AP-snack & babbeltråd

Det är nog mer scenarion som klättra ner från diskbänken, klättra inte på bordet, stäng inte av datorn, släng inte högtalarna på golvet, kasta inte mat på golvet, riv inte ner all tvätt från tvättstället, släng inte ut hela tvättkorgen på sängen, ät inte tre torkade fikon nu, ät inte rent oboy-pulver ur paketet, slå inte lillebror, slå inte med brödkaveln på ugnsluckan (mitt fel han fick tag på den men ändå)...ja ni fattar. Det som händer hela tiden och inte är direkt skadligt men efter tio såna utfall är det kaos i lägenheten och lillebror är skadad. Men jag ska ta med mig bägge, inte säga direkt till honom och prata i jag-budksap. Förklara så ofta som möjligt att saker kan gå sönder, i vår familj är vi snälla osv.

Att han far ner för trappen här ute med en cykel( ) är lite lättare för mig att markera att inte är så bra att göra   Sen är vi nog lite för lugna rent av när det gäller såna grejer, antar vi pushat våra gränser själva som extremsportare så när barnen gör det tittar vi mest på och håller en hand under så de inte skadar sig men de får testa. Jag känner ofta att jag säger till om såna saker för att slippa andras tillsägelser eller blickar att jag är en galen mamma.

Detta var precis vad jag var ute efter. Och så rätt ni har om balans Idag spritsade storebror sin högst imaginära tårta i fönsterkarmen med hudkräm. Han hade liksom skrivit bokstäver på sin tårta, själv såg jag bara små högar med hudkräm i fönsterkarmen och han mäkta nöjd bredvid. Det var riktigt gulligt och jag konstaterade bara "du har garnerat tårta", kramade honom och lyfte ner honom. Sen blev han arg när jag torkade upp dte men det fick vara. Idag var jag i balans och då är det lätt. Till och med med brödkavel incidenten var jag lugn fast mer rädd eftersom lillebror var bredvid och tittade på, vill helst inte tänka på vad som hänt om han varit föremål för ilskan

Oboyburk konstaterade jag också med en kram och ett leende "oboy är gott" varpå han höll med

Tack allihopa. Anade det fanns ett sätt att markera men utan att för den delen sänka honom. Jag märkte det egentligen först när han hade sitt födelsedagskalas och alla vuxna var på honom hela tiden. Gör inte så, gör inte så osv. Vet inte om det blev nån prestige för vem som känner honm bäst eller nåt men det kändes sorgligt. Sen såg jag en annan mamma vara på sin dotter hela tiden på lekplatsen och det blev så tydligt frö mig att mamman bara vara brus i dotterns öron Hon var van.

Jag håller med Esmeralda, grejen att jag tog upp det här var att jag kände det blev för mycket av det onda så att säga. Jag tappade tålamodet dagligen och så ville jag inte ha det. I förrgår bestämde jag och maken oss för att anamma en mer tålmodig syn eftersom vi båda kände vi alla hamnat i en dålig cykel. Nu har det gått två bra dagar och storebror är lugnare. Sen blev jag arg idag när han var på lillebror men det kändes okej att vara. Det var det här ständiga som var trist. Jag tror man har bra och dåliga perioder, men min har varit för länge för det ska vara okej. Idag har jag kört stenhårt på "jag vill att du..." vilket faktiskt funkat Har inte känts så neggo stämning.

Vad skönt att läsa esmeraldah att barn faktiskt är olika. JAg vet ju det innerst inne men ibland undrar jag. Jag tycker ofta jag ser lugna barn. Ex var barnens 9-månaders kusin här förra helgen. Han satt lugnt hos föräldrarna, ville någon hålla honom gick det bra. Mamman fick gå på toa hur hon ville utan att han skrek, pappan kunde hålla honom, de åt i skift utan problem. Han skrek en gång, när han slog sig. Jag kunde ju inte ens lämna lillebror fysiskt i den åldern, att någon skulle hålla honom så på ett kalas hade ju inte varit att tänka på. Igår var jag på ica med lillebror. Han klättrade ur stolen på kundvagnen, ner i kundvagnen, rev i alla grejer  jag plockat, åt färska kryddor och frukter  och var på jättegott humör. I de andra vagnarna satt barnen lugnt och fint och tittade Det är klart det är skillnad på barn och sen är jag övertygad om att alla har sina olika utmanande sidor. Kusinen var orolig efter han somnat, hela kvällen vi satt fick mamman gå och titta till honom och amma emellanåt. Våra barn sov som stockar efter de somnat. Det är ju en lättnad vi fått på sistone, sovande barn.

Acelise, jag vill nog mest säga att jag känner igen mig. Det var däromkring det blev en ny typ av utmaning att vara förälder. De gamla redskapen som du nämner funkar inte längre och det man eftersträvat i sitt föräldraskap är inte helt lätt att uppnå längre. Med det menar jag att undvika såna situationer som du beskriver. Det tar ett tag att hitta sina strategier och inse att det är en ny fas hos barnen, var lite jobbigt tyckte jag. Sen vänjer man sig vad att det är annorlunda

Vad bra tips Me like coffe Vet ju att du kämpat mycket med de här bitarna men jag är glad du delar med dig. Vi har ju det här rätt ofta också, inte gilla förändringar t ex. Bada är faktiskt en klockren akitvitet tycker jag, fördriver tid och de gillar det

Vi är sjuka här hemma, jag har mått riktigt illa men maken har tenta snart så det är mest att bita ihop idag. En ny värld i mer ro har öppnat sig. Jag märker att vi 1. inte dör av att bara ligga på sängen eller i lekrummet och leka en timme medan disk och annat ligger och ansamlas. 2. det är okej att bara vara inne, jag måste inte stressa ut direkt för storebror måste vara ute. 3. Vi dör inte heller av att äta lite sisådär mat. Dags att sänka kraven och bara vara   

Acelise:Det är bra att fundera över varför man reagerar starkt på vissa grejer. Om ni minns när jag pratade om ordning coh reda vid bordet, efter ni kommit med era synpunkter släppte vi det här då jag insåg det mest var ett meningslöst arv från min uppväxt. Massa andra saker som kanske är mindre tydliga men en varningsklocka är ju när man reagerar väldigt starkt på något. Då brukar jag försöka tänka efter vad det egentligen handlar om.   

Me like coffe: Jag är eller var precis där du är nu. Har väl kommit någorlunda på benen eller så är det bara en bra fas nu. Jag håller med mama bear (Denna kloka människa!) i mycket. Jag känner så igen det här att det känns som om man får avlastning på avlastning och ändå känns det inte bra. Jag träffade kompisar varje vecka, fick träna varje dag, vi lämnade storebror hos farmor och farfar osv osv men inget hjälpte. Faktum är att vändningen för mig kom först då maken fick ta bägge barnen på nätterna och jag fick sova. Nu kanske inte sluta nattamma känns som en lösning (el är ett problem) för din del men där vände det för mig. Även att vi fick prata ut om massa grejer vi behövde få ordning på. Nu är det fortfarande inte bra eftersom jag dragit på mig fysiska stressymptom. Nu utgår jag helt från mig själv men när jag tänker på hur jag velat ha det hade jag velat få jobba halvtid och maken halvtid. Nu har vi valt hans studier med dess för och nackdelar men om det hade gått hade jag valt att vara kvar i arbetslivet lite. Just för att få den stunden för mig själv det innebär. 

Jag funderar också på sjukskrivning för dig och föräldraledighet för din make? Jobba deltid? Ha nåt varje vecka som är bokat för dig och därmed inget man förhandlar om, du ska iväg där och då. Om du har nån hobby, intresse, gå kurs eller vad som helst? Boka nåt med en kompis varje vecka. Det är mitt mål, nåt socialt varje vecka, kan vara med familjen eller själv beroende på vad jag känner för. Att maken tar barnen och åker iväg (minns inte hur gammal din minsta är nu om det ens är möjligt med amning). Alltså tänk efter vad du behöver!

Nu var din fråga kring barnen, jag tror inte barnen far illa av kortare perioder så här, dessutom är väl pappan en stabil person? Så är det här iaf. Däremot ska du inte behöva må så här! Jag fick dessutom tid hos vårdcentral och övervägde medicinering, mådde bättre vid den tiden så jag gick aldrig. Tror dock inte på medicinering men det kan ju fungera för vissa.

Acelise, jag tyckte mama bears svar var hur bra som helst Vi är nog alla olika helt enkelt. Som jag ser det kommer jag alltid att ha missar som mamma, jag kommer alltid att brista och därför är det ingen idé att eftersträva nåt perfekt. Jag tänker dock att det är min skyldighet att må så bra som möjligt för först då kan barnen må bra. ag antar du ser skillnaden mellan att sätta på sätta på sig sin egen mask på flyget först innan man hjälper någon annan.      

Me like coffee: Nu kommer du sannolikt inte att gilla det här men jag säger det ändå. Du ger mig intrycket av att du vänder ut och in på dig själv för att finnas till din dotter hundra procent. Hon kommer ju inte att tacka dig för det eller vara nöjd med de stunderna. Jag känner igen mig så otroligt väl i detta och jag har också försökt samma strategi med enda resultat i att jag mått ännu sämre, känt mig ännu mer otillräcklig eftersom jag inte får nåt resultat, barnet blir inte gladare. Istället tänker jag att om du är en tillräckligt bra mamma hela tiden, det vill säga aldrig 100% men heller inte irriterad på henne (om du är det, jag var det) blir helheten bättre och tryggare för barnet. Barn behöver inte 100%, de behöver good enough. De behöver förutsägbarhet. I min värld är det alltså bättre att vara good enough alltid snarare än 100% då och då, oftast när det passar den vuxne. Märkte att när lillebror skulle sova skulle ag och storebror så mycket i min värld...men inte i hans. Han ville inte alltid göra nåt med mig bara för det passade mig. Hursom, jag vidhåller att starta i din ände, vad du behöver innan du ger mer av dig själv. Jag vet att jag är inne på känslig mark och klampar men hoppas du sållar vad du tycker är bra och skiter i det som inte passar dig

Nu när jag fattar bättre vad du menar håller jag med ta stunder som bara är dina o hennes är super. Så gör jag med storebror med, vi återvinner ihop själva, handlar, slänger sopor, går t tvättstugan. Är ju små saker men så viktigt, hans o min tid