AP-snack & babbeltråd

Usch då, jag som tänkte precis tvärtom än Me like coffee. "Jag orkar inte mer, jag behöver sluta amma", inte att barnen skulle behöva det. Nåja, de har blivit glada och harmoniska ändå och uppenbarnligen hittat andra sätt att tanka närhet. Precis som barn är individer är väl vuxna det också.

Jobbar ju nu...kan bli lite ledsen när jag tänker på att jag borde gjort det tidigare. Jag är en bättre mamma nu ur synvinkeln att ajg vill vara med barnen, längtar efter dem och är mycket tålmodigare. Ändå bet jag ihop många månader men riktigt dåligt humör som gick ut över familjen. Så lost man kan bli och varför är det så svårt att lyssna på sin inre röst vem man är, inte vem man vill vara. Så lyssna på er själva mammor, i de flesta fall här är det nog tvärtom, ni vill vara hemma längre än omgivningen. Var det. Nu blir jag lite filosoferande här men så mycket man gör fast man inte vill eller som saknar betydelse. Jag orkar inte ha barnen som klossar på mig, varför inte bara acceptera det och inse jag är en lika bra mamma ändå. Om inte bättre.

Gsson: Det är ju låååångt till oktober Skämt åsido, det kanske inte känns så men det är det ju, mycket kan hända innan dess med sonens matvanor. Jag tänker, kan inte pappa vara med på högskoleprovet? Det är ju en himla kort period i barnens liv man ammar så ofritt eller vad man ska säga, blir bunden till amningen. Min man var med på mycket lite i skymundan så jag kunde amma bägge barnen så. Ta med familjen och amma i pauserna är mitt förslag om det inte löser sig på hemmaplan innan dess

msKitten, hur går det med resan?

Skönt ni fick snackat lite iaf, brukar ju ändå vara en bra lösning. Skönt du kommer iväg och du har helt rätt i hela ditt tänk. Ska nog ta med mig dina ord för jag är lite som din make hehe. Min make vill åka bort 10(!) dagar i höst, eller vill och vill, han tyckte det var för länge utan barnen. Där får jag ångest hur jag ska orka jobba och ratta runt dem så länge. Tänk om de blir sjuka och det blir hela nätter vaken. Sa att jag ville veta att nån av våra föräldrar kan avlasta om det behövs...kanske är lite kinkigt av mig. jag är mest glad över att jag itne går i taket av att vara ensam med dem över en helg. Det har verkligen lättat här, barnen blir lättare och jag får mina brejk genom att jobba. Snart är jag väl också framme vid att tycka en vecka ensam är okej

Det där handlar bara om min syn på hur alla andra gör. Jag åker till mina föräldrar, makens föräldrar, ringer hit min mor osv när jag tycker det blir tufft men biter ihop själv ännu mer eftersom de jobbar och bor utomlands halva året. Jag känner ofta att jag är den enda som gör så, att alla andra småbarnsföräldrar rattar runt hela sin tillvaro själva. Dag ut dag in, vabdagar, sjuknätter igenom så klarar föräldrarna allt. Ibland gnäller jag lite för morsan eller nån annan att jag var vaken hela natten med sjukt barn när maken jobbade natt men det blir mest "ja så är det att ha barn". Jag känner mig så ruggigt ensam i vår familj, har inga vänner att be om hjälp. Nu hjälper det till med att träffa mig och kidsen vilket såklart gör mig glad.

Samtidigt har jag en bild av att andra kanske har mormor eller nån annan som hjälper till att hämta barn på dagis eller liknande. Vi har som hade kunnat men har aldrig erbjudit sig, när maken låg på sjukhus för några veckor sen gjorde dom det och berättade att det gick så bra. Jag erbjöd fler gånger, att barnen skulle må bra av att inte vara så sent på dagis (vi jobbar bägge heltid nu en period)  men inget gensvar. Min mor väljer som sagt att komma när det passar henne under vinterhalvåret.

Summan av allt det här är att jag önskar de skulle engagera sig mer och välja sina små barnbarn framför andra saker de väljer. Jag inser att det är deras val och för att hantera den smärtan det innebär för mig tror jag att jag tänker lite knasigt ibland. ATt man får sätta nån stolthet i att klara sig själv. När jag varit vaken en hel natt och vaggat krupphosta på balkongen är det lätt att hamna i att nej, det är faktiskt ingetn som hjälper oss. Men hey, barnen fick så mycket julklappar att de inte ens orkade öppna dem hos svärförädlrarna. Ja som du (ni) märker funderar jag en del på hur jag ska förhålla mig till hjälp/stöd och engagemang hos förädlrarna.      

Så känner jag också, nej inte naturligt med kärnfamiljer men vad att göra när man är född i Sverige i vår tid. Himla trist läge med din mamma Mamabear, kan känna igen mig i mycket av det du skriver

Flickan och kråkan, lycka till med trean! Hoppas verkligen det går vägen för er...även om ni redan har två fantastiska killar

Jag sitter också och drömmer om en trea....sen Storebror ville inte åka hem från farmor och farfar så han har varit där hela helgen. Vi har haft supermysigt med lillebror, en helt annan grej att kunna uppmärksamma honom som om han vore enda barnet. Samtidigt, så tomt med bara en. Nu växer drömmen fram om en trea då killarna är typ 5 och 7, eller nåt sånt. De måste vara så självgående att de kan sköta sig själva relativt bra. Det vill säga, inte behöva natta 3st, ha dubbelvagn och en ståbräda och så. Två barn och en bebis vill jag ha. Maken är föga på, han tycker jag har minne som en guldfisk  Hoppas han ändrar sig. Eller kanske jag ångrar mig, inser hur bekvämt det är med större barn och att jag vill kunna ta vara på deras ålder fullt ut utan bebis. Å andra sidan, är inte familjen den yttersta meningen vi har? Vi får se helt enkelt vad vi känner för, precis som flickan och kråkan sa, vad som än händer har vi två barn redan och det räcker ju långt egentligen.      

Hur går det arvidsmamma? Jag har inga tips att komma med men reder grabbarna ut det där hemma?

Alexe: Om du vill åka så åk! Du ska iaf inte vara hemma för din fullt vuxna mans skull Fem dagar tycker jag personligen funkar om det är något jag hemskt gärna vill, att om man ser det i det stora hela. I ett helt barnliv så är inte fem dagar i den åldern hela världen enligt mig, fast det får man bestämma själv såklart. 

Jag ska iväg över helgen, åker imorgonkväll och kommer hem söndaglunch. Känns faktiskt helt okej numera, barnen är som med pappa som med mig eller vad man ska säga. Jag är inte viktigare för dem än vad pappa är. sån himla lättnad, jag trivdes aldrig med den där bundenheten.

Me like coffee:Jag har inte så mkt tid men hög igenkänningsfaktor Våra stora är ju ungefär lika gamla och ja, jag minns. Nu några månader senare är han superharmonisk. Sitter och leker själv mycket, hjälper till ibland, ibland inte men det är liksom lugnt. Inte så mycket av allt utan...tja harmonisk. Analysera inte sönder dig själv, vi hade inga förändringar och ändå hölls det på här

VAd skönt fågelungarna, att du hittat nåt som känns bra! 

Alexe: Tror verkligen att det löser sig som du säger. Det är inte så lätt diskussion det där med sin oumbärlighet. Jag känner mig oumbärlig det första halvåret och egentligen första hela året. Att då är jag faktiskt en väldigt viktig person som inte ska separera mig själv från barnet. Blir ju rätt naturligt ioch med amningen också, barnet lever ju amning. Mina har gjort iaf.När maten sen kommer igång blir det ju ändå mycket amning och nej, jag har inte heller känt då att det är okej. Efter ett år blir det för mig annorlunda iaf. Då äter de ordentligt, jag har inget emot att amningen tar slut och de har hunnit få en närmare relation till pappa också, i våra fall även mormor. Nu vid 1.5år känns det helt okej för mig att iväg en helg. Längre än så har jag inte varit borta men jag skulle känna att 5 dagar var okej, skulle sakna ihjäl mig men inte tro de far illa av att vara hemma. De är med pappa ju, vid det här laget är han en lika viktig person. Men detta är mina personliga tankar om separationer och åka bort.

fågelungarna, jag tänker på dig ibland också när det är tufft. Ett barn känns som jag hade hanterat ensam men två. Jag är jätterorolig varje gång maken ska iväg några nätter, att de ska bli sjuka eller jag inte ska orka. Det går ju bra att vara ensam men sjukdom, det tycker jag är tufft. Vara vaken på nätterna och så. TIpsade faktiskt en kompis som funderar mycket på barn och är ensam, att det går att vara just själv med barn också. Det har startat en tråd hos henne, vet inte hur hon kommer att göra men ändå

Det viktigaste med förskolan är ju att man tror på det. VI var och kollade på waldorf och det är ju ett lugn som finns där och väldigt jordnära värderingar. Träleksaker, naturen och kalendern, veggomaten osv. För vår del funkade det inte praktiskt, vi vlll ha frukost på förskolan, inte te och knäckebröd vid 9. Sen blev jag väl lite tveksam eftersom vår stora är rätt vild av sig. Jag kunde inte riktigt se honom i det där lugnet Det var något utöver som jag inte kunde sätta fingret på men som inte kändes så bra, att det liksom blev en grej i att vilja för mycket. Att hon som presenterade förskolan inte var så himla intresserad av oss utan mer att mässa fram sitt budskap. Lär ju skilja från förskola till förskola. 

Förresten, bor du på landet landet Alexe? Landet landet för mig är by med några hus eller utanför by