AP-snack & babbeltråd

Okej jag ska faktiskt tänka lite högt här, inte helt genomarbetat än men ni får spåna tillbaka sen om ni vill. 

I min värld skiljer sig här mama bears inställning mot din Acelise. Mama bears är en mer tolerant enligt mig, där det räcker med att man gör så gott man kan. Man är mänsklig på gott och ont. INställningen du beskriver Acelise är mer att du vill veta att det du gör ger resultat. Här räcker inte gott nog utan det ska vara gott med goda resultat, din son ska må bra. Jag tänker att dessa två inställningar är något som förs vidare omedvetet till barnen era. Jag tänker att ge sitt barn känslan av att man som människa (allt vi är) gör så gott man kan och det faktiskt räcker ger en bättre självkänsla än att ge sitt barn känslan av att man måste prestera. Det man gör ska ge resultat. Är ni med på vad jag menar? Jag tänker därför det är superviktigt att som förälder förmedla att jag som förälder är bara människa som gör så gott jag kan...och det räcker. Jag kan inte mer men jag duger bra ändå. Ibland blir det bra, ibland jättebra och ibland sådär men det är okej, jag räcker och duger så.   

Fast jag pratar om oss här, inte folk som kör 5mm metoden för de känner de måste. Jag menar inte heller att man inte kan sträva efter att utvecklas o lära sig mer om barns utveckling eller för den delen undvika ledsna barn eller ha högre mål än överlevnad. Det jag funderar över är snarare när önskan för mer för sina barn blir slå på sig själv, att leva med otillräcklighetskänslor jämt o ständigt. Och veg går gräns mellan läsa på och lita på magkänsla? Går de att förena på ett avslappnat sätt? För mig har magkänsla varit det som alltid fått gälla i ytterlägen eftersom forskning kommer och går. Ja jag spånar o vill ha diskussion

Mama bear definierade uttrycket good enough åt mig Ibland använder jag uttryck som jag förutsätter alla känner till men det är ju inte alltid alla gör det. Det var just den punkten att gå in i sitt barn och följa för mycket inte heller är bra. Jag tror inte försummande-delen är problemet i den här tråden utan snarare att man överarbetar väldigt mycket. Jag gör det iaf och tycker mig kunna se det hos andra här också. Det är liksom ett lika stort problem som att inte göra det.

Me like coffe: Du skriver att du inte kan begära att din treåriga dotter inte ska ta hur mycket som helst. Vad menar du där? Vad är det som hon får ta som du inte tycker du kan begära fast ändå gör? Sen undrar jag varför du skriker, klagar och övrigt då nämner? För mig personligen hänger såna beteenden ihop med att jag inte känner att jag räcker till, det vill säga kraven blir högre än vad jag kan prestera. Kraven kommer i huvudsak från mig själv och min uppfattning kring hur saker ska vara och hur jag vill vara mot mina barn, hur mina barn ska ha det i allmänhet. Det är kanske därför jag tjatar och tjatar om att man måste börja med att sänka kraven, inte höja dem, och utgå därifrån. Det är när jag inte har känslan av att jag räcker till som ångest kommer, den övergår efter ett tag till depression. Därför tycker jag inte alls att "sträva efter att inte vara perfekt" är fattigt, tvärtom, det är där åtminstone jag måste börja. Idag känner jag mig rätt låg, vi har varit sjuka, sovit dåligt, maken har tentaperiod osv. Jag känner mig otillräcklig. Jag ber maken lämna storebror på förskolan (fast han kanske hellre velat ha mig och bror som vanligt), värmer färdigmat åt mig och lillebror trots vi har kylen full med nyttigheter, låter hemmet se ut som skit och äter choklad till kaffet (för choklad är gott). Jag engagerar mig inte i lillebrors lekar på golvet utan han får påta med sitt själv (trots jag är föräldraledig för att ta hand om honom) medan jag dricker kaffe och surfar. Jag försöker helt enkelt vara snäll mot mig själv och sänka kraven på mig och allt. Efter dagis får storebror sannolikt kolla på tv eller vi ligger allihopa i röran och leker lite. För mig är good enough idag att inte känna press att leka med barnen när jag inte riktigt orkar, servera sonen burkmat istället för att mixa själv som säkert har mer näring, servera mig själv frysmat istället för hålla på med sallad, dricka kaffe istället för att leka. Det är inte 100% men väl 75% och förhoppningsvis brinner jag aldrig av mot barnen för jag känner mig pressad. Så jag håller med dig men ändå inte. Ja man ska förändra sitt beteende om det itne är bra för barnen men inte genom mer av det som inte funkar.

Jag menar alltså att jag inte behöver brinna av mot barnen idag när jag är rätt låg som det är och pressat mig själv ytterligare genom att försöka sträva högre än vad jag orkar idag. Se tv och låta dem leka själv är inte optimalt men bra mycket bättre än att tappa humöret. Suck, jag känner jag har svårt att få fram vad jag vill kort, önskar jag hade flickan och kråkans pedagogiska läggning Hoppas ni hängde med någorlunda iaf.

Ja det var mycket tänkvärt. Stort beslut ni kommit fram till Me like Coffe. Kan tänka mig det är väldigt tärande att vara en social person som tankar energi till sig själv utifrån och sen sitta som du beskrivit tidigare, tänkte när du sa du saknar människor. Man behöver ju social kontakt oavsett och särskilt om man är social så att säga. Hoppas flytten blir bra och det känns skönt att komma hem. Det är inte så himla lätt att flytta har jag märkt, ursprunget drar starkt och särskilt när man får familj.

Acelise, duktighetsträsket är tungt, jag vet själv. Men att inse det själv är ju att komma en bra bit på vägen. Jag tror kanske det var det som gjorde att jag hade så tufft att bli tvåbarnsmamma, det gick liksom inte att leva upp till sina ideal längre...alls. Det var skrämmande. Men nu är det också rätt skönt, att sänka sin nivå. Finns din mamma med i livet idag så du kan prata med henne om detta? Hur grym du tycker hon var och hur du känner du vill eftersträva det hon var för dig?
  

Vi har som sagt en treåring här som vägrar potta. Eller nu sista veckan har han satt sig där några gånger, tre kanske, utan att det kommer nåt. Han vill helt enkelt inte. Vi testade att köra utan en period och så fick han ha kalsonger...när han bajsade i dem tyckte han det var otroligt jobbigt och efter det har det varit svårt. Jag vet inte, tycker också det ska komma i sin takt och tre år är kanske inte mycket fast jag får för mig det. Jag funderar bara på varför han är så emot det, vi har ju verkligen försökt att vara avslappnade och att det ska vara roligt. Det är roligt också, han läser pappas facktidningar när de sitter på toan ihop Men som sagt, det är sporadiskt och det kommer aldrig nåt i pottan. Jag tycker det är rätt jobbigt om jag ska vara ärlig

Man har ju ingen urinproduktion på natten som vuxen så det är en helt naturlig utveckling.

Borde? Behövs det fler borde som förälder? Då är jag definitivt klar med barn för alla borden står mig upp i halsen som det är trots jag dagligen försöker sålla bland dem

msKitten, jag tänker så här. Ni är ju de ni är, på gott och ont. Jag vet itne hur ofta det är ni bråkar på det viset inför barnen. Jag tror ju inte det är så himla bra att bråka inför barn och att det ska undvikas. Vi har lite samma här, eller rättare sagt jag har kort stubin och är intolerant, särskilt nu när jag går hemma och får för lite paus från barnlivet. Vi försöker verkligen undvika bråk inför barnen, men det förutsätter jag att ni också gör. Om det då händer då och då tänker jag inte är hela världen. Det är det man utsätter barnen för konsekvent som jag tänker ger skada. Sen lär ju inte den händelsen du beskriver vara enda konflikthanteringsskolan barnen får Jag är lite avis på att det går att skrika och bråka och sen kramas, jag är lite den typen själv men maken ska vara så kontrollerad alltid. Suck...så när han blir grinig varar det länge...kanske inte nu för ingen orkar längre med barn men om han fick välja. Tycker din man har en poäng också när han säger att ni visat hur man kan bli sams.

Det här med att vara bättre än någon annan. Jag tänker ni är olika och att inget sätt är bättre eller sämre. Till skillnad från många i den här tråden tror jag ju inte på ett överanalyserande sätt mot barnen (inte för du överanalyserar men du skriver analyserar och tänker mycket). Jag tänker att ni balanserar upp varandra, inget av det ena enbart hade varit bra. Jag är ju uppväxt med mamma som skulle ändra allt (hon hade alkolister till föräldrar så det är väl sunt en viss bit) men jag är lite avundsjuk på makens familj där man bara är. Jag ser det tydligt nu med barnbarnen. Hos farmor och farfar släpper jag in sonen och så är han där. De leker inte direkt med honom utan de gör sitt och han är med eller leker lite själv. Han älskar att vara där. De är toleranta men sätter gränser och har även sina "fel" som tjat om att äta duktigt och sånt men på det hela taget är de stabila, toleranta och de finns där på ett avslappnt sätt. Hos mormor däremot är det ett himla projekt. Han ska lekas med, aktiveras, hon ska vara med i hans lekar...inga konflikter osv. Där är det inte slappna av att vara utan hon går med sonen 100%. Och han älskar det med. Det jag vill säga med det här är att vi är olika men inget är egentligen bättre eller sämre. Maken är mer avslappnad och tycker det är bra med trygghet genom konsekventa och lugna föräldrar. Jag håller med men tycker väl man kan leka mer med barnen än vad han gör och engagera sig. Jag funderar mer än honom och han håller typ alltid med Vi kompletterar varandra helt enkelt och jag tänker ni gör det också. Men...bråka kontinuerligt inför barnen är inte bra men det fattar ju du också misstänker jag, men nån gång är mer tecken på att det finns folk med kort stubin och ibland blir det hett men vi blir sams också.   

Värsta uppsatsen det här men jag funderade lite på ditt inlägg idag så jag ville skriva av mig lite funderingar.   

Nu läste jag ditt inlägg igen...mer tillåtande och ältar inte. jag blir helt drömsk...tänk att ha en sån förälder. Min mor var precis tvärtom, det ältades i evighet och hon slog ner på sig själv när hon inte lyckades...det var sjukt jobbigt att ta som barn. Jag önskade när jag var liten att det inte skulle vara så svårt alltid. (hon var ensamstående med oss så vi fick ta rätt mycket ält)