Lavish skrev 2010-12-28 17:12:26 följande:
Nej kanske skulle jag inte gjort det. Hade tråden uppenbart haft som syfte att diskutera för och emot äggdonationer så tycker jag nog att mina åsikter hade haft sin plats här. Och så uppfattade jag också tråden först. Men det kan stämma att jag missuppfattade vad TS egentligen ville att tråden skulle handla om.
Om min bästa vän funderade på om hon skulle donera ägg och frågade mig om jag själv skulle vilja donera skulle jag nog svarat som jag svarade i tråden. Kanske skulle jag linda in det ytterligare och kanske skulle hon tydligare märka att jag inte dömde hennes val när vi faktiskt var tillsammas IRL. Men i stort sätt skulle jag nog framföra samma sak.
Jag kan förstå att man är känslig som ofrivilligt barnlös. Jag bara funderar kring vart gränsen går mellan att ta hänsyn till den känsligheten å ena sidan och att uttrycka sina åsikter å andra sidan. Trots allt upplever jag att de som tagit väldigt illa upp vad jag har skrivit egentligen tagit så illa upp för att de tolkat in en massa åsikter hos mig som jag inte alls har och inte heller har skrivit. De har läst det jag skrivit och sedan omarbetat det till något annat.
Exempel som att . Jag tror att ofrivilligt barnlösa inte får barn för att de skulle bli dåliga föräldrar. Jag tycker vi ska förbjuda äggdonation och att de som håller på med ÄD är omoraliska. Jag tycker att det är dåligt om ofrivilligt barnlösa skulle få ett barn.
Ingen av dom sakerna är ju mina åsikter och det verkar vara i dessa åsikter elakheten ligger.
De här kvinnorna (vi) har ofta tidigare blivit dåliga bemötta.. och till slut så rinner det ju över.
Inte nog med hur jobbigt det är med behandlingarna och de missfallen men kanske har eller längtan och man försöker igen och igen. De som gjort IVf tex..kanske har gjort mellan 3 till 22 isättningar som misslyckats..man får upp hoppet-rasar ner i gråt och tårar och sorg--ny behandling-om och om igen.
Det är fruktansvärt påfrestande och sen...så kan äggen ta slut av alla behandlingar eller för att man gett så många år på att försöka..så till slut finns bara ÄD kvar.
De som gör ÄD har ofta en massiv erfarenhet. Många försök som går snett bakom sig.
Kolla här: Du får mens. Du börjar medicinera. Du mår skit. Du väntar på nästa medicin. Sprutor och hormoner. Du väntar på att få ta ur dina 22 ägg (som gör ont). Du tar ut äggen. Du väntar på att få sätta tillbaka ett embryo. Alla embryon kanske dör. Du måste göra om behandlingen med de helvetiska medicinerna.
Du gör om det och det går! Du tar ut alla äggen -efter fem veckor väntan igen. Sen stoppar du i embryot. Du måste vänta i elva-13 dagar på om det fäst. Helvetesveckan liksom. Ska det gå eller inte gå?
Varje minut funderar du på om det gick eller inte. Kanske får man ett minus och försöker igen. Kanske får du ett plus! Du blir lycklig..sen får du missfall -ny behandling-missfall ..
Sen när det inte går..så testar du ÄD. När du kommit hit är du oftast nerkörd i skorna- Här -när man är här så är hoppet betydligt mindre än vad det var från början. Man har kanske nästan inget hopp kvar alls.
Sen PÅ DET får du då höra att det är fel? Eller äckligt? Och omgivningen dömer ut dig och ditt sista chansen att få barn? Är det snällt? Tycker du verkligen att det är schyst? På riktigt?
