Myulk, är väl föga tröst men vi hade samma för ett år sen när storebror var drygt två. Tvåtimmarsläggning var ingen ovanlighet. Vi testade allt. Ta bort dagsömn,sagor, rutiner, lägga senare, tidigare osv osv. Vi skyllde på syskon, sommartid osv. Inget hjälpte el förklarades. Men det gick över. Är ni två? Kan dela varannan kväll? Vad som behövs för att överleva? Tänker själv så för att inte bli arg el frustrerad.
Acelise, jag tänker lite så här. Nu gör du eller ni får man ju säga, ett val, du ska jobba lite mer än tidigare. DU väljer det för du tror det ger diverse olika fördelar och det är något du vill göra. Du är en lika viktig del i familjen som alla andra och i det här beslutet får din son vara mer på dagis. Han kanske gillar det, kanske inte gillar det. Oavsett är det inte ett dåligt alternativ som han kommer att fara illa av i längden. Snarare kommer han att lära sig att se sig själv som en viktig person, en som är värd att satsa på sig själv emellanåt och göra nåt som han själv tror på. Jag tycker du ska tro på vad du gör och förmedla det till sonen, du lär honom massor om självrespekt tycker jag.
Kan också dra en parallell med min närvaro. Jag lägger cirka 8-10h i veckan på träning inom min idrott. En del av timmarna är med lillebror sovande i vagnen på gymmet, eller lillebror åkandes i joggingvagnen. En del är när barnen är vakna och en del efter de somnat. Jag har många gånger ifrågasatt mig själv, har jag verkligen rätt att satsa så på mig själv nu? Mitt svar blir till slut, ja och jag känner det är förankrat inom mig och med maken. Det är klart jag har rätt att göra något jag brinner för. Det jag vill komma fram till är att barnen verkar inte ens bry sig. JAha, nu ska vi vara själva med pappa och så är det bra där. Det är så självklart, pappa är i skolan, pappa jobbar och mamma tränar. Jag menar här till dig att du är orolig för sonen men frågan är om sonen är orolig för sig själv. JAg vet hur det är att ifrågasätta sig själv, lägga ansvar på sig själv för barnen men ibland har jag med lite hjälp insett att det inte blir bättre.
Jag läste på tal om det här med gränser. Vad lär vi våra barn om vi aldrig blir arga och brusar upp? Att det är rätt att trycka undan känslor och hålla inne sin ilska. Det fick mig att slappna av lite mer i mina utbrott. Jag lär iaf barnen att det är okej att bli arg. Sen pratar vi om det. Idag blev jag arg, storebror blev arg. Storebror försklarade att han blir arg när jag blir arg. Jag förklarade varför jag blev arg osv...det blev ett väldigt bra samtal. Jag vet inte om det blivit bättre av att bita ihop där, kanske för vi var på stan 
Nu blev det lite av varje här...bara en liten undran, sonens pappa kanske också kan bidra lite om ni som familj bestämmer er för att det inte känns bra att utöka dagistiderna? Att du ska satsa så du kan få ditt drömjobb och därmed bli en bättre mamma (det blir man om man inte är bitter över missade tåg) är för mig självklart. Men lösningarna är ju många, eller kan vara många 
Det är så viktigt att man inte tar allt ansvar själv. Det är ert barn och känns inte heltidsdagis bra får man hitta lösningar. Ofta brukar jag ställa upp situationer så här: "jag ska göra det här, hur löser vi det" Kan pappa gå ner i tid, vara föräldraledig ett tag? Andra anhöriga kanske kan hjälpa till? Att man hittar sina lösningar som passar familjen. Jag tror ju inte mer dagis är ett problem men känner ni att det inte är rätt för er är det kanske itne det och då är det bara en faktor att ta med i planeringen.
Hög igenkänningsfaktor på lämningar, funderingar kring förändringar och så. Är inte världsmästare på dem heller. Däremot lärde jag mig mycket här en period kring sin egen roll. Det händer så mycket i barnens liv att vi omöjligt vet vart det kommer ifrån. Det kan vara vi men sannolikt är det ju något utifrån som påverkar dem. Dumt då att ta på sig nåt man inte har orsakat iställte för att bara vara bredvid stabil och leva med ett hängande huvud eller uteblivet leende eller vad det kan vara. Supersvårt, jag vet men jag försöker lite så.
Här har jag erkänt för mig själv att jag inte gillar att ha bägge barnen själv tillsammans. Var och en är jättemysigt och ger bra stunder men bägge är bara kaos. Kändes lite hemskt att känna att ajg inte vill vara med mina barn men det är nog inte det, snarare kombon bägge ihop. Det får vara så nu...de är intensiva små killar
Jag har kört kortare dagar efter julen och sommaren. 9-12 en vecka och sen har det gått bra. Har ju haft möjlighet att gå på känn. I höst ska lillebror skolas in vilket ju blir lite inskolning för stor också.
Acelise, jag är också lite kluven till vår sommar. Vi lade semester hela familjen 4v som nu (om jag får jobbet) blir 2v eftersom mitt ev nya jobb startar med en kurs som man måste gå.Heltid antar jag. Blev rätt ledsen först men sen tänkte vi att det blir fördelar. Pappa kan vara ledig 2v (haha härligt jämställt här) med bägge och skola in lillebror i lugn och ro. Vi får en lön extra vi itne räknat med och vi kan ta ledigt kring jul istället lite extra. Kanske till och med åka iväg lite. I längden vill jag ha jobbet med alla miljoner fördelar jämfört med det jag hade innan jag blev föräldraledig. Då är två veckor inte så farligt trots allt. Men visst, det svider lite i hjärtat.
Det viktigaste i bitande nypande grejen är väl att ha tålamod. Läste i (Juul?!) att först vid 4-5 års åldern kan man förvänta sig att barnen anammat några av de värderingar man tjatat om. Jag är konsekvent och säger "nej, man nyps eller bits inte". Däremot är jag lite mer osäker på "nu gjorde du lillebror ledsen", för mig luktar det spontant skuldkänslor. I de här situationerna kan jag ändå känna att det är okej att tappa sitt tålamod. Det handlar om något som aldrig är okej och brinner man av lite extra i en sån situation är det inte hela världen.
Ignorerandet vet jag inte riktigt, tycker inte det funkar klockrent. Dessutom lär man ju barnet att skrika och vara ledsen lönar sig, eller det verkar så på lillebror i andra sammanhang
Jag funderade lite efter jag snabbt skickat inlägget Me like coffe. Jag tror att jag är lite märkt från min uppväxt då mamma ofta var ledsen och ofta fick det till att om vi barn var snälla skulle hon inte bli ledsen. Men när jag tänker efter är det ju jag som är lite konstig där efter vad jag varit med om men också att det är skillnad på att göra ett annat barn ledsen genom att bitas eller att göra mamma ledsen för nåt man inte ens fattar vad det var. Mils skillnad. Tänkte på det imorse då storebror lade sig på lillebror så lillebror blev ledsen. Då sa jag också "man får inte lägga sig på bror, du ser ju han blir ledsen då".
Fågelungarna, jag känner igen mig i ditt resonemang. Jag har nog landat i att ibland blir jag väldigt arg men oftast säger jag bara metodiskt till att nej man får inte bitas. Jag pratar inte överdrivet om det längre för då blir det ju en bra strategi att få den uppmärksamheten. Jag säger nej och sen tröstar jag den lille istället.
Nåt helt annat. Nu är ju lillebror 14mån och vi börjar se hur syskonrelationen växer fram. Det är så fantastiskt obeskrivligt roligt att se. Det har ju funnits lite hela tiden men nu blir det mer märkbart. De leker, de skrattar ihop och gråter ihop. STor kallar på liten och ja...det kommer ju att komma mera. Nu är jag så glad jag gjorde det här, skaffade dem relativt tätt. Det börjar bli skördedags för senaste årets arbete
Me like coffee: Hur kommer det sig hon inte ska vara i förskola? Jag tänker att om du har familj och vänner som vill ha barnen kanske du kan få lite tid själv? Jag känner själv att jag är glad jag ändå har de timmarna på dagis även om jag nånstans hade nån dröm om att ha bägge själv. Jag mår bättre då jag och lillebror får andas lite i ro. Sen funkar det ju bra att ha storebror själv också, det blir samma lugn då.
Klart det kommer bli annorlunda när du väl är på plats Hur länge ska du vara hemma totalt?
Ja men så du får dina andningshål. Att ha henne hemma inte blir ditt ansvar så att säga utan även makens. Att ni ska få det att fungera så du mår bra.
Vill dela med mig här med er om morgonen. Storebror kom till dagis och ville inte gå in. Massa barn i entrén och många ville inte dit idag verkade det som. Storebror blev snabbt en av dem. Vi tog det lugnt och till slut var det bara vi kvar och jag sa hejdå och gick. Han var ledsen men jag tänkte att det går över. När jag var på väg ut ur grinden flyger dörren upp och storebror kommer springande helt rödgråten och klänger sig fast. Jag tar upp honom och jag och en av pedagogerna försöker locka. Men idag kändes det fel, jag tänkte på alla ni här som aldrig lämnar under protest och ville testa det konceptet eftersom det kändes helt fel att lämna där. Gick med in och var med en timme(!) och sen efter det skulle alla ut och leka på gården. Jag sa hejdå till storebror (som klängt på mig under hela samlingen men på slutet släppte taget lite) som glatt vinkade och sa "hejd ses snart". Ibland är det fantastiskt att ha tiden och i mitt fall orken. JAg har inte haft det senaste året, ork att se innerligt till honom utan mer försökt få allt att flyta. Satt mina gränser men idag, lillebror struttade glatt omkring så det funkade. Vet inte vad personalen tyckte men om det är så att de inte gillade det handlar det ju bara om deras lathet, att allt ska flyta.
Acelise jag känner igen mig i din beskrivning. Så där kan jag också känna och reagera och naturligtvis är det mitt "fel" att jag ev smittar av mig av nån ev oro osv, det känns som barnets ledsenhet beror bara på mig. Sen glömmer jag att barn befinner sig i andra sammanhang och det kan vara nåt annat som gör hen ledsen.
Jag känner också igen mig i att måla saker mörkare än vad som kanske är nödvändigt. Han tyckte inte det var lönt att gråta därför satt han och var glad med pärlorna. Ja, så kan jag lätt tänka.
Fast egentligen...är det verkligen så? Han kanske bara hade en dag då han vant sig vid att vara hemma och inte var sugen på dagis. Klart han visade han ville vara med dig men när det var klart och lämnat så tja...dagis är ju rätt kul ändå. För så upplever jag storebror här. Han vill ofta inte bli lämnad men han vill heller inte gå hem. När jag gått blir han glad och anpassar sig. Ärligt talat tror jag inte det har med att göra att han itne tycker det är lönt att protestera. Häromdagen protesterade han ju, slet sig ur pedagogens famn och sprang ut efter mig.
Jag tänker att man kan se saker i olika synvinklar och ditt (och ofta mitt) sätt att se det är rätt svartmålat. Och även ganska egoistiskt...jag har så lätt att överföra min osäkerhet och göra barnets känslor till mina och framför allt något jag alltid i alla lägen kan påverka men så är det ju inte. Jag svamlar väl en del här och vet inte riktigt vart jag vill komma merän att jag känner igen mig i ditt resonemang men det är inget jag vill föra själv för jag tror nite det ger något för barnet eller för mig.