AP-snack & babbeltråd

Jag misstänkte det var omgivningen som tuggat om dagis som en livsnödvändighet eller att du var hård mot dig själv i strävan efter att göra bra. Håller med om att hitta lugnet som du gjort o ta vara på det. Din dotter lär ju tycka om att vara hemma, sååå stort socialt behov har inte en 3-åring. Låtsaskompisar har vi här oxå när jag tänker efter verkar storebror här bara ha förmåga att hålla 1-3 relationer på en gång. Frågan är om de behöver så många fler. Nej njut av ert, det är ju mysigt o när du slappnar av o vet att det är bra känner barnen samma tänker jag

msKitten, tighta syskon går väl i perioder. För jag kände samma idag som du beskriver. De stod och drog varandra i håret, slog varandra lite, puttades lite och sådär. Tänkte på tråden och hur tight allt verkar vara här. Tänkte sen att det där måste vara faser. Ibland är de i fas och ibland inte. Storebror har det kanske tufft nu med sig själv och lillebror står lägligt till hands...inte er med det. Relationer får ju kvalité av annat än bara sämja..att ha en relation som bär mer än att allt är bra är ju massa värt. Jag skriker också på barnen ibland men så är det. Har börjat jobba med vissa grejer jag inser jag bär med mig hemifrån och som jag vill bryta nu. Allt skräp behöver inte mina barn ärva. Det blir bättre och bättre men samtidigt, nån form av variation behöver finnas. Har alltid tilltalats av ditt avslappnade sätt där det verkar få finnas plats till alla känslor. Kommer fortfarande ihåg inlägget när du och storebror hade en dust och han säger "mamma, ibland är vi arga på varandra men tycker om varandra ändå" eller nåt i den stilen. Det tänker jag ofta på...det om något vill jag lära mina barn.

msKitten, jag vet inte om jag håller med mig själv längre. Vi har sagt att inte tre tätt för det pallar vi inte. Vi måste få sova och andas ett tag nu. Men det är inte uteslutet med en trea. Isåfall om några år när de andra är större och mer självgående. Att man kan lägga dem med en saga och sen gå ut. Att de kan gå själva, sitta på kudde i bilen, ta sig själva till skolan mer eller mindre. Att man då längtar efter bebis igen. Gör vi inte det har vi två finaste killarna och de har varandra. Kanske man kan vara mer närvarande i deras skolbarnsliv då. Fast jag tänker en bebis på armen...det kanske inte är så dumt Känns himla befriande för mig att se barn som en glädje...nu när jag börjar komma till vattenytan inser jag att jag varit deprimerad mer eller mindre sen lillebror föddes. En sorg att känna att hans bebistid var så mörk för mig....så nej, tre finns inte just nu, jag vill bara njuta av att vi landat, jag simmat upp till ytan. Nu när jag tycker om att vara med barnen, ser dem som en tillgång jag är glad över känns det helt annorlunda. Så kanske tre...det lär väl vara annorlunda med några år mellan dem. 24mån var tätt...och tufft för mig.

msKitten, det jobbiga i det där är väl att börjar det snurra nånstans snurrar det på som en snöboll i en backe. Till slut fattar man inte vad som är reaktion på vad. Kidsen lär väl känna av er känsla också. Jag tänker att man börjar i sig själv för att bryta nånstans. Helt rätt att markera gränser, "nej jag vill inte läsa mera". Där markerar du ju itne gräns för sakens skull utan för att påvisa att man inte stegar innanför din integritet, vilket jag tycker är viktig lärdom.

Nu har jag ju noll insinkt om vad en 4.5åring innebär. Men att dela på er? Vara själv och läsa för ett barn här funkar inte, lillebror river och sliter. Generellt i såna perioder av kaos tycker jag att ta varsitt barn funkar bäst. Lugn och ro, 100% upppmärksamhet av förälder.

Natta, kanske inte läge just nu att börja ändra på det. VI kör här (dock har vi en harmonisk period nu, extremt harmonisk) att han får ligga själv i rummet om han vill..ibland tittar han på nåt på telefonen. Kommer han ut går man in och så ser man om dte funkar, ibland flyger han upp och ska leka ibland ligger han kvar själv och somnar. Det kommer nog bara en dag tänker jag men om det är så hysteriskt som du beskriver är det kanske vettigare att ta nattningarna ihop.      

Hur går det för er? msKitten med böckerna, Me like coffee med hemmabarnet, fågelungarna med nya fsk, Flickan och kråkan med graviditeten? Hur har ni det?

msKitten, jag gillar verkligen dina sätt att se lite outside the box. Med maken funkar det bra men morsan...nån form av relation måste vi ha för barnens skull men det är itne så lätt nu Hon och jag borde kanske reda i saker så vi kan kommunicera och överhuvudtaget umgås. Kan man ha familjeterapi med sin mamma när man är vuxen typ.

Kul att ni börjar med en trea! Jag känner mer och mer att jag vill dit även om jag för tillfället njuter i fulla drag av en lugn tillvaro. Jag jobbar och vi delar ansvaret, de sover på nätterna och man kan göra lite vanliga saker. Gå ut med kompisar, träna utan att nån vrålar halvt ihjäl sig. Stora kan sova borta och vi lite paus osv...jag behöver det efter allt som varit sen sommaren 2008 då jag blev gravid första gången.

Vi har haft himla harmonisk höst här men nu känns det som nån ny storm börjar rulla in hos storebror. Han fyller 4 år i februari. Han har som sagt varit väldigt harmonisk och lugn men nu är det nåt nytt. Pappa duger absolut inte vilket är ovanligt, de brukar trivas. "Mamma ska, jag vill ha mamma" är vanliga uttryck. STorebror ska bara vara med "mamma och bror, inte pappa". Vad är det? Pappa får liksom inte göra nåt när jag är hemma. Vill han hjälpa till på toa blir han utkörd och mamma tillkallas, exempelvis. Sen är det svårt att göra rätt återigen. Lägger man upp maten fel kan allt sluta med att han ligger hela måltiden och hulkar gråtandes på golvet, tårarna sprutar. Eller vi väljer fel tröja, han får sitta i fel bilstol, fel plats i cykelvagnen osv, ni fattar. Han säger nej per automatik och då vi köper det så ändrar han sig direkt. "Vill du följa med mamma ner till tvättstugan?" "nej"..."okej då går jag själv (med lillebror)"...."jo jag viiiiill". Mycket sånt. Vad tänker ni här? Ny fas? Vad att vänta? Tips och råd

Vad skönt det låter Me like coffee! Känns som vi kämpat lite parallellt här så jag kan verkligen identifiera mig med glädjen när det är lite harmoni i lägret. Kul du hittat en utbildning som ger dig något Jag måste också ha något att grotta in mig i som du säger Ocn du är inte galen som vill ha en trea, isåfall är jag lika galen Fast inte nu....nu ska jag vila upp mig innan det är dags för nästa så att det blir lite lättare än vad två täta varit.

Ska ta med mig det där med kosten faktiskt Me like coffee. Han är ju inte så glad i att äta överhuvudtaget och efter en dag på förskolan är det lite som att det ska provoceras. Jag slits mellan att låta honom sköta ätandet själv och att det ska vara avslappnat mot paniken att han måste ju äta. Det verkar som det öppnat sig en ny värld på förskolan med de barn som är i hans ålder. De leker väldigt mycket ihop och mycket rollekar. Har blivit så viktigt att han knappt vill vara hemma med mig på fredagar längre utan vill till dagis istället. Vet inte om han tar ut mycket av lekarna hemma sen eller vad man ska säga. JAg märker han pratar annorlunda och på ett sätt jag kan känna igen från andra barn på förskolan. Är ju himla kul att han har såna interaktionslekar och kompisar men samtidigt, nya utmaningar.

Fågelungarna, det låter verkligen kanon på er förskola. Det är ju sån enorm lättnad att det funkar. MEn så klart att du är trött...jag är nervös som sjutton att jag ska vara ensam hemma med barnen i 12 dagar. Hämta och lämna själv, natta själv och sova med dem själv.

Flickan och kråkan, vilken underbar ålder storebror är i Känner igen lite iaf, det där med att man vet allt och det blir mer sofistikerat än tidigare.      

Jag har aldrig övervägt att min nästan fyra år gamla son ska ta på sig själv Ser det som en bonus när han gör det. Skulle jag strida för påklädning skulle det bli det som du beskriver me like coffe, jag skulle inte orka helt enkelt. Lättare att sätta barnet i knäet och ta på det.

Jag loggade in här av lite samma anledning. VI hade utvecklingssamtal idag. Kort sagt, storebror kan bli väldigt arg och ha svårt att kontrollera sin ilska. No shit kände jag, vi har märkt av det hemma också. Lite befriande var det att läsa andra inlägg här. Samtidigt gror oron, är det något inom honom som "inte stämmer". Han blir oprovocerat arg och förskolan sa inte att det var onormalt men jag börjar undra. Det är ju ett himla liv hemma varje kväll. Han ska inte äta ditten och inte datten, inte sitta där. Igår fick han ett bryt över att jag delat hans smörgås i två delar. Jag erbjöd honom en ny macka men det dög inte. Det var liksom försent. Så håller det på, man har inga marginaler, har vi felat så får vi reda på det högljutt och det finns ingen återvändo. Är det så här det är i den åldern? Är det normalt, hur kan vi hjälpa och stötta? Jag har itne riktigt tänkt så innan utan mer att han blir arg coh han får vara det....hjälp mig gärna i min oro.

Skulle säga att jag däremot provoceras ihjäl av andra saker. Vi är väl helt enkelt olika