Dominans och Undergivenhet...

Måste bara fråga RUSI; eftersom jag nu är singel - Kan jag få titta i den där loggboken du har över alla Dominanta män ??
Bara kolla om det finns någon intressant...

För jag visste ju inte innan, att du kände och hade koll på dem Allihop! ;-D ;-D

Något särskilt postnummer eller vill du ha de sorterade på hårfãrg?

Det vet du väl egentligen inget om. Jag tycker att du drar förfärligt många egna slutsatser utifrån väldigt lite information och sedan dömer ut exi. 

Om jag ska prata utifrån egen erfarenhet så har min lust för att utöva BDSM (gillar inte det uttrycket men använder det i brist på annat) minst sagt varierat under de 15 år jag lekt med det. Olika faser i livet med olika behov. Förhoppningsvis kan man jämka ihop sina behov med partnerns på något sätt. 
Att säga att man måste vara trogen de förutsättningar man gick in i förhållandet med eller dra tycker jag är förbannat enögt sätt att se på saken. 

Jag är inte samma människa som jag var för nio år sedan och min ryggsäck är heller inte densamma, heller inte mina behov. Det är jag nog inte unik om. Man får anpassa sig, förhandla och ändra på saker i förhållanden som varar länge, inte bara vad gäller sex eller BDSM. Ibland skär det sig totalt, men ofta kan man lösa det tillsammans om båda vill. 

Jag förstod heller inte det där alls. (Min första tanke var "vilken BS" om jag ska vara ärlig). 
De jag träffat som gillar BDSM har ofta haft tankar om det tidigt (i tonåren eller tidigare) men har kanske inte nödvändigtvis provat på det förrän senare. Men inte direkt "senare i livet" utan snarare i 20-årsåldern. Vilket betyder att om man träffar någon som är 40 sådär så kan han ha 10-20 års erfarenhet. Det finns gott om såna män om man letar lite. 

Sortera på storlek: Över 185 cm.

Jag har ingen aning om deras relation öht. Det har inte du heller antar jag. Jag utgår från vad hon skriver och tycker det är ett dåligt sätt att få någon att hitta sin plats i den ev förändrade relatonen.

"UG: Jag har förklarat, visat, fixat filmer, fixat mentorer, varit på flera bdsm-fester, gett honom manualer osv. Jag har bönat, bett, gråtit, tiggt, vädjat... Och han lovar att det ska bli ändring. Det blir det inte."

Är det här verkligen ett sätt att förändra en relation gemensamt och i samförstånd? Är det här att jämka?

Vi vet väl inte hur premisserna såg ut när de klev in i förhållandet. Jag har varit med om att män har påstått sig vara jätteintresserade av BDSM för att få mig på kroken och sedan är de lika vanilj som ett Bigpack. Kallas väl att luras har jag för mig. Nu har mina förhållanden med dessa män blivit korta eftersom andra saker inte klickade. 

Men med tanke på hur lång tid det kan ta att göra en BDSM-resa tillsammans med sin partner så kan jag mycket väl föreställa mig att man är nöjd med trevande försök och långsamt tempo och en "upplärningsperiod". Tills man till sist inser att han inte alls var lagd åt det hållet.  Det kanske är där som exi är nu. 

Hey! Sakta i backarna... (jo vi märkte att du blev upprörd )

Alltså nu var det ett inlägg av en frustrerad, uppgiven och säkert ledsen människa som summerade hur läget känns nu och hur hopplöst/maktlöst det känns. Då kan uppräkningen av allt som gjorts vara tillspetsad och drastisk. Så tolkar jag det, snarare än att mannen varit utsatt för värsta kanonaden och utpressningen från en okänslig individ.

Om det nu är så att hon har gjort allt detta och i stunden när hon gjort det fått positiv respons från sin man dvs att han har verkat intresserad, sagt sig vilja osv så är det ju inte konstigt att hon fortsatt. Både för att han har vilselett henne och för att hon har hoppats så hårt. Ibland när man längtar och hoppas blir man orealistisk och ser inte det som talar emot. TS man kanske har varit väldigt otydlig och den delen måste han ta ansvar för själv tycker jag. 

Lugna sig lite RUSI. 

Om jag relaterar mina egna erfarenheter till vad exi skriver så kanske saker ligger till på ett annat sätt än du förutsatte här. T ex hoppas vi bara, men vet inte om maken älskar henne längre. Själv tror jag kärleken och respekten har försvunnit när man börjar strunta i sin partners behov.

Sedan vet inte jag under hur lång tid det gått, som exi ansträngt sig med filmer, bönat och bett och gråtit. För mig gick det månader mellan gångerna jag tiggde, i de fem åren min man visade ointresse av att vara delaktig i min tillfredsställelse... Ok då tiggde jag ändå mest bara om vanligt sex som skulle vara långt nog att hinna bräcka Anslagstavlan i tid och helst också få komma till punkt mer än två gånger per år, sas.
Så med lite perspektiv från ett annat håll så tror jag du kan lugna dina nerver lite och strunta i några självifyllda svar. Du var faktiskt orättvis och otrevlig mot exi i inlägget ovan.
Inte din stil!
 

Vi försökte det i ett år. Det funkade, men jag ville ju dela den biten med min make. Och efter ett tag ville inte min make att jag åkte iväg. Han ville satsa igen med bdsm-biten. Och det blev bättre ett tag. Mycket bättre. Men sedan dog det igen.