AP-snack & babbeltråd

Håller med om att lugn är bra  att möta barn med, att när barnet är argt eller ledsen kommer man längre med en kram än att säga att man inte vill vara med barnet. JAg tänker inte me like coffes make uppfostrar barnet som någon skrivit utan faktiskt markerar själv. Sen om det är bästa sättet är väl inte solklart, som sagt, krama och bekräfta kan vara snäppet bättre än att markera sin gräns i det läget. Däremot är inte det sista nödvändigtvis alltid dåligt. Det är sånt här jag funderar mycket kring själv, vad som är okej och vad som inte är okej. Optimalt är inte något jag orkar sträva efter längre. Så graderingar enligt mig blir:

Dåligt: Jag vill inte vara med dig då du är arg.

Okej: Jag vill inte vara med dig när du skriker.

Bra: Nu är du arg för du inte får mamma (eller vad nu är), kramas.

Jag själv måste inte vara bra, jag förväntar mig inte heller att andra kring barnet ska vara bra men jag förväntar mig att jag och maken inte är dåliga, om ni förstår. LIte det här med good enough helt enkelt.          

Haha först tänkte jag göra tummen upp för Acelises inlägg om att ge mig sig ibland. Vi gör det hela tiden, igår satt pappa vid middagsbordet nedtvingad med pannan i bordet  Han försökte resa sig men där står storebror på triptrap-stolen och "nej, du ska ner" varpå han lägger ner huvudet igen. "Du med säger han och pekar på lillebror och du med säger han till mig. Vi skrattade bara allihopa, även lillebror. Sen håller jag med Me like coffee precis lika mycket, det handlar om att söka gränser och att träffa på gränser gör barn trygga. De vet att de inte behöver bemästra världen, mamma och pappa gör det åt mig, jag kan få vara barn och liten istället.

Vi har olika barn och vi är olika. Jag har förstått att Me like coffee kämpat ganska hårt med dotterns utbrott. Vi har inte alls haft de utbrotten och därför blir mitt perspektiv ett helt annat. Ni (förutom flickan och kråkan) har inte barn som inte äter och därför blev era perspektiv helt andra när jag tog upp frågan om mathållning för ett tag sen.   

Problemet med vissa ovanståend lösningar är för vår del att när storebror går igång blir det på allt. Först river han allt i lekrummet och sen vidare ut i resten av lägenheten. Man hinner liksom inte ritkigt med. Det kan börja först som okej i mina ögon men sen helt plötsligt så tar det fart. Ofta har vi inte riktigt tid heller att driva saker. Visst kan jag säga om du inte gör så gör vi inte det du vill. Men, han ser oftast tv för min skul (jag behöver få nåt gjort), går för jag ska klara av bägge barnen osv. Den som förlorar på att driva nåt är helt enkelt jag.

Jag kanske bara får acceptera att jag har väldigt fysiskt vilda barn. Lillebror är dock ett helt annat kapitel har jag märkt när jag är med honom själv i liknande situationer jag var själv med storebror. Häromdagen var vi iväg, jag satt och drack kaffe medan lillebror påtade i ryggsäcken och tittade på saker. Storebror hade snabbt rivit ut allt i samma ålder för att sedan srpinga okontrollerat åt alla håll. Det är lite lättare att styra ett barn som lillebror helt enkelt. Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med sista...kanske klassikern att barn är olika och vissa områden kanske man får lägga ribban lägre än andra.

Tack och lov har vi bara förstående föräldrar med familjer som inte ska uppfostra och ha åsikter. Vi får tvärtom beröm rätt ofta för hur vi är med barnen vilket såklart gör det hela lättare  

k girl: Det där känner jag igen med vår lillebror här Jag förundrades över hans olikhet storebror just i temperament. Jag kunde lägga honom på sängen minns jag, han var väl 3 mån och helt plötsligt sov han. Gillade att ligga i babygymmet medan vi åt. Var tokig i att amma men det gick bra Nu börjar lillebror bli större, 1 år är han precis. De är fortfarande olika i temperament men samtidigt har han blivit lite mer aktiv eller vad man ska säga. En annan spännande grej är att han säger mamma och nej. Storebror yttrade inte ett knyst innan 18mån. Å andra sidan gick storebror 10mån gammal medan lillebror inte alls varit så intresserad av den biten. Det är verkligen en upplevelse att ha två. Hur går det annars för er? Växer lilltjejen till sig?

Storebror sover förresten inne hos sig själv nu. Han valde det inte själv men vi fick inte plats i sovrummet med ytterligare en säng. Det är så odramatiskt alltihopa, vi lägger honom där vilket han gillar. Ibland vaknar han på natten och då går någon in och lägger sig där eller så kommer han själv tassande in till oss. Ibland sover han natten igenom. Det behövde tydligen inte vara så svårt med sovandet. Lillebror har sin madrass på golvet nu. Ibland räcker det att man klappar honom lugn och ibland vill han komma upp. VIlket som går bra. Ibland sover han hela natten. Tänk vad folk håller på att ordna och fixa och ha sina principer med sovande och barn. Själv har jag kanske varit lite för mycket för samsovning, att det skulle vara det till varje pris trots att vi inte sovit så bra fyra st tillsammans. Någon har alltid väckt någon.

Annars, 13mån är det något som klingar hos er. LIllebror är så missnöjd hela tiden och uttrycker det med gnäll. Jag har svårt för gnäll eftersom jag känner mig otillräcklig. Inget jag gör blir bra. Han vill inte heller sova elelr äta då vi är vana. Han blir ännu ledsnare och får mat mellan målen och äter sen inte målen vi har. Usch min lilla plutt, han verkar ha det jobbigt men nu börjar även jag bli trött. Imorgon ska jag åka iväg två dygn, det känns ju inte kul när han är så ur balans.   

Okej, nu behöver jag er input och funderingar. Hoppas ni vill bidra.

Storebror har blivit smått våldsam av sig. Han rivs, hoppar, skriker högt istället för att prata, sliter i oss m.m. Det som vi upplever svårt att hantera är bitandet. Han kan helt oprovocerat bitas, nu ikväll var det pappa som fick ett ordentligt bett i benet. Han skrek till av smärta och markerade att så här gör man inte. Han känner sig dock frustrerad eftersom bitandet inte upphör men att det känns som det måste det. Hur ska man göra med storebror när ingenting "hjälper". Jag tänker ju markera genom att säga nej så gör vi inte, det gjorde ont på mamma. Pappa tänker mer straff (exempelvis lägga sig utan läsa bok) vilket jag absolut inte tror på. Dels för att det blir svårt för honom att förknippa indragen saga med bett i benet tidigare. Dels för jag inte vill snurra in i nån straff och hot cirkel. Men hur sjutton gör vi?  

Vi pratade om det nu efteråt och maken förklarade att han valt bort saga för det kändes fel att gå från det ena till det andra. Han hade fortfarande ont i benet. Han tyckte inte heller straff var rätt eftersom det blir just otydligt vad sagan har med bett att göra. Just den här gången kom det från ingenstans, vi stod o pratade med varsitt barn i famnen. Antar storebror ville ha uppmärksamhet. Andra fall är det då han känner sig trängd och orden inte hjälper mot lillebrors angrepp. Jag brukar berömma o poängtera när han löser en ilskesituation genom att inte slå och bita. Annars markerar jag utan att göra en grej. Tänker att makens reaktion inför tanken att han biter andra barn (vilket jag inte tror han gör) blir oro att inte vara omtyckta på dagis. Maken hade själv tuff skoltid vilket gör att han är mer orolig för beteendens konsekvenser socialt. Jag tänker mer ta det med ro, markera o prata om det så är det borta en dag.

Tack för input. Antingen får man ett bra tips här eller lite bekräftelse att jag tänkt rätt