Fråga flatan

Jag har ett bra förhållande med en man jag älskar. Jag kan minnas att jag var så attraherad av honom att jag knappt klarade av att se på honom eller prata med honom om andra var i närheten för jag trodde att jag skulle gå i bitar och hela världen skulle se vad som var på gång. Så vitt jag kan bedöma lever vi ett gott liv. Han älskar mig verkligen, han är en genuint bra människa och vi har bra sex. Jag är normalt sett attraherad av honom. Han vet att jag är bisexuell. Jag har bara känt "kompisförälskelse" inför tjejer, så där när man klickar riktigt bra med en ny människa man lär känna. En flyktig känsla av att jag skulle vilja krama någon eller wow vilken sensuell mun. Jag har alltså aldrig på riktigt varit kär i en tjej. Jag har ingen aning om hur det skulle vara att ha ett förhållande med eller hångla med en tjej. Ännu mindre ha sex. På sista tiden har vi börjat diskutera barn. Han vill gärna ha barn innan han blir alltför gammal så det kan väl ligga tre år fram i tiden kanske. Jag vill ha barn och jag tror att han skulle bli en bra pappa så det är inte det. Men tanken på vad som skulle hända om jag träffade en tjej jag blev kär i gör mig jätterädd. Jag är helt enkelt skitskraj för att jag egentligen borde satsa på en kvinna. I perioder är jag övertygad om att han är den rätte för mig och att vi kommer att bli gamla tillsammans men sedan händer något, kanske jag har en sexuell dröm om en kvinna eller något liknande och jag får ångest i flera dar och blir övertygad om att jag gör bäst i att göra slut så snabbt som möjligt så att han får en chans att träffa någon annan. Det händer förstås oftast när jag på något sätt är under påfrestning, så har det alltid varit, när jag mår lite sämre verkar förhållandet jag för tillfället är i också lite sämre. En del av mig tänker att jag helt enkelt borde testa hur det är att vara med en kvinna så skulle jag veta sen. Men det är förstås inte så enkelt. Ingen människa är den andra lik och jag kan helt enkelt inte gå bakom ryggen på min partner. Antingen accepterar jag min oro som ett naturligt tecken på oro inför ett stort åtagande och ansvar eller så gör jag slut och hoppas att jag någon gång blir kär igen i någon, man eller kvinna. Är det inte märkligt hur ett förhållande en dag kan vara perfekt, hans omfamning får mig att glömma hela världen, för att man nästa ska gå omkring med oro och ångest. Hur vet man om det är ens eget mående det är fel på eller ens förhållande? Det är trevligt i alla fall att läsa att det finns de som tagit sig ut på andra sidan även om den där speciella kvinnan dykt upp.

Anonym (ångest)
Jag förstår precis hur du menar. Jag tror alla kan leva sig in i dina tankar och känslor. Har själv problemet att jag i mina förhållanden drömmer och tänker på att är inte gräset grönare på andra sidan. Som i att jag vill nog vara singel/eller träffa en annan kvinna. Ha nyförälskelsen osv. I perioder i mina förhållanden har dem tankarna och känslorna slagit mig med. I vissa perioder håller de i sig längre än andra. Och jag känner igen mig precis i att det slår mig då förhållandet är i en svacka. Men det som räddat mig är att jag på riktigt riktigt föreställer mig detta om gräset är grönare, samt ser på hela mitt förhållande nu framför mig. Inte bara det dåliga som bara växer sig större i svackan.

Däremot din starka kännsla av att du ångrar något som du inte heller har gjort än. Träffat en kvinna.
Säger mig att du kanske borde tänka igenom vad du har och vad du vill. Innan ni gör ett rätt stort steg i livet, skaffar barn. Det är ju inget som säger vad som händer i framtiden heller. Du kommer ju aldrig kunna säga att du aldrig kommer träffa en kvinna heller... Med barn eller utan bar. Utan kolla läget kring dig här och nu. Kanske läget är rätt bra ändå?

Är det sant att flator ser ner på bisexuella kvinnor och tror att de inte kan bestämma sig?
Och är det sant att flator tror att man bara låtsas vara bisexuell bara för att man, för tillfället är ihop med en man?

Så kan man ju inte säga generellt. Det finns vissa som tänker och tycker så, och det finns andra som inte gör det. Homosexuella är inte stöpta i samma form med samma åsiktspaket, lika lite som heteros är det.

Det finns folk till allt. Men jag tror långt ifrån alla gör det.
Däremot tycker jag det är lite dumt att bisexuella både är en benämning på folk som kan tänka sig både män och kvinnor och att det inte spelar nån roll, och såna som lever i ett förhållande med en person av motsatt kön men som gärna träffar folk av samma kön bara för att ha sex. Det är INTE samma sak. Och det senare gör att de förstnämnda kan få rykte om sig att inte vara seriösa i sina relationer typ. Det är lite synd. Folk är ofta rätt bra på att generalisera istället för att se till individer. Och nej jag tycker inte nåt sätt är fel. Det är upp till olika personer att leva som de tycker passar dem bäst. Men det är synd när folk hamnar i kläm mellan folks fördomar.

Jag är bi, och den gången jag dejtade en lesbisk tjej verkade hon irritera sig på min läggning. Hon hade en hel del fördomar, ville få svar på vilket kön jag föredrog etc.

Även från straighta har jag hört att bisexualitet är en fas, att "man bestämmer sig för det ena eller andra senare". Sjukt irriterande.

Kan förstå det. Störigt med folk som måste etikettera allt. Som om folk som är antingen straighta eller gay skulle vara mer benägna att inte bli kära i andra.

Läget nu är bra. Och när jag är singel slutar det ju ändå oftast med att jag spanar på killar. Kanske för att det känns tryggare, att jag vet vad man kan förvänta sig av ett förhållande osv. Så om jag skulle lämna för att utforska hur det skulle vara att vara med en kvinna är det inte alls säkert att jag skulle bli förälskad i en kvinna innan jag blev förälskad i en man. Redan när jag träffade min nuvarande hade jag tanken att jag skulle koncentrera mig på en kvinna. Men jag träffade honom och blev kär. När man är kär går man inte bara och förälskar sig i någon annan så där helt apropå. Tror heller inte jag kan lämna honom av just den anledningen. Jag älskar honom. Vet inte hur jag ska kunna bli kär i någon annan så länge jag känner så. Men du vet, när man har sina svackor kan tanken att vara med en kvinna verka så ny och spännande och helt annorlunda mot tidigare förhållanden. Jag vet inte riktigt hur vi kommer vidare han och jag om jag inte kan känna mig säker på att jag inte kommer att gå och förälska mig i någon annan. Och säker är ju väldigt svårt att vara. Jag vet inte varför, men det känns som att jag skulle ha betydligt svårare att avstå möjligheten att få vara med en kvinna jag förälskat mig i än med en annan man. Jag kan på något sätt inte föreställa mig att det kan finnas en man därute som kan ge mig mer än han. Kanske inte en kvinna heller för den delen, men hon skulle ändå kunna ge mig något annorlunda. Och nytt och spännande är ju vad man drömmer om när livet är lite tungt. Jag har till slut bestämt mig för att påbörja lite lätt terapi för att utreda alla frågetecken för mig själv. Jag behöver helt enkelt tvinga mig själv att ta mig tid att tänka så att jag någon gång kan sluta vara rädd för att förlora vad jag har och bara njuta av det istället. Eller för den delen gå vidare om det är det jag behöver. Men idag mår jag bra och förhållandet är toppen så idag tror jag absolut att vi kommer att hålla ihop. Börjar så smått undra om min ångest beror mindre på mitt val av partner och mer är något som skulle kommit oavsett vilket men kanske av en annan anledning. Vem vet.

Jag tror att det är vanligt och helt sunt att tänka som dig.  Att ibland fundera, ifrågasätta och undra om det är såhär livet ska vara eller om det går att leva/göra annorlunda, kanske med en annan partner. Jag själv funderar ofta på om gräset är grönare på andra sidan, trots att jag lever (och tidigare levt) i en bra relation.

Jag tror att vissa (jag bla) lever nära sina känslor och har lätt att bli kär, förälskad, attraherad  eller kåt på en annan människa. Vad man sedan väljer att göra med sina känslor är ju en annan sak.... Skulle jag hoppa på varje impuls jag känt för någon annan än min partner så skulle jag varit konstant otrogen eller bytt partner väldigt ofta genom åren.

Nu är jag tokattraherad av en tjej och håller på att gå i atomer emellanåt men jag försöker hålla huvudet kallt eftersom jag vet hurdan jag är Jag tänker mer rationellt nuförtiden också. Visst vill jag testa mina känslor för henne men samtidigt så är jag inte beredd att offra min man, eller vår relation, som jag har det kanon med. Jag försöker väga för- och nackdelar och ser helt enkelt att min nuvarande relation har så mycket mer plus än jag tror att den här kvinnan skulle kunna ge mig. 

En sak till som jag tänker på när jag läser ditt inlägg är att du sätter något slags romantiskt hopp i att hitta "den speciella kvinnan". Som om en människa liksom skulle göra dig hel. Jag tror snarare att det ligger hos dig. Ingen människa i världen kan göra dig lycklig 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året, oavsett kön. Det är bara i prinsessans värld, Starlet och Vecko Revyn som sådant existerar Jag menar inte att låta störig, inte alls, men tror att du måste tänka om lite där, så att du inte hoppas på något orimligt. Ingen människa är Jesus. Vi är ju bara människor...

Hej!

Min fråga har kanske inte så mycket med kärlek och känslor att göra, men jag undrar om det är sannolikt att en flata kan inleda en rent sexuell relation med någon som är straight?

Med "straight" menar jag att man endast blir förälskad i motsatta könet, men kanske gillar att sexa lite med någon av samma kön?

dum fråga kanske, men eftersom tråden finns?