AP-snack & babbeltråd

Skulle vilja ha lite tips och råd. Samma 3.5-åring som ovan. Han har nyligen börjat göra sig omöjlig, jag orkar inte riktigt omförmulera mig korrekt, säkert vi vuxna som är trotsiga om man ska vara korrekt. Hursom, han testar gränser på ett sätt han inte gjort tidigare. Det är lite som att allt ska testas när vi säger ifrån. Idag var det sparka mig vid sänggåendet. Han ställde sig och kissade i lego-lådan. Han är på lillebror fysiskt. Det är lite som inget hjälper, säger vi ifrån skrattar han mest. Påminn mig bara lite, uppdatera mig. Hur ska man bemöta detta? Lär väl hända mycket inom honom men jag tappar ofta bort mig själv då jag kan bli väldigt provocerad vilket blir föga konstruktivt.

Okej, ni kanske har lite bra boktips iaf. Jag känner mig så vilsen i storebrors gränstestningar att jag behöver läsa för att få lite andra perspektiv på det hela. Maken fastnar i det här med gränssättningar men jag vet inte...jag får ju för mig det finns andra lösningsalternativ än att visa på sin makt. Så har ni något bra boktips att komma med så kom med dem  

Melikecoffe: Tänkvärt (allt var tänkvärt men just det passade mig bra ) det där med självbestämmande. Vi kanske faktiskt inte hinner med i att han växer och kan bestämma mer själv. Vi har ju upplevt att han äter "bättre" när han själv får lägga upp mat. Ändå står man där och slevar enligt nån tallriksmodell istället för att låta honom hälla upp sina majskorn och pastabitar och en halv tesked köttfärssås. Intressant du också blivit provocerad av kisset i legolådan. Jag blev helt galen inombords medan maken tog det rätt bra. Förklarade att det var äckligt och sen stod de i duschen en halvtimme och städade legot. Poängen gick fram under lugnare former. Jag försöker också tänka på att inte uppmärksamma såna grejer för hårt utan bara tänka att det där handlar mest om mig, att jag blir provocerad fast beteendet i sig är ju inte hela världen.

Flickan och Kråkan: Det huvudsakliga "problemet" är att han sparkas och slår. För mig är det så uppenbart att det är lite i brist på annat. Måndag, tisdag var rätt stökiga här men igår var det lugn och bra kväll. Inget gick "snett" nånstans, det vill säga att det var mycket positiv uppmärksamhet. Men när vi läst klart sagan, släckt och sagt godnatt och jag säger att nu pratar vi inte mer för det är sovdags börjar han. Små sparkar för att se min reaktion och som sen tar i styrka då jag först bara lyfter bort hans ben och säger att vi inte gör så. Det slutar med att han sparkar tills jag blir arg och då strålar han av lycka. I min värld är det helt enkelt ett sätt att få uppmärksamhet. Vill inte sova, tråkigt då mamma bara ligger stilla och hummar svar på mina påståenden....vad funkar i alla lägen..jo slåss. Kan det vara så och isåfall, hur bemöter man det? Bara att andas sig igenom det och hålla hans ben lugnt? 

Tänkvärt det där med att små barn inte gör som man säger. Läste i Juul att det kommer senare så det har jag för det mesta landat i. Förutom då jag står vid  ytterdörren med matilsk lillebror och håller på att kissa på mig och han bara springer allt vad han kan ner för gatan och runt huset 200m bort, då har jag svårt att hålla mig lugn      

Tack tjejer för er input! 

Det här med att se till att avbryta allt i tid tycker jag är ett typiskt exempel på bra teori och sämre verklighet. Jag kan inte ha koll alla sekundrar på barnen. Jag sitter inte med dem konstant, det går ju inte utan att jag blivit knäpp. Jag tycker det är viktigt att markera tydligt men utan att det blir för stor grej, det vill säga det lockar att göra om för man fick uppmärksamhet. Jag försöker tänka att jag inte kan förvänta mig något av ens storebror, som Flickan och kråkan sa, de lyssnar helt enkelt inte

Sen är dte ävl inte konstigt om man har olika förväntningar med liten och stor. Det är trots allt skillnad i ålder på dem. Dock kanske det är lätt att ha för stora förväntningar på den stora och det är där mycket konflikter hamnar i. Senast idag sa jag till maken att släppa nåt med orden "han är 3, du har markerat och det är inte mycket att göra, vi kan inte förvänta oss att han ska lyssna eller lyda".

På tal om annat. Jag har börjat jobba...tack gud. Jag måste lära mig att skilja på den person jag vill vara och den jag är...detta gäller på många plan. Så fruktansvärt insiktslöst att vara hemma i 18mån bara för jag trodde jag ville det...jag vill vara som er, gilla det men jag är det inte...men det var svårt att fatta. Vi inser att vi är ett par som behöver jämställdhet på alla plan (misstolka inte uttrycket, jag vet att jag inte var ojämställd innan men ni fattar, dela lika kanse är bättre). Vi kommer dela på allt vab och sånt även om det är en ekonomisk förlust att jag är hemma. Jag tror alla mår bättre av det. Samma med sovmorgnar och allt sånt. Hursom, det är himla härligt att vilja vara med sin familj, att längta efter barnen, att inte bli irriterad om inte läggningen går smidigt utan bara se det som en fin stund med barnen istället. Innan var jag så beroende av den lilla stunden själv att jag gick igång totalt på krångel vid läggning. Jag behöver bara gå ner i tid lite nu, några veckor kvar, jobba 100% är såklart inte hållbart men nödvändigt några veckor. Tror jag kommer att må mycket bättre i höst än på länge, balans är något jag måste ha i mitt liv.      

msKitten, jag är impad att du inte tar diskussionen. Jag hade inte kunnat låta bli dum som jag är. Du resonerar så himla vettigt själv att allt jag vill säga är stå på dig. Att en 22-månaders skulle bli traumatiserad över att du åker bort 8 dagar, så är det ju naturligtvis inte. Vad menar han förresten med traumatiserad? Om han verkligen tror på det får han ju se till att skapa andra band än de han har för vem pallar vara nr1 på dt fängslande viset för en nästan 2-åring. Nej, du är klok som en bok, åk!

Arvidsmamma: Du gör precis som jag alltid gjort och som bara skapar oro. Man bortser från att andra människor kan skapa andra rutiner och sätt när jag är borta, dock måste jag vara borta först vilket jag aldrig är när jag ser det skiter sig. Det andra är att barn förändras konstant precis som du nu erfarit. Trodde det skulle funka med vagnen och så gör det inte det en dag. Jag reagerade starkt på meningarna "eftersom jag vet att det kommer bli problem med sömnen dagtid då jag är borta. Första veckan jobbar jag bara halvtid så kommer hem vid lunch, och sonen klarar att vara vaken så länge så första veckan blir inget stort problem". Där bestämmer du dig att det kommer att bli problem vilket inte är sant, klart pappa kan söva honom dagtid på sitt sätt. Hjälpa alla i familjen är nog snarare att göra som Flickan och kråkan säga, peppa pappa som kan får några tuffa dagar innan de är inne i sitt. I den andra meningen lägger du allt ansvar på lösningen på dig själv, som att du bara ser att du är hemma som en lösning. Jag säger verkligen inget för det är så jag fungerar också...mest på ont eftersom andra människor är fullt kapabla att ta hand om barnet, kanke inte på mitt sätt men ändå. Jag hade försökt, inte lättaste kanske men ändå, att åka till jobbet och tänka att det är vad jag gör nu. Pappan tar hand om sonen, det är vad han gör på dagarna.     Som du skriver, du har ångest, inte ditt barn.

Kan på temat dela med mig av min 18-månaders som varit det mammigaste världen antagligen skådat. Han har suttit som en apunge på mig, ammat, burits, sovit med, aldrig lämnat honom, skrikit vilt när jag gått ut med soporna osv. Nu har jag sista månaden varit iväg nån helg, nån heldag,nån natt och så vilket gjort att han direkt accepterade pappa på ett sätt som vi aldrig sett tidigare. Pappa har blivit viktig för honom och lika bra som mig...nästan iaf Inskolningen på dagis trodde vi skulle bli ett trauma för livet men så fel vi hade. Han trivs som fisken i vattnet och är jättelugn och trygg där. Sover fint och leker. Tji fick vi   

Klart det är tufft att lämna sina barn i början. Har jag tyckt med båda, ens separationsångest griper tag i en. Det måste ju vara helt naturligt. Fast jag tror det är bra att skilja på mina känslor o barnets, inte göra min ångest till barnets. Min upplevelse är att om jag fanns på plats dög inte pappa. Anknytningshierarkin är tydlig. När jag försvann gick pappa bra men inte farmor. När vi lämnat hos farmor har farmor dugt men inte farfar. De väljer den som är högst i anknytningsrang o därför tänker jag så länge du är på plats vill sonen ha dig. Det resonemanget tröstar mig, jag får aldrig se situationer då pappa duger. Du ska se det går bra även om det känns tufft i början.

JAg har inga bra tips egentligen Yamma.När jag läser fågelungarnas berättelse inser jag att barn är olika. Att min stora skulle nöja sig med att hålla handen eller tån är ju helt otänkbart. Han hade tagit tillfället i akt och studsat som en boll upp och börjat leka. Är jag själv med dem söver jag lillebror i vagn på balkongen medan storebror ser nåt på tvn. När lilla sover nattar jag storebror i hans säng. Det är enda lösningen. 
Men det var inte det du frågade om utan hur det var när de var mindre. Vi delade helt enkelt upp varsitt barn på gott och ont. Storebror fick pappa eftersom lillebror ammade som en tok i början och sen blev han mammig. Storebror var ledsen ibland som jag mindes det men jag försökte ge honom mer dagtid. Nån perioder gick det ju bra att lillebror ammades till sömns och sen tog jag mig an storebror. När lillebror började sova av selpromenad tog pappa honom. Vi har väl delvis haft inställningen att barnen inte alltid kan välja utan att vi får dela upp det som vi tycker. Har storebror varit med pappa och ber om mamma får han det även om lilebror vill ha mamma 5e kvällen i rad. Det är inte så himla lätt allt det där, få två barn är tufft när det gäller att man inte kan klona sig.  

fågelungarna: Grejen med balkongen är ju för att skapa lite distans och för att lillebror bara somnar där. Det är som du säger, det är olika familjer och man får anpassa sig till sina ungar

Arvidsmamma: Vad glad jag blir av din beskrivning Det där är just min erfarenhet, man själv målar upp värsta scenariot innan men sen när det är dags går det superbra och alla är glada och nöjda Jag tyckte amningen var super att ha när man kom hem från jobb, nu tröttnade min efter ett par månader men i början främst.   

Nä så länge mamma och barn trivs med amma är det ju kanon. Nattamningen fick jag dock avsluta med bägge barnen vid 8-9mån för det var en gång i timmen och det funkade inte varken med jobb eller med två barn på dagarna. Den stora fick sluta själv när han ville vid 14mån och den lilla avslutade jag vid 11mån för jag inte orkade längre själv. Vad andra tycker är ju skitsamma. Frö mig var det svårt att sluta så tidigt som 11mån, kände nog mer press att fortsätta. Däremot var lilla lätt, han blev inte särskilt ledsen över att det inte fanns tutte till hands.

Alexe, vi gjorde så att maken tog barnen då jag kände det var dags att trappa ner. Jag sov i ett annat rum. Har lite svårt att tänka mig att det funkat om jag varit där och viftat med vatten. När pappa erbjöd en pipmugg vatten istället och somna på hans bröst gick det bra med bägge. Om jag inte minns fel gjorde vi så att han fick amma tills jag somnade, alltså nåt mål efter han somnat och efter 6 på morgonen eller nåt sånt.