vi gjorde valet att vi får stå ut i den här lägenheten ett par år till eftersom det är vad vi har råd med i nuläget. Annars hade vi nog köpt större nu tänker jag, när vi båda börjat jobba efter den här ledigheten.

Pappor vilar upp sig på jobb på ett sätt. Sen är det en annan press att jobba men jag känner att det är lika tufft att vara hemma med två barn som att jobba. Med ett barn i början kunde man ju alltid sova när barnet sov men vår stora sover ju inte. Sen menar jag inte att det är det enda jag gör på jobbet men det är ju två fikor, ett morgonmöte på 30min, en lunch på 60min och kolla lite mail och sånt när jag kommer dit. Fast nu sitter jag ju med två kids och surfar så det går ju det med

I natt sov maken med lillebror, det gick bra i att han somnade om med honom. Lite gråt men inget jättefarligt. Jag fick sova så jag har ont i huvudet. 23-08 ensam. Vid 06 kom han in med lillebror som då fick amma lite. tror han var hungrig då faktiskt. Jag har så bra erfarenhet av att sluta nattamma vid den här tiden från storebror. Det gick på tre nätter så sov han mycket bättre. Sen var det fortfarande lite uppvak men då kan vi dela på nätterna på ett annat sätt.

Tack alla för gratulationerna

Acalise: Jag funderar, om du gick för personalens skull får jag för mig att du har lösningen inom dig. Jag kan också göra så ibland men efteråt ångrar jag bara mig. Nu lämnar jag min son gråtandes ibland för jag har provat att vara kvar men det hjälper inte. Jag har själv känt mig tryggare med samma procedur varje morgon, tänker att då vet han åtminstone vad som blir. Kontinutiet och förutsägbarhet typ. Sen känns det inte alltid bra men av alla dåliga lösningar är det ändå det som jag tror blir bäst. 

På tal om detta, hade en jättebra lämning idag trots storebror inte vill gå till dagis på morgonen. Lillebror sov i vagnen och jag kunde gå in med storebror och ta det väldigt lugnt och fint. I vanliga fall är jag stressad då lillebror sitter svettig i selen, ryggen gör ont då jag ska hjälpa storebror som inte heller kan kramas eftersom lillebror är vägen hela tiden. Jag fattar inte vad jag tänkte då jag levde utan syskonvagn. Jag blir nästan lite bitter  Jag behöver inte ha ont i ryggen, jag kan uppmärksamma storebror oftare, ta en promenad med lillebror i vagn osv. Igår åkte vi spårvagn, storebror kunde sitta i mitt knä, vi tittade ut, pratade, kramades osv medan lillebror sov i vagnen. Vi lekte ihop på lekplatsen vilket jag inte klarat tidigare, har ju knappt fått upp storebror i en gunga för lillebror varit ivägen. Helt plötsligt kan jag faktiskt göra saker med storebror som jag inte kunnat innan. Nåja, bättre sent än aldrig   Imorse testade jag strategin att ta ner lillebror först och sen hämta storebror, gick jättebra för alla.  

Det är underbart, nu kanske det är fel tråd att lovorda barnvagn men jag gör det ändå Jag har ju verkligen älskat att bära barnen, gick bra med storebror lääänge men det var ju annat då.

Jag förstår inte varför man inte får jämföra, klart som sjutton man gör det. Tycker det är konstigt att inte göra det. FAst min mamma är likadan, jag får inte ens fråga nåt om kusinen "äter han mat nu", "har han börjat krypa" och sånt för då ska man minsann inte jämföra. Jag är bara nyfiken, utan att värdera. Jag vet också hur det är att ha high need children eller vad det kallades. Mina har haft de tendenserna, lägga dem ner är ett skämt. Vi är ute och promenerar med lillebror nu varje kväll precis som med storebror Barn som ligger på rygg har alltid fashinerat mig, att de finns liksom. Det är tufft att ha barn som aldrig lämnar en i fred och nej, verkligen inte, det är inte fel på barnen men man kan tycka det är tungt. Förklaringsmodeller hjälper mig, finns väl en anledning till att jag gillade min socionomutbildning

Men ni som säger att ni måste amma var 40:e minut. Vi har gjort så de perioderna att pappa får ta upp i selen och vagga till ro. Det kanske inte funkar men här har det gjort det så det blir lite tid för den föräldralediga också.

Nu har ni skrivit så mycket här men jag minns inte allt.

Det där med samsovning och bära brukar ju nämnas som bra sätt att knyta an till barnet och därmed en grund för AP. Sen handlar det såklart inte om just att göra de sakerna men som redskap mer eller vad man ska säga. Visst har du rätt Peap att det inte är sjalen  och sängar som avgör        

Dock finns det ju uppenbara faror med diagnoser och modeller, det passar inte alla eftersom det kan för vissa bli att man identifierar sig med diagnosen. Jag är deprimerad, jag har adhd eller vad det kan vara. Klart inte bra alls att barn växer upp och identifierar sig med etiketter men det förutsätter jag att man funderar på .