AP-snack & babbeltråd

Flickan och kråkan skrev 2012-11-13 22:18:30 följande:

Låter som du beskriver min 3,5-åring .

Jag hjälper mycket för tillfället. På förskolan klarar han sig jättebra själv så det är ju inte att han inte kan. Gå får han dock göra. Men det är sällan han bara går upp för trapporna när vi kommit hem . Det är ofta tårar och tandagnissel för att inte tala om hur oooootrligt trött han är . Upplever att vår pojke också har en jobbig period för tillfället som jag skrev ovan. I söndags ville han för femtiofärde gången att jag skulle följa med och kissa och jag kände "nej, nu får du gå själv". Jag sa att jag kunde prata med honom (satt i rummet intill) hela tiden om han ville eller så kunde han fråga pappa. Han gnällde, blev arg, började gråta, började skrikgråta, fick total härdsmälta och alternerade mellan att slå mig och ligga som en liten hundvalp i mitt knä allt under tappa-andan-skrik-gråt. Pappa erbjöd sig glatt att följa med och kissa med honom tidigt, men det dög inte. Det slutade med att han efter sådär 30 minuter hasade sig, med armarna hängandes ner mot golvet, till toaletten under gråt och mummel. Efter det bakade vi kaka .

Storebror var inte så här i den åldern men jag vet att han var väldigt "kan inte-vill inte-orkar inte" och det har ju gått över bara, så jag tar inte striden enbart för att så att säga strida utan hjälper mycket, men säger "nej" när något känns verkligt viktigt och jag verkligen känner att "nej, nu får du göra detta själv"....och jag dessutom känner att jag är i rätt balans för att hantera följande protester på ett värdigt sätt så att säga . Han kan och orkar inte, men samtidigt är det en massa saker som han absolut ska och kan....SJÄLV!

Har inget jättebra råd att ge. Kanske kan vara trösterikt att veta att vi har en likadan 3,5-åring här ho oss. Så de kanske är fullkomligt normala . 

Ja listan kan nog göras lång Me like coffee Log åt dina exempel för de kunde precis vara som hos oss. Satt och surfade lite innan idag och det som återkom var gränser. Jag minns ju det från min egen utbildning också. Barn i treårsålder vill kolla omgivningen. Vem bestämmer? Det är supersuperviktigt att det inte blir barnet för då blir det väldigt otryggt i känslan av att behöva bemästra hela världen, mamma och pappa gör det ju uppenbarligen inte åt mig eftersom jag kan gnälla och tjata och skrika ner dem. Ikväll var jag mer konsekvent när "han började". Han satt och kollade på pingu avsnitt i datorn. Jag sa, nu ser du sista och sen städar vi och går och lägger oss (vanliga rutinen). Han skulle se ett särskilt "det med bagaren". Efter vi klickat igenom 18 avsnitt och det inte fanns nåt med bagaren skulle han se när Pinga var sjuk. Som om jag visste vilket det var. Sa till honom att "du får välja ett av dem" och sen tittar vi på det vilket det än är, man ser ju inte på ikonerna vilket som är vilket. Utbrott över det var fel, ville inte titta, inte städa, inte något. Jag stod bara fast medan programmet gick, det är sista och det är det som bjuds. En stund senare lugnade han sig och vi valde bok och hade mys tills jag skulle släcka då nästa kom, viiiiiillll inte sooooova  Ofta handlar såna här nya faser om att man själv ska hitta nån strategi att förhålla sig. Normalt eller inte normalt, vad ska man fundera över det för. Det är som det är precis som du säger, de är som de är.

Tänkte också på dig lite gällande komma ut. Det kan ju vara hur mysigt och harmoniskt som helst och man behöver ändå komma hemifrån när man är helt föräldraledig med två. Tänk att det ska vara så svårt Ut med dig och gör saker du tycker är roligt och får dig att må bra. Jag antar att pappa duger super när du inte är där, så är det här iaf. En morgon när jag gick upp tidigt för jobb var det en himla låda inne i sovrummet, de ylade i kör bokstavligt talat efter mig och bankade på dörren. Efter en stund öppnade pappa och de sprang skrikande ut. Tittade sig omkring och jag gömde mig i köket men såg dem. När de trodde jag inte var hemma började de skratta och busa ihop...ända tills de såg mig Då insåg jag hur det är när jag inte är där.   

Total låsning ikväll hos storebror. Han skulle prompt ha stolen lillebror satt på. Jag sa nej o det blev hysteriskt. Skrek, grät o vägrade den stol som fanns till honom. Kändes inte bra men vi red ut det, lät honom hålla på. Men det, kändes fel då vi var på middag hos min mamma ihop med min brors familj. Ingen hörde vad nån sa för allt skrik. Har ni nån input?

Tack snälla för era svar! Jag hade nog fullt upp att inte ge med mig o flytta lillebror från stolen för att kunna vara så inkännande ni säger. Nu verkar det såklart helt logiskt att som ni säger att ta ut honom för att slippa vara arg i offentligheten o för att få dominera middagen. Pappa försökte med att när lillebror är klar kan du sitta men det missade jag o fortsatte driva det fast alla var klara. Inte alla gånger jag är stolt över mig, kanske snarare jag som låste mig försöker hitta strategier i att klara det här men himla klokt att satsa på bekräfta o lyfta bort, erbjuda kompromiss. Tack!

Nu vaknar vår stora långt efter lilla vaknar så jag har aldrig haft ditt problem fågelungar. Han vaknar sist av alla. Liten går ju upp själv ibland . Det jag använder mig rätt mycket av när det gäller stor som inte ska störa är spel på telefonen. Laddade ner ett lego-spel och ett vetrinär spel och nu kan han hålla sig lugn länge. Kör det när jag ska lägga bägge själv. Storebror får leka färdigt i sitt rum medan jag börjar lägga lillebror. Det brukar ta ca 45min och så länge leker inte storebror själv. Han kommer alltså in, kryper ner under täcket och sen är han upptagen med spelet. Lillebror har vant sig vid att somna med de ljuden och lite ljusflimmer. Vet inte om det är nåt för er. Ge henne telefonen och skicka upp henne i sängen igen, eller om hon ligger hos er. Blir kanske ingen kvalitetssömn men lite dås kan ju hjälpa ibland.

Ja en smartphone är ett måste om man har barn Vi har ingen surfplatta utan tycker telefonerna funkar finfint för barnändamålet. Det måste inte bli mycket pengar. Jag betalar mindre nu för mitt abonemang med en bra telefon än vad jag gjorde innan med mitt kontantkort och skittelefon. för mig var det mer nån grej, jag ska inte ha sånt för det är dyrt...ända tills jag insåg att jag skulle tjäna på att ha en bättre telefon med abonemang Så kolla upp lite är mitt tips

Jag har ofta delat med mig av tuffa stunder. Nu känner jag det är dags att dela med sig av nåt bra.

Idag kommer maken hem, efter två veckors frånvaro. Jag har varit själv med bägge barnen i två veckor och jag är sjukt nöjd. Jag trodde faktiskt inte det var möjligt men hans resa var så viktig att det fick vara värt ett försök. Våra föräldrar har funnits som backup ifall det skulle bli sjukdom och jag inte skulle få sova nåt. Ingen har varit sjuk och det har gått bra. Jag har jobbat och lämnat, hämtat, nattat, utfodrat, tröstat och skött hemmet själv. Mäktig känsla efter att i nästan två år känt sig beroende av andra för att hantera sina barn några längre stunder.   

Vad glad jag blir när jag ser att det är liv i tråden igen. Har itne varit inne på fl på evigheter, den här tråden blev det enda jag hade kvar och jag trodde typ den var död, glad inte fallet var så!

Vad mycket som hänt Grattis FLickan och kråkan till allt, tomt, tester osv. Låter som det är mycket bra på gång för er. Klart en graviditet är ett orosmoment även om man är glad. JAg vet inte hur gammal du är men jag tänker mycket på ålder. Jag vill ha en trea men vill ha fyra år emellan. Då blir jag 36 och kanske 37 när barnet kommer. Men det är väl egentligen inte hela världen. Kan ju bli det minsta problemet, fertiliteten kanske är borta då ändå.

Vi har haft lite tuff jul med alla sjuka och hela semestern gick till det. Första veckan har varit orolig för lillebror på fsk. Vi fick skola in lite mini igen spontant. Fattar inte jag glömt hur det var att ha dem hemma länge...klart man får ge det några dagar. Annars trivs jag väldigt bra med livet. Mitt jobb är så himla flexibelt, maken studier likaså och förskolan. De har korta dagar och jag känner jag får bägge delar, trivdes inte med hel föräldraledighet men inte heller med heltidsjobb. Nu har jag en dag ledig och några korta istället vilket passar oss perfekt. Fast annat boende än vår lilla lägenhet blir ingen verklighet nu. Känns ändå så bra, jag vill inte lägga en minut på att pendla till jobb utan vill ha de 10min jag har, vilket bara går om vi bor i stan. Pengar har vi inte heller men tid, känns så himla lyxig tillvaro att ha all tid vi har för familjen och barnen. Pengar är mer värda när barnen blir stora kan jag tänka, kraven är ju rätt små just nu Mest våra föräldrar som ojar sig över vår lilla lägenhet men det är ju inte riktigt nåt som spelar roll vad de tycker

  Det är också så tydligt att storebror behöver fsk. Han blir väldigt uppe i varv och orolig när det saknas rutiner och ramar. Tre dagar hos min mamma satte sina spår, nu fyra dagar senare har han landat i en mer rutintillvaro där nån sätter gränser och man får samsas. Han är så mycket lugnare. Dessutom är han väldigt dominant i lekar hemma, ska bestämma allt och blir vansinnig när vi inte gör exakt som han vill. Nu när jag varit med på fsk en del ser jag hur bra storebror har det. Lillebror också fast han har såklart inte det behovet som knapp tvååring.

 

Fågelungarna, är det inte just det där med nätterna som är tuffast med att vara ensam förälder? Så känner jag när jag är ensam med dem iaf, bara nätterna flyter smidigt går det rätt bra för då finns det ork till tålamod. Jag tänker rätt ofta på dig av nån anledning. Brukar tänka att jag hade orkat en ensam men två alltså...det är häftigt hur du klarar det. Ja, jag vet, du har inget val men ändå

Det här med nattamning och amning överhuvudtaget har jag inte så mycket input att ge. Vi hade lätta nattamningsavslut på bägge barnen då de var kring 10mån. Pappa gav vatten och så var det bra med det, några tårar första natten men sen inget. Har verkligen ingen input att ge merän styrkekramar i massor...för mig är det en gåta att man orkar. 

Flickan och kråkan, vad skönt att det stabiliserats och antagligen inte var någon fara som det verkar!

Me like coffe, fyraåring här med hihi. Fast faktum är att min lugnat sig jättemycket. Han är väldigt harmonisk just nu, har för mig han är några månader äldre än din? I höstas var det värre, mer av det du berättar. Nu är han ganska lugn och samarbetsvillig. Klart han har vilja och lever ut men på det stora hela harmonisk. Jag tror han trivs rätt bra med sin tillvaro. Förskolan går super, han har kompisar, vi har nåt lugn här hemma och han får tid ensam med farmor och farfar/mormor och morfar. Lillebror däremot lever ut för fullt Snart två år och vi vet vi lever. Han har dock varit sjuk länge, fick till slut penicillin i torsdags så det är inte konstigt han varit ledsen och gnällig. Nu när krafterna återkommer blir det mycket ilskeutbrott över minsta lilla, mat flyger över hela köket, saker flyger över huvudtaget, rivsår i ansiktet dagligen, slag och bett. Tja...det är mycket känslor antar jag och med tanke på att han inte kan många stavelser i talet blir det väl inte så många andra sätt att uttrycka sig på.