AP-snack & babbeltråd

Skrutt, nu han  jag läsa ditt inlägg om dotterns utbrott. Jag ska dela med mig av hur jag tänker, den situationen du beskriver kan hända här också titt som tätt. Du håller sannolikt inte med i allt jag skriver men det kanske kan leda vidare till nåt bra för dig Så funkar jag iaf. 

Som jag tolkar det vill du så långt som möjligt att du och dottern ska kunna mötas och att de här utbrotten ska kunna undvikas. Jag är lite likadan fast  ger mig nog snabbare i tanken att jag faktiskt inte kan och orkar. Vill storebror få såna flipp så får han ha det helt enkelt. Jag kan inte tillmötesgå det hela tiden.Man försöker vara ute i god tid, ha marginaler, undvika blodsockerfall osv men sen kommer stunder då det ändå inte funkar. I början bar jag ju bägge barnen, babyskydd och väska bort till bilen. Nu vägrar jag helt enkelt för min kropp inte orkar. Idag fick jag förklara för storebror i trappen att mamma ska sätta bror i vagnen och sen hämtar jag dig. Han blev ledsen men jag förklarade några gånger till och gick sen ner. Han satt kvar och väntade och jag hade ork och energi att möta honom glatt och bära ner honom. Han hade släppt besvikelsen att inte kunnna bli buren direkt och var glad. Nästa gång får jag kanske bära ner honom hysterisk men då får jag göra det. 

Det är ju så himla mycket vi inte vet om vad som försigår i barnens huvuden och tankar. Det blir ju då omöjligt att bemöta allt korrekt hela tiden, vi har vår agenda, barnen en helt annan. Vi hade en incident här i veckan då storebror bet lillebror i handen och slutade inte trots han gallskrek och det blev rätt fula märken i handen. När vi pratade om det sa storebror att "bror bli glad när vi åka till doktorn". JAg vet inte om det är sant men han kanske tycker det varit roligt hos doktorn och kopplat man åker dit när man har ont och därmed ville säkerställa att vi tar lillebror till doktorn som är rolig. Tycker själv det är lite osannolikt men det är ofta jag  märker storebror har ett "konstigt" resonemang men ändå logiskt. 

Ibland försöker jag släppa det här med att ständigt sträva efter harmoni och glada och harmoniska humör. Det är okej att vara svinförbannad som barn. Sen är det sjukt jobbigt som förälder oh jag förstår du är trött och less! Jag är ju där jag också. Funderar lite på vända sig till vårdcentralen? Kanske du behöver vara sjukskriven och maken din för ta föräldraledigt lite, deltid. Du verkar ha det tuffare än vad det ska behöva vara och det är viktigt att ta hand om sig själv innan det är försent. Inte bara för dotterns skull utan för din egen också! Bara en tanke och förkasta om du tycker jag har fel.

  Här ville storebror lämna tillbaka lillebror på Ica      

Självklart vill hon inte ha de utbrotten men säg att det ärn ågot som hände på dagisk precis innan du hämtade henne eller att hon är arg över nåt helt annat. Det är där jag menar att då är det svårt att göra mycket åt det själv. Jag kan vrida in och ut på mig själv för att undvika ett utbrott men om jag inte har en suck om vad det handlar om kommer jag inte jättelångt. Jag tycker det funkar bra att prata med stora barnet men det är ju inte alltid läge till det. Trista i att ha två barn, det var lättare förut. Jag håller ju med om att det är nåt annat de säger, de vill inte ha utbrott och vill  inte hamna där. Däremot kan de inte alltid kommunicera vad "problemet" är men jag kan som förälder inte heller till varje pris undvika dem. Jag upplevde bara det som alltför jobbigt att din inställning, att alltid försöka hitta anledningen och möta det. Jag kom fram till att det helt enkelt inte går och sen har jag lagt ribban lite lägre. Han får vara arg ibland helt enkelt. Obs, utgår ju helt från mig och mitt barn, jag vet ju precis som du säger inte hur din dotter är.

Jag tror det jag villl komma fram till är att man inte alltid i samma stund kan komma fram till vad som ligger bakom. IBland får man helt enkelt vänta. Jag håller med dig med att det finns anledningar som inte behöver vara i motsats till mina önskningar, däremot är det inte alltid just nu som är rätt tillfälle.

På tal om att barn säger som det är. Sonen ville ju inte gå till dagis i höstas. JAg visste ju att han berättade något men inte vad. Nu visar det sig att det är många fler än han som inte vill gå dit, typ alla jag lyft frågan med. Nånting är det ju i gruppen eller med personalen. Det är ändå fashinerande hur mycket de säger och hur rätt de här även om vi inte fattar nånting. Idag stannade jag kvar en halvtimme och då var det inget gråt vid lämning. Fast jag tycker nästan det är lika obehagligt, såg ju han blev besviken när jag gick men det dolde han. Ska ändå göra så framöver, jag har ju all tid fram till att lillebror vill sova Observera lite och finnas till hands.

Det är ju ett kooperativ o medlemsmöte på måndag. Funderar på att ta upp det, hur vi upplever det. Behöver tänka igenom det först bara. Kan ju bli konsekvenser man kanske vill tänka igenom först. Nu blir det mig att bu byter dagis i höst så de kan gå ihop men det är många månader kvar

Fast skrutt, vi har massa utbrott av rätt hög intensitet trots närhet, lek osv. I den här delen av forumet tänker jag att det inte är det som det handlar om. Ibland tänker jag att jag får släppa de tankarna, för så tänker jag ibland och bara inse att barn utvecklas, ska igenom högar med jobbiga grejer i sin uppväxt. Jag tänker att finnas där när det kommer är det bästa och det lyckas jag med då jag inte är slutkörd. Alltså viktigt att ha den orken (självklart men ändå). Jag tror jag försöker inför mig själv normalisera utbrotten och inte se dem som nåt negativt utan mer som en del av livet. Men återigen utgår jag från oss, jag vet inte hur din dotter mår av dem...såklart inte. 

Fågelungarna, gosedjuret hade kunnat hända oss också Och badvattnet, men jag hade nog vackert hällt upp mer badvatten hehe...fast vi bor förvisso i lägenhet Jag ser det också till största delen som sunt och inget som ska undvikas. Det är okej att bli arg och ledsen.  

Jag tycker du är en tillgång Skrutt Jag läste och skrattade högt åt hämta på dagisgrejen, det är min son upp i dagen. Särskilt det där med sitta i bilen och upprepa mantrat för att se övergå till bo i bilen, skrattade igenkännande och det är befriande Känns som du nått en bra inställning där du får lugn i dig själv. Just det du skriver, i vår familj är alla känslor välkomna, så vill jag också ha det. Nu ska jag hämta min lilla skrutt och det är slut på dividerandet, men som jag älskar den lilla krabaten. Det är ändå tungt att se alla känslor han har inom sig och hur jobbigt det är för honom.

Acelise, jag blir två år många gånger jag också  Bra uttryck!  

Ignorera har jag ju kört en del när det gäller påhoppen på lillebror. Fast hur ignorerar man ett beteende men inte personen i det fallet? Ignorerar jag storebror då jag tar upp lillebror och tröstar honom?

fågelungarna, jag har tänkt på dig på sistone, för visst var du ensamstående med barnen? Hur gör du? Jag tänker inte direkt på träning och sånt för det antar jag du skippar, du fikar med barnen med och anpassar det sociala efter att barnen är med dig. Men när de blir sjuka? Vi hade en natt där lillebror hade feber och storebror vägrade annat än att sova med mamma. Jag vet inte hur jag rett ut det själv. Nu tog jag storebror och lade mig i extrarummet och pappa tog lillebror i sovrummet. Jag blir så imponerad, för jag tycker det är tufft att vara två och då har vi dessutom hjälp av våra föräldrar. Antar att vi är väldigt lyckligt lottade men ändå...jag är nyfiken.   

OTack för du delade med dig fågelungar. Vad skönt du hittat hit o får bolla. Jag är själv uppväxt med bara mamma, ingen pappa med alls. Det mamma tyckte var jobbigast var nog att vara själv i alla beslut. Då kan jag tänka mig detta är nån form av ventilering o bollplank.