AP-snack & babbeltråd

Beror det där med status på vart vi bor då? Jag är ju storstadsbo medan ni är lantbor? Känner inte alls igen det där, eller kanske till viss del men att börja jobba tidigt tycker inte jag är status. Möjligtvis att dela föräldraledigheten men inte lämna barnet till dagis.

Sen har du rätt i makadam att det är sjukt mycket man ska och ska ha. Det är ju löjligt när man tänker efter  Sen kan jag tycka du har en ytterst märklig och delvis inskränkt syn på varför folk kanske vill ha barn i egen säng eller hur man ska leva för att inte skilja sig. Jag vet många som kämpar med egen säng för de har svårt att sova med ett barn mellan sig, inte för man ska ha sex där. Jag vet också många som känner att det är för dem mer värt att kunna åka på semester med familjen än att vara hemma i flera år och därmed behöver jobba. Eller som vill lägga tid på träning eller annan hobby för att "bara vara förälder" inte är deras grej eller nåt de mår bra av. Menar du att sånt är bara för att hålla en konsumtion uppe och dåligt för barnen? Är verklgien att långtidsamma, vara hemma länge och ha ett barn som man lägger allt tid på den enda osm är bra? Jag tycker inte det är dåligt att göra som du gör men varför klanka ner så ¨på andra föräldrar och hur andra väljer leva sina liv?  Du kankse inte menar att vara så fördömande men för mig låter det onekligen så. 

Om Attachement parenting innebär att man ska vara hemma heltid med sina barn i flera år till varje pris så är jag definitivt ingen AP-förälder. Nu betyder förvisso inte det begreppet något för mig längre. Jag började väl egentligen hänga här i början då jag fick mitt första barn och inte riktigt kände att han och vi passade in bland andra föräldrar. Han ville samsova, helamma länge, kändes oviktigt för mig att lämna bort honom utan vi hade med honom, vi bar i sjal osv. Det kändes helt enkelt skönt med lite bekräftelse i sitt eget föräldraskap. Lyssna inåt har lite varit med ledord.

Nu med två barn och en personlighet där jag prioriterar gymkort eftersom träning är mitt intresse, livsstil skulle man väl kunna säga så är jag väl ingen AP-förälder per defintition. 12mån gammal på dagis undviker jag självklart men ser inte att det skulle passa oss att vara hemma längre än 2 år. Amma längre än 2 år har jag personligen heller inte något intresse av även om barnet velat detta. Jag ser inte heller varför käka havregryn och snåla till varje pris innebär att sätta sitt barns behov i första rum. Visst om man trivs med det, om man har sina barn som sin livsstil så visst men för andra som inte har det? När jag läste om AP fick jag snarare intrycket av att man itne skulle ha rutiner för sakens skull utan att det faktiskt var okej att barnet somnade i sjalen när man var ute. Att poängen var att fortsätt lev ditt liv men ta med ditt barn, separera inte barn och vuxentid. Min äldre sov med hörselkåpor i bärsjal på många grejer när han var liten. Så gör vi fortfarande, vi åker alla med när maken ska sitt och hela familjen hejar på mig när jag tävlar. Sen åker vi till sommarstället för storebror älskar det, är hans semester. Vi går på lekplatsen för barnen vill och efter maten tränar jag för jag mår bra av det. Jag känner inget behov överhuvudtaget att definiera mitt föräldraskap med en etikett. Däremot vänder jag mig emot att ha sina barn som livsstil skulle innebära AP. Jag anser att man kan efterleva (inte för jag själv anspråkar på det) AP även om man köper ett gymkort eller äger en bil. För mig är det för ens egen skull man är hemma länge, jag är själv hemmabarn och jag bad aldrig om det eller tackar min mamma för det. Är helt likgiltlig inför faktumet att jag gick i ärvda kläder och åt gröt tills jag var 5 år. Det var för mammas skull, inte for jag illa av det men inte heller hade jag farit illa av att gå på dagis.

Citat blir knas. Makadam, klart amning har massa hälsofördelar. Ju fler månader desto bättre fysiskt.

Kryssarinnan, då är jag mer med på vad du menar. Blev väl lite provocerad över just gymkortet eftersom det är träning jag sysslar med hehe  Sen håller jag med mama bear, man vill ge sina barn det man själv inte hade. För mig fanns det tid hos min mamma som liten. Därefter blev hon ensamstående och vi levde med mama bears beskrivning, ont om pengar, mamma utan utbildning eftersom hon varit hemma osv. För mig är det viktigt att vara en "självständig" person med egna intressen, en utbildning, jobb och allt det där för att kunna ge mina barn en i sig själv trygg mamma som kan garantera deras mat på bordet om pappa inte finns en dag. Vi är alla märkta av vår barndom misstänker jag. Sen gav mamma som sagt tid och närhet i massor, kanske lite för mycket eftersom jag aldrig upplevde jag fick nåt space. Men mycket kommer jag att ta med mig, som gemensam måltid osv. Dock inte det här med att vara hemma och inte satsa nåt p åsig själv bara för barnen är små.  

Mama bear, måste hålla med dig om jämställdhet. Med ettan delade vi lika vilket var det bästa beslutet. Nu med tvåan tar jag allt. Sambon ville inte hoppa av sin 5.5 år långa utbildning o jag ville vara hemma längre än sist. Det är dock inte helt smärtfritt eftersom det blir skilda världar, jag tar ett annat ansvar då han omöjligt kan sätta sig in i min vardag. Vi försöker verkligen att se varandras verkligheter o konstatera att ibland ser vi medaljens baksida. Typ när jag står o förklarar att barnens ytterkläder måste ligga klara i högar innan man börjar klä på. Jag känner mig tjatig o han dum. Du har oxå helt rätt i att det inte likgärna kunde vara tvärtom, det är naivt att tro. Det skulle aldrig hänt att jag inte tagit en dag. Jag vet inte om jag kommer ångra den här hemmatiden. Hoppas inte, försöker mer se det som ett privilegium

Kloka ord Me like coffee! Har inte tänkt ur den vinkeln men så sant. På tal om tråden. Jag tänkte lämna idag eftersom jag inte känner mig godkänd som ap förälder och ofta har jag känt mig snarare sänkt i att inte räcka till än peppad. Nu blir jag kvar för det är kloka diskussioner o jag känner igen mig i resan att få två barn. Den har varit svår för mig men mycket klokt är sagt. Svamligt värre men bra diskussioner.

Visst är det så att jämställdhet till viss del inte bara kan räknas i vem som gör vad. Problemet är väl just att barnen kanske inte får den del av den andra föräldern. Jag upplevde det som stor skillnad när vi bara hade storebror som vi delat lite mer av. Sen vem som diskar och lagar maten är väl skitsamma egentligen. Som sagt, är jätteglad vi delade på första för det gör att han ändå fattar lite vad det handlar om att ha huvudansvaret för barnet. Kan också nämna att när jag jobbade och maken var hemma släppte jag mycket på barngrejen, jag gjorde ju annat på nåt sätt. Jag förespråkar verkligen att båda är lediga med barn. Diskuterade detta med en kompis där de gjort likadant och vi frågade oss om det är så här långt jämställdheten nått. Första barnet delar man men sen när andra kommer är vi tillbaka i våra roller. både hon och jag är ganska nogsamma med fritid och jobb, det är viktigt för oss båda. Ändå valde vi att ta hela ledigheten med tvåorna, och vi är båda ganska frustrerade många gånger och saknar det andra livet.

Mama bear, att vårt förhållande inte klarar detta tror jag inte är en risk. Vi träffades när vi var 20 och har varit ihop i över 12 år så detta är (tyvärr) en baggis i allt vi gått igenom. Men man kan ju prata om det, jag säger det när han tar upp att jag är tjatig och kräver mycket fritid. Ja, så kanske det är men det är medaljens baksida för att han inte behöver hoppa av skolan. 

Kryssarinnan, precis så hade vi också gjort. När lillebror föddes tog vi varsitt barn helt enkelt. Det hänger tyvärr lite i men kanske mest för lillebror har varit absurt mammig. Nu är storebror det också vilket ställer till det praktiskt. Imorse låg vi alla fyra i sängen och myste och allt var lugnt. Jag går på toa och två barn vrålar maaaammma, den store kommer efter och den lille står i sängen på alla fyra och gallskriker. Jag vet inte om delning av föräldraledigheten rått bot på det men jag tycker det är oerhört frustrerande att (tvingas) ta det ansvaret.      

Jag skulle behöva lite tips för att bryta en ond cirkel vi befinner oss i. Storebror är ju rätt vild och aktiv fysiskt av sig. Jag hör mig själv hela tiden säga "nej A", nej nej...inte det inte det osv osv. Det känns som ett evigt tillrättavisande. Hur gör man för att kunna säga ifrån att man inte gör vissa saker utan att det blir ett ständigt underkännande, tillrättavisande som gör att han bara blir osäker. Jag tänker det måste finnas sätt att få fram sitt budskap utan att sonen tappar ansiktet eller känner sig tillrättavisad.