AP-snack & babbeltråd

Nej, sant.
Det jag behöver göra i den här situationen (gällande mamman/min vän) är ju att i så fall bekräfta hennes känslor, men det är svårt för mig när jag upplever det som att hon tycker att sonen är trotsig när han inte vill sova på en tidigare given tid.

Ja, trots är negativt för mig, hur folk använder begreppet trotsåldern.

Ja....jag vet inte....intressant att se att det blivit många inlägga här.

Jag har läst det inlägget men håller inte riktigt med. Jag tycker att det är onödigt att haka upp sig på ord.

Och som jag skrev tidigare: Visst är det så att det handlar om att föräldrar och barn reagerar på varandras beteenden. Men oavsett så är det ju en självständighetsfas som de allra flesta (alla) barn verkar gå igenom. De lär sig att de kan säga nej, de sätter upp gränser för sig själva och märker att andra människor också har gränser (som de inte gillar).

Texten hon länkar till är denna (och det ska tydligen vara Jesper Juuls ord):
"Omkring tvåårsåldern börjar barn så smått att frigöra sig från det totala beroendet från föräldrarna. De börjar vilja och kunna tänka, känna och handla självständigt. De vuxna behöver aldrig tvivla när denna självständighetsålder inträffar. Bäst som man står en morgon och klär på dem drar de en i armen och säger: "Kan själv!" eller "Vill själv!". Vid den tidpunkten blir många föräldrar trotsiga och svarar: "Nej det kan du inte!" eller "Nej sluta nu, vi har inte tid med sånt trams" eller något liknande. Barnen blir självständiga och de vuxna blir trotsiga!
Dessa månader i ett barns liv är samtidigt ett av de tydligaste exemplen på hur väl barn samarbetar. När två-åringens försök att utveckla en självständig kompetens möts av de vuxnas motvilja och trots, blir barnet redan under loppet av några månader antingen trotsigt - och möter trots med trots - eller initiativlöst och beroende. 
Begreppet trotsålder är typiskt för en makthavares beskrivning av besvärliga undersåtar. Små barn blir som ett nödvändigt led i sin utveckling allt mer självständiga och klarar sig allt bättre själva och det är bara ett totalitärt system som kan ha intresse av att problematisera denna kontinuerliga utveckling av en unik, inifrånstyrd personlighet."

Jag förstår nog inte riktigt. Antingen blir barnen trotsiga, eller initiativlösa. Är det så han menar? Och hur menar han i så fall att en förälder ska bete sig och vara? 

Jag håller absolut med om att det inte finns någon mening med att sätta gränser och säga nej bara för sakens skull, för att vi är vuxna och kan, men sanningen är väl att vi lever i verkligheten och inte i lala-land där man har all tid i världen till att låta barnet göra allt i sin egen takt. Tyvärr (?).

Tack Mama Bear för länken till ditt blogginlägg! Känns skönt att läsa det då jag verkligen befinner mig mitt upp i allt vad en depression innebär. Det känns otroligt skönt att läsa dina tankar och erfarenheter. Jag behövde verkligen det. Tack!

Min man frågade mig lite finurligt häromveckan; "Jaha, är det det här som andra skulle kalla trotsåldern nu då...? "

...men visst är det så, det ska gå fort. När det kommer till barn så ska de bli självständiga fort; sova i egen säng i eget rum, somna på egen hand. Sluta amma och lära sig äta mat. Börja på dagis vid 14 månader.

Jag har också sådana bekanta och jag tycker det är jättetråkigt att behöva höra och tar illa vid mig när de pratar över huvudet på sina barn och fäller t ex en sån kommentar och jag kommer inte delta i den klagosången.

Vad är det du ska göra istället för att titta på den där stenen?
Vill du bygga LEGO,rita, läsa istället för att titta på stenen/pinnen/lastbilen eller är det att du vill putsa fönster,surfa, baka bröd?

Ett annat uttryck jag inte kan med är "det bara är så" - och just i framställningen att samhället "bara är så".
Det var, eller är (?), väl för en herrans massa år sedan nu status att ha en fulltecknad filofax (idag iPhone). Jag har inte koll på hur det är idag. Jag bor på landet. Vad är status idag - dubbelbokningar eller mindfullness?

Vad gäller diskussionen om västerländsk kultur kontra övriga världen, så måste jag lägga in en brasklapp gentemot romantisering av något slags ursprunglig utopi, men också mot en bilden av "övriga världen". Att prata om barn som trotsar är ett "lyxfenomen". För en kvinna på den malawiska landsbygden är hennes barns strävan mot ökad självständighet som 2-åring det minsta av hennes problem så att säga. Vi har på grund av vår goda ekonomiska situation möjlighet att överhuvudtaget bekymra och "oja" oss över 2-3-årsfasen eller vad vi nu väljer att kalla den.

Visst utsätts svenska barn för stress, men den är ju i mångt och mycket "en piss i havet" i jämförelse med den som en stor del av världens barn får uppleva. Det innebär inte att vi inte ska bättra oss och ta en funderare över vad som är viktigt etc, eftersom vi har möjligheten vilket majoriteten av världens föräldrar inte har, men som samhällsvetare och historiker så är jag förbaskat tacksam för att mina barn får leva i den här delen av världen och i en tid då de har möjlighet att få vara just barn.

Att kunna vara länge hemma med sina barn, inte minst att kunna vara hemma båda två, skulle jag vilja påstå inte ger status. Lika lite som att ha tre barn istället för två. Däremot pekar det ju på att man har råd.

Övriga diskussionen... Flickan och kråkan uttrycker det egentligen bäst i sitt inlägg, håller med om romantiserandet av ursprunglighet och bilden av den övriga världen. Den västerländska kulturen utmålas ofta som någon slags förfelad "kulturhärdsmälta": I det perspektivet är det inte konstigt att självhushållning och lantliv ligger oerhört rätt i tiden. Jag tycker också att man får komma ihåg att det är ju i det västerländska samhället vi nu lever... och att det kanske inte fungerar att göra som "där trotsåldern inte existerar". De sociala spelreglerna är annorlunda.