AP-snack & babbeltråd

FAst hade jag varit matförgiftad hade jag också deppat. Livet är ju bra och sina nedgångar. Krya på er-kram!

Skönt coffe att det vänt och ni får ha en bra period Låter ju verkligen som ni är på gång nånstans.

Jag skulle vilja fråga er om den här stoppleken. Vad innebär den? Jag har funderat en del kring vikten av att lära barn att säga nej och att respektera andras nej. Jag börjar själv känna ett behov jämtemot storebror att kunna säga nej. Han kan vara bufflig och det är inte alltid jag känner för hans fysiska agerande, kliad under hakan, slagen på, ha honom i knät alltid osv. Det jag fastnar i vad jag ska göra i de situationer jag måste bestämma. Storebror säger nej till påklädning av ytterkläder. Skulle jag respektera det kommer vi alrig iväg vilket vi ibland måste. Storebror vill inte bli insmörjd fast han är jättetorr och får eksem. Detta måste göras och är ju på nåt sätt ett övertramp. Hur hanterar man såna situationer där jag måste sätta mig över honom och bestämma?

HÅller med, be inte om ursäkt. Förväntningar eller begrepp eller vad det kan vara spelar ingen roll. Du vet vilken skillnad det är mellan barn. Vi andra vet det också fast på andra områden. JAg vet hur det är att ha ett barn som inte äter och som har svårt att komma till ro på kvällarna, Me like coffe vet hur det är att ha ett barn som får utbrott osv osv. Det är först när man har barn som är lite ytterligare som man vet vad saker handlar om. Mina barn är inte high need, storebror kanske nosar på det hela och jag kan inte ens föreställa mig hur du haft det. Att du ens ska behöva försvara dig och fundera på om det var du eller ni är befängt och himla onödigt. Klart du funderat så, inte så jag menar men tja...du förstår kanske. Och sen är det så himla fel och ego att under barnets första år önska sig att få gå på toa själv, ägna nån stund åt sig själv och sina intressen. I min värld är det snarare märkligt att inte önska det men det är ju jag...egomorsan...eller vad. Usch nu blir jag upprörd men det finns inget som gör mig mer upprörd än brist på ödmjukhet inför andras situationer...eller snarare brist på empati.

Ingen mer som har nån input kring det här med nej och stopp? Hur man kan förklara skillnaden mellan när mamma får köra över barnets nej? Det här med måste och vill är ju bra, vissa saker måste man helt enkelt.

Tack alla för er input. Just tandborstning går supersmidigt hos oss också, var mest exempel. Däremot är det smörja rumpan och tvätta håret som är saker han verkligen inte vill göra. När det gäller hårtvätt har vi reducerat detta till en gång i veckan. Då gör jag det bara. Jag säger alltid tydligt att nu ska vi tvätta håret varpå han gallskriker. Jag säger att jag vet han inte tycker om det, hör att han inte vill osv. Ibland går det att komma undan med att hälla muggar vatten över håret och då nöjer vi oss med det. Annars kör jag bara på. 

Jag respekterar också nej i alla andra lägen där det är ngt som inte måste göras. Säger att det vore bra men vi tvingar dig inte. Jag försöker också förhandla men jag är väl inte den mest tålmodiga så i sämret stunder blir det inte så mycket förhandlande. Jag ville mest höra hur ni skiljer på de här situationerna men det känns väldigt logiskt det ni alla skriver.

Ibland undrar jag också över det här med att testa gränser. Jag, storebror och hans morfar var och handlade idag. Han skulle köra egen vagn vilket aldrig är särskilt bra ide´efter som han springer ifrån den, börjar äta på godis och annat han blir sugen på för stunden.Det går inte att kontrollera honom. Idag fick han dock köra själv eftersom vi var två vuxna på ett barn. Hela handlingen var ett skämt, han sprang hej vilt och rev och slet. Till slut fick jag nog och satte mig ner (hade gjort det flera gånger och försökt förklara) och sa nu räcker det för idag. Tog honom i famnen varpå han blev väldigt arg, bar ut honom. Han började fråga varför och var morfar är, varför kunde vi inte betala med honom varpå jag svarade att det gick inte idag, mamma orkar inte springa efter dig längre på ica. Då först lugnade han sig när jag var rak och ärlig hur jag kände och upplevde det. "Jag tycker det är jobbigt att springa efter dig och det tycker morfar också, därför får vi vänta här ute nu".Som att han letat efter det här stoppet hela handlingen...     

mamabear: DEt var min treåring som inte åt så mycket. När vi vägde honom på bvc så följer han sin kurva fint så nu har jag slutat oroa mig så mycket. Han får själv ta upp mat, det har jag upplevt hjälper lite och han får äta det han vill. Jag hindrar honom inte att småäta vid diskbänken och han får springa ifrån litegrann från bordet. Ibland hjälper jag honom som nu på kvällen, han åt ingen middag merän lite ost och majs. Fika idag var en liten tårtbit (mormors födelsedag). Då stödmatade jag i honom lite gröt. Men hur gammal är din skrutt? Storebror ammade också i 9mån men typ inget intresse för mat när vi introducerade vid 6mån. Sen efter det har han alltid ätit lite men jag upplevde aldrig själv att amninen hade betydelse, det var mest andra som tyckte det.

msKitten, kanske låter lite märkligt men varje gång du "ventilerar" här drar jag lite av en lättnadens suck. Jag är inte den enda som hamnar i såna omöjliga situationer med min stora här. Nu är han 3 år och inte där din son är men just kaoset, de upprörda känslorna, förlåtet och dåliga samvetet, det finns här med. Varje gång jag läser dina ord tänker jag att det där är väl normalt, det låter ju inte märkligt men hos mig själv har jag svårt att tolerera det.

Vi försöker till varje pris (kanske ni också) att undvika de här hysteriska utbrotten jag kan få. Jag har inte bestämt mig vad som är bra eller dåligt i detta men jag tänker helt amatörmässigt tillbaka på min barndom. Det jag inte vill föra vidare till mina barn är långsinthet, ältande, aggressivitet som skrämmer och total depressivitet. Jag har haft dessa grejer i min uppväxt och det vill jag inte ha med mig. Jag försöker jobba med de bitarna genom att på nåt sätt flyta igenom de dagarna som du beskriver. Att alla ribbor på nåt sätt sänks när jag är ensam och tålamodet och orken inte finns. Jag driver inte saker, jag har inga ambitioner utan jag bara är med mål att inte lämna den jämna linjen. Ibland innebär det sockeryoghurt till mellanmål för storebror pekar på det i affären, ibland innebär det att bägge barnen får fördriva en timme i barnvagn för vi går ut och går (lugnt för mig) eller liknande. Jag är inte säker på att jag gör rätt men jag vill itne ha ojämnheten. Nu var det inte alls det här du frågade efter utan mer jag som passade på att ventilera jag också

Men precis som Mama bear säger tänker jag ofta att jag är en bra mamma för det mesta, det är därför ungarna gillar mig. Ibland är jag mindre bra mamma men de klarar de också. Vi har väldigt fina stunder i vår familj...dock itne alltid men det är okej, det måste få vara okej.    
 

Kryssarinnan: När kom lillasyster? jag har för mig du frågade om syskonvagn för ett tag sen och då fanns hon väl inte? Om det är så att hon är nyligen anländ förstår jag att du inte fattar hur du ska klara dig själv med bägge och att det blir konflikter med storebror. Vilken omställning två barn var, större än ett tycker jag nu i efterhand. Nu är lillebror 13mån och vi är inne i det hela vilket är otroligt skönt. Hursomhelst, delge gärna hur det går

Vi har också upplevt att allt blir så mycket stökigare och jobbigare när vi är alla. Därför har jag väl inte fullt ut förstått varför man ska vara hemma allihopa hehe. Vi gör så i de perioderna att vi helt enkelt delar på oss. Tar varsitt barn en stund.

Att gå från att vara hemma ihop till själv med två minns jag också som otroligt skrämmande. Maken valde att gå tillbaka till skolan efter 5 dagar hemma med lillebror. Han lämnade förvisso och hämtade på dagis så jag var ju inte själv så sett egentligen. Vi körde jättemycket tv. Jag ammade framför diverse barnprogram och låste alla dörrar utom vardagsrummet. STorebror var vid det laget itne särskilt tyglingsbar och rev och slet i det mesta och när jag ammade var jag ju låst. Då var tv:n super. Men allt skas igenom, är väl först nu jag känner att två barn är under kontroll men jag vill helst inte vara själv med dem över natten. Inte heller vid läggning även om det går. Maken jobbar natt i sommar och det är ju lite oro, samtidigt löste det sig fint förra året då det var samma upplägg. Fördelen med nattjobb är ju att han jobbar tre nätter i veckan så vi får massa mystid i sommar