AP-snack & babbeltråd

Det är ju som du säger viktigt att stora och du får tid själva me like coffe. Sen tror jag inte det behöver vara stora grejer. Jag tog stora med mig och gick ner och slängde sopor, ordnade med tvätten eller nåt sånt. Sa att "nu ska du och mamma göra det här själva".  Nu gör vi "större" grejer, har kommit sig mer naturligt då lillebror blivit större. De där kommentarerna hon kommer med som gör maken lite ledsen har vi också här. Vi gör ingen grej av det men min man är kanske lite väl bra på att bli bortstött  Han tyckte det var toppen att hålla min brors lilla kille på ett år. "Så underbart att inte få en hand i bröstet som puttar bort en" våra barn gör så för det mesta tyvärr.  

Vad mysigt det låter fågelungarna

Jag hade en annan favorittråd som dog här pga flytt till facebook, fick inget direkt liv där heller eftersom alla inte riktigt hängde på. Jag lade till alla som vänner på fb men det kändes nästan som de var mina vänner eftersom vi hängt här dagligen sen storebror föddes. Tyvärr har allt dött i den tråden vilket jag tycker var lite synd, saknar dem.

Jag stannar nog helst här eftersom det för mig inte är svårt att öppna fl, kolla min favorit och se om någon skrivit något eller inte. Men om ni vill flytta hänger jag på, vill inte förlora er så att säga. Vad är det du behöver veta mama bear?   

Fast jag gillar just att det är lite rörigt Eller rörigt och rörigt men att man kan skriva lite vad man funderar på utan att bli anklagad för off topic eller nåt annat. Att den här tråden inte är diskussion kring en enda grej med massa människor jag inte ens känner. Det är ju anonymt här men under tiden tråden funnits tycker jag mig ha nån känsla för vem alla är, eller vem jag tror de är. Vi vet varandras bakgrund, varför någon kanske har ett visst perspektiv. Man vet också vad man kan låta bli att säga för det blir provocerande, just för vi har en kunskap om varandra. Utan för den delen veta namn, utseende, bo-ort eller andra vänner. Jag trivs super här med spretigheten

Ringer 3 år och 4mån nån klocka hos någon här? Storebror har gått in i nån fas kan man milt säga. Det kom väldigt plötsligt för nån vecka eller två sedan. Varje dag har förvandlats till en never ending konflikt. Det är som det ska bråkas om allt. Jag trotsar väl honom eller nåt, ja det gör jag verkligen när jag tänker efter. Det är småsaker han får utbrott över, stora utbrott. Jag tar på skon på fel sätt, jag väljer fel tröja, jag föreslår tröja ute när det är kallt, jag går ner med fel fot för trappan, jag ska inte bära lillebror, maten ligger på fel tallrik, han ville inte ha mjölk utan VAAAAATTTTEN, dumma dumma dumma mamma. Igår kom vi knappt ifrån biblioteket för tre bokställ stod fel, de skulle stå i rad, den sista vek av något och han fick flipp. Idag var det middagen jag kommer ihåg på rak arm. Jag lade upp lite ärtor, spagetti och köttfärssås. 20min gick åt att gråta, skrika och kalla mig dum eftersom det låg 3(!) ärtor bland spagettin och köttfärsen. Han tyckte helt plötsligt inte om köttfärs men vägrade att äta ärtorna eftersom de tre var blandade. Efter 20min "mamma nu tycker jag om köttfärs igen".

Läggningarna är en mardröm av tjafs om hur leksakerna på golvet ska ligga, vilka böcker som ska läsas, vilken ordning, hur jag ska ligga på kudden eller inte på kudden, lampan tänd eller inte, när ska det avslutas och så vidare. Förutom den här manin över hur allt placeras och utförs är det massa springa ifrån mig fast jag säger ifrån grejer. Han ska klättra på berget bredvid spårvagnsspåren exempelvis. Allt som går emot honom följs av stora utbrott.

Nu är jag ensam med barnen den här veckan och jag får boksavligen panik. Detta tjafsande tär sönder mig. Det känns som vi är i en evig konflikt och ibland innebär utbrotten sparkar, slag och bitandes. Han blir väldigt aggressiv vilket jag har svårt för. Skrik och gråt, ja jobbigt men slag och aggressivitet är inte nåt jag är helt bekväm med.

Emellanåt är det fina stunder då vi har det mysigt och rofyllt, de kommer men de är tyvärr inte så många och framför allt stunder.

Kände mest jag behöver skriva av mig men har ni något klokt att komma eller mindre klokt, kom med det också. Behöver lite input.            

Jag vet inte om det faktiskt är sommarlovsförändringen som satt honom ur balans. Eller allihopa egentligen. Maken jobbar ju nätter nu och det fungerar ju knappast smärtfritt. Inget dagis, förvisso ville han ju aldrig dit men ändå. Ingen mormor och morfar som brukar vara här varannan vecka. Han kanske faktiskt behöver lite andra vuxna än vi, vi är ju rätt trötta om man säger. Hoppas på nån dag hos farmor och farfar och sen ska vi vara hos mina föräldrar allihopa en vecka, tack gud för det Det går ju bättre så fort vi är hos andra, mina kompisar exempelvis. Då är han lugnare. Det känns inte ritkigt rätt att vara så här isolerade i en kärnfamilj som vi varit på sistone, tror inte riktigt vi reder ut det på ett bra sätt. Vad jag svamlar nu, blir väl så ensam hemma