AP-snack & babbeltråd

Nu kanske jag neggar lite över det här men vi har en lite tuff period med kidsen och tillvaron över huvudtaget. Jag och maken mår inte bra av att inte delat på föräldraledigheten hur vi än vänder och vrider på det. Hursom, ni som säger att ni ser det längre perpspektivet med trean, hur tänker ni då? Jag tycker inte allt blir enkelt för barnet fyller 1år. Vi kämpar t ex fortfarande med storebrors krävande läggning, vi har hållt på 30min-2h per kväll i hela hans liv och jag ser inget slut på det. Med tre blir det ju tre barn som ska läggas, vem vet hur trean blir. Lätt som lillebror eller svår som storebror. Som en kompis till mig sa, hon har tre barn ibland då hon passar sin systers 5-åring plus sina egna 3 och 1åirng. Det är lättare med en femåring men det är ändå tre barn. Så tänker jag också, hur jag än vänder och virder på det blir det tre ungar och nej, våra barn har inte blivit lätta för de fyllt ett eller två eller ens tre år.

Vi delade inte denna ledigheten eftersom maken som 31-åring påbörjade en 5.5år lång utbildning och vill bli klar med den. Hade jag sagt han fått ta halva hade han gjort det men han bad inte om det, jag sa jag kan tänka mig vara hemma hela eftersom jag såg det som en möjlighet att få vara med mina barn. Han ville inte hoppa av skolan eftersom det då skulle förlänga hela tiden samt att det är en rätt krävande utbildning. han har också tidigare sämre erfarenheter av misslyckade studier så när allting började bra, han hittade kompisar att plugga med och har klarat allt under rätt stor press, funkar ju inte med omtentor och sånt nu önskade han få fortsätta helt enkelt. Jag själv har inget emot att han pluggar, vi kan leva på mina pengar, inget som bekymrar mig så men samtidigt är det ändå ett projekt som jag också uppskattar om det blir klart nån gång. Med storebror delade vi lika på månaden men då slogs vi båda om att få vara hemma från jobb

Jag kanske också skaffar en trea, inte osagt men jag är lite rädd eftersom jag upplever det som jobbigt. Tror det handlar mycket om en själv och jag verkar vara en som tycker det är jobbigt med småbarn. Med tre större blir det ändå att de säkert vill ha nån aktivitet, kanske behöver skjuts nånstans. Med två barn kan jag skjutsa en till träning exempelvis, träna samtidigt under tiden medan pappa är hemma eller på nåt annat med den andra. Med tre får man ju vara hemma alternativt titta på med det tredje barnet. Det blir liksom en för mycket på nåt sätt. Hade jag själv inte haft träning som hobby utan gillat att pilla hemma, göra scrapbooks, gå i skog med hund, sy eller vad man kan tänkas gilla hade jag nog inte tvekat. Då är det lättare att göra det samtidgt med barn alternativt ta en stund när de lagt sig och pillat med sitt. Men jag är inte sugen på att träna efter läggning även om jag gör det ibland även nu. Så tveksamheten till tre handlar helt enkelt om tid. Jag kan också känna att visst det är okej att leva ekonomiskt som vi gör nu men en dag kanske jag också vill ha ett hus och göra nån resa förutom till våra föräldrar. Man är olika som förälder helt enkelt och det var där det jag menade när jag sa att barnen i min värld får vara lite av ens hobby för det ska funka bra.   

Jag vet inte om jag t ycker det är åldern som är hela det jobbiga eller vad man ska säga. Vi har en lillebror som äter och sover och inte är lika aktiv som storebror. Man kan ha honom på  en gårdsplan, en filt eller nåt annat utan att han springer till skogs. Bara de grejerna gör honom mycket enklare. Storebror är en annan femma oavsett ålder. Sen blir han klart lättare med åldern. Särskilt nu med blöjfriheten och att han kan vänta på mat nån timme...det gör ju saker enklare, inte så mycket planering.

Hur tänker du Alexe, vara hemma 4 år? Hur blir det så länge? Problemet är väl egentligen att jag ville vara nån jag inte var...jag ville vara typen som trivdes hemma men jag gjorde inte det. Jag ville vara typen med två barn hemma utan dagis...jag var inte det. Samtidigt nu när jag tänker att det är tre veckor kvar innan jobbet börjar blir det vemodigt...klart jag bara minns de fina stunderna vi hade. Å andra sidan, det var då, att dra en höst hemma igen funkar ju inte, inte ens i fantasin.   

Alexe: Såklart att det är så att vissa dagar är bättre än andra. Vad bra det låter att du lär dig uppskatta att vara hemma. Jag antar att du är övertygad om att det är det som är viktigt också, då blir det ju lite lättare att ta de sämre dagarna. Det är klart det är svårt att njuta av allt när man är i det. Är det en jobbig dag kan det ju hjälpa att sätta det i perspektiv att nåt annat inte vore roligare alltid eller att vissa dagar är sådana. Men njuta av jobbiga dagar, vem gör det?  

Jag kan känna att 2.5 år vore bra, att maken var hemma ett år till med lillen innan dagis. Om vi gjort så hade vi dock inte haft några dagar kvar och det vill jag ha. Vill kunna vara hemma 6-8v på sommaren och sen jullov och nån vecka på våren och hösten. Jobba 80%. Maken behöver föräldraledigt för att kunna vara ledig på sommaren från sitt jobb. Men ändå, det är rätt tidigt med 1.5år måste jag säga. Tror inte han far illa av att vara där redan i höst men jag hade gärna haft ett år till. Dock inte till priset av att vi inte kan vara lediga resten av deras tidiga år. 

Me like coffee: Vad skönt ändå att flytten är på g och ni snart är i ett annat läge, bättre läge för din del som jag fattat det. Din dotters kommentar till morföräldrarna är ju klockren Kanske hon reder upp det där själv? Jag märker att storebror här iaf hänger med på alla olika sätt att vara som de tre familjer han vistas i innebär. Svärfars smågnäll med kärlek i rösten. Mormors omhuldande och ständiga avledande till allt vad vi är här hemma. 

Här är vi också lediga och nån form av lugn har infunnit sig. Jag var rätt under isen innan semestern men det har rett upp sig lite kan man säga. Känns skönt med gemensam ledighet och jag ser även framemot att få börja jobba Tror vår familj kommer att må bra av det.   

Velvet: Sen i vissa fall får man ju bara göra. Om barnet är ledset när du tvättar ansiktet en minut kommer det ju knappast att påverka hennes känsla av att vara hörd. Jag tänkte mer så med mitt första barn men med tvåan har det inte gått. Nu säger jag itne det var svårt att komma förbi otillräcklighetskänslan i detta men ändå.
Igår var vi på ikea och lillen vägrade nåt annat än att bäras av mig utan sele. Jag kände i ryggen efter att han varit klängig en period så han fick helt enkelt sitta i vagnen där trots han var ledsen. Min rygg var där viktigare. Sen menar jag självklart inte man ska köra över barnet hela tiden men ibland försöker jag sålla lite i utbrotten och känna efter vad de signalerar. Bra tips med ryggsele dock, allt som gör det enklare är såklart det bästa även om man ibland nog helt enkelt får lämna sitt barn ilsket i stolen i badrummet en minut.

Jag tycker det går rätt bra att känna inom sig vad barnet förmedlar, när det är okej att finnas där verbalt som du säger eller vad som kräver direkt uppmärksamhet. Jag brukar tänka att jag ska förmedla till barnet att det har ett värde, att det förtjänar att uppmärksammas när det behöver, att det ska känna sig viktigt. När jag tänker så blir det inte alltför svårt. Dessutom är det skillnad på barn i olika åldrar. Dock finns det vissa grejer jag alltid är snabb på, exempelvis nattetid eftersom jag tror är mörkret är skrämmande för dem oavsett ålder. Men sätta ner en klängig 18-månaders som skriker för jag behöver hacka upp nåt till middagen medan jag tröstande bekräftar honom på golvet "ja du är ledsen nu, vill vara uppe hos mamma". Det kan liksom inte vara fel tänker jag... 

Vår 3.5-åring sover i eget rum. Vi lägger honom där, han vill sova där alltså. Sen går det i perioder om han kommer in till oss, nån av oss lägger sig hos honom eller han sover själv hela natten. Vi har aldrig gjort en grej av det eller på nåt sätt skyndat på det hela men nu för nån månader sedan valde han sitt rum framför jättesängen med oss andra i....då och då. Det kommer när det kommer.