fågelungarna: Din berättelse får mig att tänka på hur vi har hemma. Så fort jag ska lämna hemmet vilket jag ju faktiskt gör dagligen så gott som utan barnen blir lillebror jätteledsen. Jag brukar trösta och hålla på men maken säger bara "ut så fort som möjligt, han blir alltid glad när du gått". När jag sen kommer hem igen är han jätteglad och alla tre leker ihop. Hade jag inte accepterat att han är ledsen när jag går hade jag nog ärligt talat aldrig kommit iväg.
Klart man blir provocerad Me like coffee 
Vår lillebror fick vänja sig av vid 9mån av att sova i sele. Min rygg sa tvärnej, hade riktigt ont ett tag. Vagnen är vår räddare. Jag tyckte det var jättebekvämt att bära ett barn men med tvåan där storebror ville leka tyckte jag det var allt annat än optimalt. Nu har jag och storebror väldigt fina stunder när lillebror sover i vagnen. Jag är fri att leka hur jag vill, böja mig, krypa osv. Krama storebror framför allt. DEt var kanske inte helt smärtfri övergång från sele till vagn men valet fanns inte och nu älskar han sin vagn. Vägrar att somna nån annanstans så vi har lite bekymmer med kvällarna. Kan ju inte bära upp vagnen tre trappor efter han sövningspromenad och han vaknar lätt när jag lyfter ur honom ur vagnen. För två veckor sen somnade han fint i vagn på balkongen men det funkar inte nu. Det går ju verkligen i vågor och man får nästan ta varje dag i taget. Så tänker jag nu iaf när det är lite kämpigt, om en vecka kan det vara nåt nytt.
Det jag vill ha sagt är egentligen att hur det blir i höst när du har bägge hemma är ju omöjligt att sia om. Fast du behöver ju en strategi redan nu och det vet ju bara du vad som kan funka med dina. Dock kan det ju vara värt ett försök om du tänker ut nåt som kan passa dig, ibland kan de ju läras om även om man inte tror det. JAG trodde inte på vagnen i höstas men så gick det, kanske för jag utstrålade att det inte fanns nån option.
På tal om att förklara, det har aldrig funkat på storebror här. Han vill allt "nu" och locka med nåt bättre sen om han är tyst finns inte riktigt hos oss. Här är det bara avledning och hoppas på det bästa. Tv är bra för oss men jag vet inte hur din stora ställer sig till det.
Nej vagn tog jag till när jag inte orkade mer. Jag var så anti det och som du säger, tilltalades inte av det. Kändes så främmande att lägga ner sin skrutt i den och köra omkring. Men men, jag är inte sämre än att jag kan ändra mig och jag är glad jag burit mina barn så länge som jag ändå gjorde. 18mån och 9mån, tror det varit jättebra för dem. Och mig 
Fast nu när jag ser hur lillebror älskar sin och känner sig trygg på sin plats känns det också bra. Särskilt för mig som har en syskonvariant där jag alltid vet jag får med mig storebror hem, det visste jag inte förr och det var mentalt tungt för mig.
Vad bra idé med sagostund, ofta hjälper det att bara tänka lite så har man många svar själv Om båda är hemma kan man ju se det som en skön stund då hela familjen varvar ner. En tar lillebror och ligger bredvid honom och en läser för syster.
Nej bära två är min kropp alldeles för mycket värd för att göra. Här börjar storebror kunna gå vissa sträckor själv men det är först nu. Vad gör man då, med en som piper iväg för allt han har chansen ges. Vi bor i stan så det har inte funkat. Sen har jag förändrats, jah behöver mer space än tidigare. Jätteskönt att få ha kroppen fri från barn ibland. Men där är man ju olika såklart.
Jag har aldrig mött på den sortens patrull som ni beskriver. Folk har ju inte nåt uttalat AP-tänk men de flesta av mina vänner sätter barnets behov först och att de ska ha det bra. Vet knappt någon som låtit barnen skrika till sömns. Eller jo, två men där har jag inte tagit diskussionen eftersom de faktiskt inte ifrågasatt mig alls. Hursom helst är det alltid bra med vettiga föräldrar att diskutera med tycker jag och ju fler desto bättre Jag är ju ingen AP-förälder längre över huvudtaget merän att jag försöker göra så gott jag kan för mina barn men det gör väl alla föräldrar egentligen. Det jag ville komma fram till var att det är' trevligt med nya i tråden
Jag tänker så här. Med storebror ansåg jag mig vara lite mer AP. Vi bar i sjal, vi samsov, ammade 14mån (sen dog det verkligen fast jag tänkt längre än så), lämnade inte bort honom över natten, inte mycket över dagen heller. Vagn var inget för honom, han skulle vara nära mig. Med lillebror försökte jag behålla det men jag tyckte inte det var särskilt användbart sätt att ha två barn. Tyckte allt blev lättare då jag köpte syskonvagnen (framvänd(!)), slutade amma honom, fick sova i eget rum (maken samsover förvisso med dem fortfarande men jag klarar inte det, fyra i en säng). I fredags hade jag och maken en egen kväll ute och vi sov till och med borta från barnen. Det känns väldigt inte AP att fortfarande leva på det dygnet för det var så välbehövligt. Jag vet ju barnen hade det bra och lillebror är väldigt trygg med mormor som samsov med honom då. Jag ser ändå att han varit lite extra klängig två dagar efter vi var iväg men jag tycker ändå det var värt det, jag behövde den kvällen och den natten. Så anledningen är väl att det som funkade så bra med ettan inte funkat så bra med två st. Samt att mina behov ändrats...jag har behov av mer space på nåt sätt.
Samtidigt försöker jag ändå måna om barnen till att de ska bli trygga individer som mår bra i sig själva och har en bra självkänsla. Dock har jag ändrat mig rätt mycket där, jag tror barn blir trygga genom andra medel än de jag tidigare trodde på. Inte för att bära, amma länge och så är dåligt men jag tror inte det är så nödvändigt som jag trodde förr. Självklart har jag också kramat min skrutt merän vanligt och ansträngt mig för att finnas till hands lite extra efter vi var borta.
Jag ska tillägga att det där med vagnen, slutet på amningen och behovet av att vara borta lite från sina barn inte känns som något jag delar med er här. Jag får ibland intrycket av att det inte är något den här tråden vill eller känner för. Det är ju helt okej. Däremot känner jag att jag delar förhållningssätt på andra plan, kanske sånt som blir mer aktuellt när barnen blir större. Jag känner ju att jag har utbyte av er i förhållningssätt, att se på barnen och hur man vill bete sig mot dem. Inte bara avfärda allt som jag känner "andra" föräldrar gör.
Alexe, jag började nog som du beskriver men det funkade inte. Sen trillade jag över det här forumet och slutade kämpa, det fanns så mycket vettigt skrivit och gjort. Därefter lugnade jag mig och insgå jag inte behövde eller kunde få så mycket egentid i början. Jag reviderade mina förväntningar. Jag har varit väldigt nära min tvåa också men inte riktigt lika länge. Jag har ju anpassat mycket till hans behov, naturligtvis. Åkt hem tidigare från träningsläger exempelvis för att inte få så många nätter borta, två tyckte jag räckte nyligen när han var 13mån och var med pappa.
Visst är det så att det kanske är mer förhållningssättet som är det viktiga. Jag har kanske tänkt mer på min egen förändring till att få vardagen att flyta på ett smidigt sätt. Egentligen har jag gjort samma som med ettan fast åt andra hållet. För när saker flyter praktiskt blir ju alla i familjen gladare. Som någon sa, jag tror också på att ha nån form av egenhet i föräldraskapet. Den här kvällen ute med maken kände jag mig bara som de man läser om i många trådar här "jag vill lämna bort min 1-veckas baby för egentid, vi måste ha det". Nu är mina 14mån och 3.5år så det är väl skillnad mot en natt men jag kände ändå igen resonemanget
Håller med Flickan och kråkan, jag kanske inte bryr mig så mycket om kommentarer. Folk reagerar ju väldigt på att barnen inte har egna sängar och sovrum. Vi varierar jättemycket sovplatser här beroende på vad som funkar. Nu är det att maken sover med barnen och jag själv, han får sen sovmorgon. Vi är nöjda med det. Ibland sover jag och maken med lilla och stora sover i lekrummet. Vi kan byta på natten också. Ibland funderar jag dock på om det är allt det här som gör att båda våra barn har svårt att somna. Just nu är det bara vagnen som funkar för lillebror och storebror är som han alltid varit, svårsövd. Hursom tänker jag whatever works för sömn får vara. En dag har vi vår vanliga dubbelsäng som vuxna människor och barnen har sina sängar.Väldigt många såna år lär det bli så varför hetsa nu.
Åh ni skriver så mycket vettigt att jag inte hinner med att kommentera allt bra. K-girl, jag tror det jag kanske hängt upp mig lite på här är väl att jag åker ibland bort över natten, eller summa summarum 4 nätter under detta året och verkligen gillar att vara hemifrån då det sker. Jag har också hängt upp mig lite på det här med vagnen eftersom jag hade nån intention över att inte använda vagn. Jag hade nån romantiserad bild av att stora skulle strosa kring och lilla sitta i selen Mitt misstag, barnen är inte såna. Stor har alltid varit sjövild ute och liten har blivit det han också. Verkligheten blir stor springer överallt utan att lyssna och liten satt och skrek i selen hehe. Provade sele på lilla för nån vecka sen, han fick råpanik. Klart vi lade undan den för gott då. Nu går mamma med barnen över gatan, en i vagn och en i "koppel". Säger lite om våra barn, klart det inte funkar som jag tänkt då och det har ju egentligen inget med AP att göra överhuvudtaget.
Flickan och kråkan, vi har nog gjort samma resa i det här med möta missnöje. Jag har lärt mycket från dig och det har gjort min vardag lättare. Som du sa, gnäll är tuffare att ta för det får mig att känna mig som en dålig mamma. Bara att tänka de orden gör att jag kommer vidare till att jag inte ska ta det personligt och vips kan jag bemöta barnen lugnt och fint istället för att agera i känsla av otillräcklighet.
Acelise, jag håller med om att dte var lite svårt när viljorna kom för mig också. Kramas var ju en sån universallösning tidigare, samt att sätta ord på känslorna. Vips var det inte tillräckligt längre Men väl över den tröskeln kommer kanske även du till det Flickan coh kråkan beskriver och så får man nya verktyg. Du är så klok och insiktsfull och reflekterande kring dig själv, det tycker jag är så bra för då kan man förändra det man vill förändra
Storebror har börjat spotta. I glas, på golvet när vi äter och lite varstans. Säkert jättefestligt när mamma blir arg för jag klarar inte av det. Blir helt galen. Värre än bitandet. Några tips eller är det det vanliga, säga till och markera sansat utan att förvänta sig så mkt egentligen?