AP-snack & babbeltråd

Det är lite så jag också tänker, att han känner av kaoset som råder. eller rättare sagt att ordningen inte är som den brukar med samma rutiner. Sen är jag otroligt less på att vara hemma, jag trivs inte längre med tillvaron. Kanske han känner av sånt också. Nåväl, jag ska försöka vara lite mer inkännande idag men ändå behålla gränserna för vad jag tycker är okej. Jag finner mig inte i allt men det känner jag ju rätt tydligt inom mig var gränserna går.

Tack för ditt svar Me like coffee, jag vet ju du haft din beskärda del av utbrott. Nu när jag funderat idag så är det nog nån kontrollgrej. Han vill se vart gränserna går och känna att han får kontrollera vissa saker. Mitt tålamod är i botten och det gör ju tyvärr att det inte finns så mycket slack. Nu fick han vara med i köket men välja själv om han ville äta idag. Han fick gå på berget (inte vid spårvagn) trots att jag bara ville hem. Men allt slutar i konsekvensbeskrivningar (hot?). Nu går jag nog nte ut mer idag utan han får se tv istället om det krävs. Jag är ensam, rätt låg i sinnet så då får det duga de timmar som är kvar. Går jag inte ut blir det inte samma tjafs.

Ska tänka på det här med målet och vägen, göra skillnad på det. Problemet i när han ska välja är att han inte gör det. Han skulle igår ha apelsin och päron. Han ska ha lampan tänd, ingen ska släcka den. Han kan inte bestämma sig vilken tröja han ska ha när han får välja.   

Men har han alltid varit så Flickan och kråkan? För jag har ju alltid haft en vild och temperamentsfull storebror, dock har han varit mer regerlig och mer samarbetsvillig. 

I helgen ska han få vara hos farmor och farfar så jag får lite brejk. Jag ska väl inte vara sämre än att jag kan ta emot hjälp om jag känner det är tufft. Vi får se vad det gör med alltihopa.   

Intressanta funderingar, jag känner ju igen det du beskriver hos storebror här. Han har varit väldigt närhetskrävande eller önskande om man jämför med lillebror.

Det är verkligen två olika barn. Idag var jag ute med lillebror bland affärer. Han kan liksom gå själv. Visst går det lite hit och dit men man kan lirka honom och sätta ner honom korta stunder i en affär.Han river inte ner allt på hyllorna och springer hej vilt. Nu förstår jag t ex vad folk menar när de säger att barnen minsann kan gå, bara det tar lite längre tid. Det har faktiskt inte gått med storebror och jag trott jag varit lat. Det är ju så här med allt, de är olika.

Nu är han nöjd och glad hos farmor och farfar och jag pustar ut med ett barn. Hoppas det blir lite av en omstart på måndag igen. Att jag fått ork att hantera hans frigörelse på ett bra sätt och inte bara gnäller på honom hela tiden.   

Vad spännande msKitten med en tredje Hur gamla är dina nu? Känns stort att kunna se att de blir större, jag är bara under vattenytan med mina nu. Fattar inte hur jag tänkte när jag skaffade en tvåa även om jag såklart inte ångrar han som det nu blev men ni förstår vad jag menar kanske. Tycker du det är någon ålder det faktiskt blir lättare?

Jag känner lite att tre barn kan man skaffa om hemmet och barnen är lite av ens intresse så att säga. Men jag har lite svårt att se hur jag ska kunna lägga 8-12h på träning i veckan, maken ska ha sina veckor och helger till sitt och ha tid för tre barn utöver jobb. Nej, jag är nog för ego för att skaffa en trea, eller iaf borde jag inse det. Nu är jag ju inte den som inser sånt så jag kan nog sitta gravid om 4år igen sisådär Ja, orealstisk kan jag verkligen vara om jag vill hehe.  

Det är nog mer jag som tänker så. Har bara svårt att se mig att jag sticker iväg efter jobb och kommer hem efter nattning...maken tar hand om tre ungar. Jag tänker att då blir det viktigare att vara två föräldrar och knappt då räcker man till, alltså egentid (hemska ord men du fattar) blir än mindre. För en period, när de blir större är det kanske inte jobbigare. Jag tycker det var en sjukt stor förändring att få två, mycket större än jag trodde. Att få en var inte lika omvälvande, vi delade bra på honom men dela på två är tyngre helt enkelt. 

SEn kan jag vilja ha en till, inte för jag nödvändigtvis vill ha en dotter men ett barn till. Känner det jättestarkt inom mig att det ska vara tre men jag försöker vara realistisk med vem vi är i vår familj. Att få en tjej nu är ju dessutom typ 20% chans (har fått två pojkar med samma man) vilket blir dålig odds för mig

Vi har faktiskt storebror hos farmor/farfar nu. Han vill så gärna vara där och sova över och det är helt underbart. Tror det är en winwin för alla här. Självklart analyserar jag varför han så gäran vill vara där och inte åka men jag ska strunta i det. Är lite småtufft hos oss nu och då är det väl bara bra att han finner ro nånstans och att det finns flera trygga vuxna kring honom.     

Tycker det är intressant att höra hur ni andra tänker kring syskon. Jag är ena dagen som Alexe, längtar tillbaka till att vara själv medan jag andra dagen kan tänka som msKitten att det går snabbt över, tre har man glädje av resten av livet så bara att köra  Vi tänkte ta en funderare 2015, då är de 4 och 6, jag är 36 och tiden börjar gå iväg från mig iaf. Om jag saknar bebistiden på riktigt då så ska vi överväga har vi sagt

Ja livet är verkligen inte rättvist. Tänk att kunna säga att man haft lätta graviditeter. Själv mådde jag illa som en gris, fick foglossningar från hell så jag inte kunde gå på slutet utan kryckor. Är fortfarande inte återställd efter tvåan. Dock var sista förlossningen ett bra minne så jag räds inte förlossning.

Och min mage ser för j-vlig ut efter gått upp 27kg och sen två år senare 18kg. Ja jag är lite bitter över hur min kropp tagit det här med barnen. Förvisso gick jag ned alla kilona inom 6mån/4mån så det borde varit lugnt men huden...blä jag kan inte förlika mig och trösta mig med att barnen är såååå fina.