AP-snack & babbeltråd

msKitten för mig låter det mer som klassiska "fighter". Min inställning är alltid att jag ska kunna vinna de jag går in i. Jag vet att jag aldrig vinner att tvinga honom att plocka upp något, därför ber jag honom att göra det. Gör han inte det så gör jag ingen grej av det. Ibland säger jag vi gör det tillsammans. Jag vet inte om det är curling men som jag ser det kan jag inte tvinga honom och i annat fall får jag välja strider. Jag kan inte ha storebror vrålande ute i trapphuset för jag vill han ska gå och han inte vill. Däremot, om han vill se Kalle Anka och han inte får det är det enkelt, han kan inte sätta på det själv och jag kan vinna det hela. Törstgrejen hade jag inte accepterat, jag hade förklarat att det inte är ett trevligt sätt att säga utan sagt "jag vill ha vatten, kan du hjälpa mig" eller vad det kan vara man tycker låter bättre. Banangrejen hade kunnat vara här men där biter jag mig i tungan hellre, jag underminerar ju pappa totalt genom att säga så.

Hur går det om du säger ni kan plocka undan tillsammans, förklara när man lekt med saker så plockar man undan tillsammans. Eller är jag bara naiv nu  

Fågelungar, det är lugnt Flickan o kråkan, när slutade du bära upp stora? Jag har svårt att neka för det verkar som hm tycker jag väljer lillebror, han måste bäras o först. Antingen in i lgh el ner till vagn/bil. Stor skriker o vrålar tills han hulkar, ny sats o så håller det på. Maaaaammma ofta. Problemet är inte att han blir arg, mer att jag tolkar det som förtvivlan att jag bär bror men inte honom. Å andra sidan säger jag blankt nej till att bära bägge samtidigt vilket jag gjorde innan

Fniss fågelungarna, treåringar o förändringar. Vi gjorde ett lekrum till barnen av gamla datorrummet. Mottogs till en början av oglädje. Han ville ha det som innan så det känns igen. Fyraåringar kanske är annorlunda...o barn är olika

Så kan det absolut vara. Nu gillar han ju deras rum när sakerna väl är på plats. Vi fick till och med sätta upp gardiner häromdagen och tavlor. Först fick ju inte ens byta matta för han blev väldigt ledsen och ville ha den gamla. 

Me like Coffe, jag hade nog berättat för dottern och sen bara pratat om det. Jag kör på din linje, på gott och ont, att prata och förbereda. Ofta och inte mycket men nämna. Imorgon ska vi till tandläkaren med storebror, har nämt det flera gånger och pratat om det. Han säger hela tiden "vill inte" men det blir iaf inte en chock imorgon.   

Iser: Vi upplevde samma här i somras fast med pappa. Jag och barnen åkte bort själva och storebror pratade hela veckan om att han saknade pappa. Han ville dock inte ringa honom. När vi kom hem var han arg på pappa ett par dagar. Jag frågade en kompis som är barnpsykolog om lite råd. Hon sa att ilska är en väldigt grundläggande och enkel reaktion för barn i den åldern, en känsla som är lätt att ge uttryck för och känna. Ge honom tid med pappa så kommer det att gå över. Det gjordet det   Ge din dotter lite extra tid tänker jag.

  

msKitten, jag har också tänkt på det. Flickorna på förskolan är så himla rediga och omtänksamma. Det är så sjukt tidigt könsrollerna sätts märker jag. Jag vet inte om man som förälder är olik beroende på vilket kön på barnen man har, eller man är olik i sitt bemötande. frågan är väl hur. Frågan är också hur man vill vara och vad man kan göra åt det. Personligen bryr jag mig inte så himla mycket ifall jag gör grejer för barnen så länge det känns okej för mig. Du definierade det som problemet låg i att det inte känns bra för dig som förälder och då är det ju inte okej. Sen är där scenarion som inte går att göra nåt åt. JAg tänkte ju göra som Flickan och Kråkan och sluta bära upp stor för trappan men det gick inte. Han stod kvar där nere jättelänge och jag kunde inte ha dörren öppen för att höra honom för då kröp lillebror ut i trapphuset. Jag kunde inte stänga dörren för då hör jag inte honom, tänk om någon öppnar dörren och han smiter ut eller nåt liknande. Jag får alltså vackert bära oavsett vad jag tycker om det.

Nåt jag har svårt för hemma är när storebror sliter och drar i allting. Slänger alla kuddar på golvet från soffan, rullar ihop mattor och slänger nånstans, river ner täcken på golvet, sprider tvätten osv. Jag känner mig "kränkt", att han ofredar mig på nåt sätt. Maken tycker det är konstigt att tänka så men jag kan ta illa vid mig. Det var därför vi flyttade alla leksaker in i ett rum och gjorde vardagsrummet till dator/tv/soffrum. Jag behövde ha nåt som var vårt på nåt sätt. Det är lite svårare att komma åt för det går inte att bo på 60kvadrat och det är städat hela tiden.    

Ja men bättre uttryckt. Gillar inte uttrycket kränkt eftersom alla slänger sig med det för ingenting men jag kom inte på nåt bättre. Fast förutom det där med tid och omsorg är det en anna nivå i det också, just att han ger sig på mig på nåt sätt, mina grejer. Kanske svårt att förklara för dte ska bli begripligt.

Haha en storasyrra till här. Projektledare sen 8 års ålder då mamma blev ensam till idag då jag tar hand om två egna barn och en man. Jobbar som socionom (inte alls en slump misstänker jag) där det dräller av likasinnade. Hursom, allt det här spelar ju roll, kön och vilken plats man har i ordningen bland syskonen. Inte för att jag tycker man ska cementera gamla könsroller på nåt sätt men jag vet inte hur mycket man kan göra egentligen. Jag försöker uppmuntra min son till att prata och prata och prata och lära honom uttrycka sina känslor så han slipper göra det genom att banka ner andra. Jag undviker könsstereotypa kläder och allt det där uppenbara. Men vad mer kan jag göra...bara genom att inte dela vår föräldraledighet den här gången exempelvis är jag en rätt kass förebild. Likaså att jag alltid lagar maten och maken gör annat. Barn gör som vuxna och de här bilderna tar barnen med sig hemifrån. Jag känner mig rätt uppgiven faktiskt. Sen om jag pratar annorlunda till flickor och pojkar...tja, det lär jag väl göra om alla andra gör det. Själv är jag ju ingen direkt flicka utan mer storasyster känner jag själv. Har alltid haft svårt för att titta på när killar gör saker, är inte särskilt omtänksam på det sättet flickor förväntas vara och alldeles för rak på sak för att vara tjej Ibland får jag lite dåligt samvete då jag tänker jag är glad jag har pojkar, det verkar lite mindre komplicerat eftersom de fötts in i nån form av överordning. Så får man väl inte tänka misstänker jag men för mig hade det varit svårare att få en dotter, att förhålla mig till samhället.

Jag menar inte riktigt det där med överordning utan snarare att jag själv hade haft svårt att förhålla mig till att uppfostra en dotter, det är känsligt för mig det här med ojämställdhet och vad som förväntas av kvinnor. Har själv haft svårt att rätta in mig i de strukturerna, faktiskt ända sen jag började ettan som 7-åring, var ju hemmabarn tills dess så innan dess var det inga såna problem.

Me like coffee: Jag blev glad av att läsa ditt inlägg av hur ni har det nu. Det var mycket du satte ord på för min del också. Psykologer är bra att ha faktiskt, de ger en lite perspektiv på saker och ting. Det är ju verkligen ett tungt ok du lade på dig själv, precis som du säger. Skönt att höra att det är på annan väg nu, tror alla i familjen mår bra av det! På tal om en av varje, jag har ju känt lite tröstande ord indirekt för jag fått två av samma. Känns lite märkligt, jag har helt ärligt aldrig önskat ett kön mer än nåt annat. Blir det en trea här, ytterligare en kille (chansen är ju 80%) tänker jag inget om det, man vill väl ha barn inte en pojke eller flicka.